Är otrohet alltid slutet på ett förhållande?
Otrohet. Denna extremt vanliga handling är så dåligt förstådd. Hur förstår vi det som är universellt förbjudet men ändå så universellt utövat?
Vi är vandrande motsägelser. 95% av oss skulle säga att det är fruktansvärt fel av vår partner att ljuga om sin otrohet men lika många av oss säger att vi skulle göra exakt samma sak om vi själva var otrogna. I dagens samhälle har det aldrig varit lättare att vara otrogen och det har aldrig varit svårare att hålla en hemlighet.
Aldrig förut har otrohet haft en så stor psykologisk påverkan. Nu när äktenskap är en romantisk uppgörelse istället för en ekonomisk hotar otrohet vår känslomässiga trygghet. Vi har ett romantiskt ideal där vi vänder oss till en person för att uppfylla en oändligt lång lista med behov. Att vara min älskare, min bästa vän, min förtrogne, min ledsagare, min jämlike osv. Och jag är det: jag är utvald, jag är unik, jag är oumbärlig, jag är oersättlig, jag är den enda. Och otrohet säger mig att jag inte är det. Det är det yttersta sveket. Otroheten krossar den stora strävan efter kärleken.
På grund av det här romantiska idealet litar vi på vår partners trohet med en unik iver. Men samtidigt har vi aldrig varit mer benägna att vara otrogna. Inte för att vi har andra begär idag utan för att vi lever i en tid där vi känner att vi har rätt att följa våra begär för det är en kultur där jag förtjänar att vara lycklig. Och om vi brukade skilja oss för att vi var olyckliga skiljer vi oss idag för att vi skulle kunna vara lyckligare. Om en skilsmässa förr innebar skam är det idag mer skamfyllt att stanna när man kan lämna. Många kan inte berätta för sina vänner att partnern varit otrogen för överallt får man samma råd: lämna hen, sparka ut hen. Att stanna kvar är den nya skammen.
Det vanliga antagandet är att om någon är otrogen är det antingen något fel i förhållandet eller något fel på dig. Men miljoner människor kan inte alla vara patologiska. Logiken är att om du har allt du behöver hemma så behöver du inte leta någon annanstans vilket utgår från att det perfekta äktenskapet existerar och att det vaccinerar oss mot äventyrslusta. Men tänk om det finns saker som inte ens ett bra förhållande kan tillhandahålla. Om lyckliga människor är otrogna, vad handlar det om?
En stor majoritet av de jag jobbar med är inte alls kroniskt otrogna. De är ofta personer som är djupt monