Förälskad i annan trots familj

Tack för era svar!

Jag tycker ni båda har bra poänger. Självklart försöker jag se det jag har. Jag VET att jag är en drömmare och något naiv i mina tankar ibland (utifrån tidigare erfarenheter). Jag vill inte kasta bort nått som jag en dag kommer ångra. Att det är normalt att inte gå igång på sin partner alla dar i veckan.

Tyvärr är det svårt just nu eftersom jag fortfarande har en förälskelse kvar i bakhuvudet. Jag vet även att jag är en känslomänniska som är svag för uppmärksamhet (spec från en snygg och trevlig man jag har kemi med). En oskyldig flirt för andra, men för mig blir det djupare på nått sätt. Jag tycker min man blivit tråkigare, osexigare och gnälligare i jämnförelse med den andre. Jag är lite ytlig kanske men han är så oerhört snygg, tränad, charmig. Men det är väl det där med rosa moln osv.. Jag vet ju nånstans att även han skulle bli tråkig i vardagen, ha fartränder i kallingarna osv.

Eller... är detta min själsfrände som jag borde vara med? Tänk OM mitt liv hade blivit mycket roligare med honom o att det inte bara är en tramsig jobbflirt? Jag vet inte.... :(

Vill bara göra rätt.

Kan ju gå åt vilket håll som helst! Antingen känner du att du stannar hos din man, där finns ändå något att bygga på, attraktionen finns där om än inte lika ofta längre vilket såklart är normalt. Är det helt dött och du stannar, vad blir det för liv.

Lämnar du kanske det inte håller, samtidigt om du kände så starkt att du bestämde dig för att lämna finns det garanterat någon annan där ute för dig där det faktiskt håller. Man läser ju både om de som lämnat där det inte höll och där de än efter 15 år lever ihop lyckligare än i relationen de lämnade.

Oftast tycker jag man ska lämna för man har bra grund till det, inte bara för man gått och blivit kär för det kan man såklart bli i flera under årens lopp. Men ibland dyker det upp någon som man känner starkare för, som är mer rätt och då går det inte att gå tillbaka till det man en gång hade eftersom allt förändrats.

Är det bara du som är intresserad?Är han intresserad ?

Min situation är väl snarlik Ts, och det går inte en dag utan att jag tänker på denna kvinna som tänt något i mig som inte brunnit på många år.

Vill vara nära henne och drömma mig bort i hennes ögon, samtidigt är energin så stark att jag inte förstår varför jag utsätter mig för den. Hjärtat slår så hårt och allt som lät så bra i mitt huvud.... hmm ja det är som bortblåst och allt jag velat säga blir osagt.

Varit så här i några år och nu lämnar hon min arbetsplats. Antar att hon inte är intresserad, att allt är i mitt huvud.

Hur vet man som att det är äkta eller om det bara är jag som får henne att spegla mina känslor?

Jag var nära att lämna min fru, inte enbart på grund av henne. Utan även pga av att vårt förhållande stagnerat. Att HON tyckte att allt vara dåligt och att vi inte hade det perfekta livet. Barn med toppbetyg, kliniskt rent, färdiga byggprojekt. Visst livet var hektiskt och många bollar i luften. Men när jag påpekade att jag inte orka försöka göra henne lycklig längre, utan att vi kanske ska söka lycka på varsit håll, ändrades allt. Hon blev positiv och kärleksfull. Ville hitta på saker med mig ser mig, och vill älska hela tiden. Vi bråkar aldrig knappt osv.

Nu har jag alltså fått den partner jag drömt om och vårt förhållande är bättre än det nånsin varit.

Men men ... kan inte glömma vad den andra kvinnan fått mig att känna. Eller rättare sagt vad jag känner när jag tänker på eller ser henne. Och allt som jag skulle förstöra om jag lämnade min partner.

Så min poäng är kanske att det är så många aspekter i det hela så råd är svåra att ge eller få. Ingen vet hur livet blir eller vad som kommer hända om ett eller några år. Och det är nog så att man kommer att såra människor med dom val man gör, eller göra någon besviken. Frågan är bara vem?

Oj vad lika vi känner och har det. När jag lyft våra problem så har även min man tänkt till, blivit gladare, ansträngt sig, förbättrat vissa sidor osv. Han vill verkligen! Och om det hade varit för 2 år sedan hade allt varit frid o fröjd, jag hade varit nöjd.

Nu spökar mina tankar i bakhuvudet om hur den här andra mannen fick mig att känna. Hans sätt att titta på mig, hans skratt, sätt att föra sig, hans sätt att diskutera, hans självsäkerhet m.m... en sån där pirr-attraktion som får en att rodna, svettas och bli nervös. Men som du säger, det kanske är JAG som placerar honom där, målar upp en drömbild pga att man törstat efter den typen av uppmärksamhet så länge, att man varit uttråkad och att det bara är spänningen man gillar egentligen... supersvårt att avgöra!?

Logiken säger såklart att allt blir vardag oavsett vem du är med. Och- kommer han vara så spännande o het när man vet ALLT om varann och sitter där med ett litet barn? Kanske inte!

Jag behöver komma fram till om jag faktiskt är olycklig i min relation eller om det är mig själv jag behöver jobba med, mitt sätt se saker och tänka.

Jag skriver här för jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra, eller hur jag kommer vidare från situationen jag är i.

Jag har förälskat mig så hopplöst djupt i en annan man som jag jobbar med. Det har varit såhär nu i snart ett år. Vi har aldrig umgåtts privat på nått sätt men har en relativt nära jobbrelation. Redan första gången jag såg den här mannen så blev jag helt golvad. Hela hans uppenbarelse attraherar mig. Han sätt att prata, röra sig, titta på mig och småreta mig med en flirtig underton. Jag ser på honom att han tittar på mig med DEN DÄR blicken. Kemin är obeskrivlig. Sidor och personlighetsdrag jag värderat högt tidigare har jag helt gått ifrån sedan jag mötte honom. När vi åker hiss tillsammans är det sådan spänning att jag blir knäsvag (trots att inget har hänt). Jag tänkte först att det skulle gå över men det gör ju inte det.

Allt det här har lett till att jag har börjat ifrågasätta hela mitt liv. Jag har en sambo och ett litet barn hemma. Min sambo har bleknat så fruktansvärt i jämförelse med den andre. Jag vill knappt ta i honom längre. Jag gråter om nätterna för jag vet varken ut eller in. Jag vill inte ge upp allt vi har, jag trivs ju i vårt hem, i det trygga och lugna. Samtidigt vill jag ha den andre. Jag förstår att sådant här kan hända vemsomhelst, och jag VILL att känslorna för den andre ska försvinna. Jag VET att jag egentligen inte känner honom. Jag försöker tänka på alla hans mindre bra sidor och på att min sambo är bättre för mig. Och på mitt barn såklart. MEN... ÄNDÅ kan jag inte sluta tänka på honom. Hade jag inte haft barn med min sambo hade valet varit lättare.. men med ett litet barn har man ett sånt fruktansvärt ansvar.

Hur gör man? När vet man vad som är det rätta?

Tack för era svar!

Jag tycker ni båda har bra poänger. Självklart försöker jag se det jag har. Jag VET att jag är en drömmare och något naiv i mina tankar ibland (utifrån tidigare erfarenheter). Jag vill inte kasta bort nått som jag en dag kommer ångra. Att det är normalt att inte gå igång på sin partner alla dar i veckan.

Tyvärr är det svårt just nu eftersom jag fortfarande har en förälskelse kvar i bakhuvudet. Jag vet även att jag är en känslomänniska som är svag för uppmärksamhet (spec från en snygg och trevlig man jag har kemi med). En oskyldig flirt för andra, men för mig blir det djupare på nått sätt. Jag tycker min man blivit tråkigare, osexigare och gnälligare i jämnförelse med den andre. Jag är lite ytlig kanske men han är så oerhört snygg, tränad, charmig. Men det är väl det där med rosa moln osv.. Jag vet ju nånstans att även han skulle bli tråkig i vardagen, ha fartränder i kallingarna osv.

Eller... är detta min själsfrände som jag borde vara med? Tänk OM mitt liv hade blivit mycket roligare med honom o att det inte bara är en tramsig jobbflirt? Jag vet inte.... :(

Vill bara göra rätt.

Jag skriver här för jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra, eller hur jag kommer vidare från situationen jag är i.

Jag har förälskat mig så hopplöst djupt i en annan man som jag jobbar med. Det har varit såhär nu i snart ett år. Vi har aldrig umgåtts privat på nått sätt men har en relativt nära jobbrelation. Redan första gången jag såg den här mannen så blev jag helt golvad. Hela hans uppenbarelse attraherar mig. Han sätt att prata, röra sig, titta på mig och småreta mig med en flirtig underton. Jag ser på honom att han tittar på mig med DEN DÄR blicken. Kemin är obeskrivlig. Sidor och personlighetsdrag jag värderat högt tidigare har jag helt gått ifrån sedan jag mötte honom. När vi åker hiss tillsammans är det sådan spänning att jag blir knäsvag (trots att inget har hänt). Jag tänkte först att det skulle gå över men det gör ju inte det.

Allt det här har lett till att jag har börjat ifrågasätta hela mitt liv. Jag har en sambo och ett litet barn hemma. Min sambo har bleknat så fruktansvärt i jämförelse med den andre. Jag vill knappt ta i honom längre. Jag gråter om nätterna för jag vet varken ut eller in. Jag vill inte ge upp allt vi har, jag trivs ju i vårt hem, i det trygga och lugna. Samtidigt vill jag ha den andre. Jag förstår att sådant här kan hända vemsomhelst, och jag VILL att känslorna för den andre ska försvinna. Jag VET att jag egentligen inte känner honom. Jag försöker tänka på alla hans mindre bra sidor och på att min sambo är bättre för mig. Och på mitt barn såklart. MEN... ÄNDÅ kan jag inte sluta tänka på honom. Hade jag inte haft barn med min sambo hade valet varit lättare.. men med ett litet barn har man ett sånt fruktansvärt ansvar.

Hur gör man? När vet man vad som är det rätta?

Själsfrände? Skrev du inte nyss att du inte känner honom?

Snälla, tänk med hjärnan och framförallt på din dotter! Att bryta upp för någon du inte ens känner bara för att du säger dig vara förälskad låter ju helt vansinnigt. Råden du får ifrån folk i tråden är lika naiva som dina tankegångar. Ja, du verkar vara en drömmare som går mycket efter hur du känner men nu när du har ett barn att tänka på så kan du inte längre göra det. Försök tänk ur ett större perspektiv och som sagt, tänk på din dotter i första hand! Okej om du kände killen och efter en längre tid fortfarande hade känslor för honom men nu är ju inte det fallet.

 Det finns inget som är "rätt". Lika lite som det finns något "äkta känslor". Alla känslor är äkta. Vad skulle de annars vara? Däremot är en känsla bara en känsla, inget som i sig själv avgör hur en vuxen och tänkande människa bör agera.

Av vad du skriver här verkar du och din man ha en i ja pgrunden helt ok relation. Och just därför tycker jag att du pajborde göra som någon skrev nyss: fokusera på akärleken till ditt barn. Den kärleken bör ju vilket fall rata mden allra viktigaste.

Gräset är inte grönare på andra sidan. Efter några år kommer du känna samma sak med den här killen. Man ger bara inte upp en familj när man skaffat barn för en förälskelse.Fokusera på ditt barn istället på dig själv så mycket så kommer det lägga sig så småningom.

Märks vad du vill ha för svar och du har själv uppmuntrat det att eskalera det genom ditt sätt att ge blickar mm mm.

Det pratas ofta om mansbebisar som inte vill ta ansvar. Enligt minmö åsikt är du en kvinnlig motsvarighet.

Ja det är det jag också tror. Att, när man sitter där efter många år så är det INTE spännande längre.. Ddt kanske är JAG som är problemet som har en orealistisk syn på relationer och känslor. Känner mig så likgiltig ibland över min uppenbarligen brist på empati gentemot min man :(

Men som ni alllaa säger så vill jag göra det bästa för mitt barn. Vet bara inte vad som kommer göra mig lycklig..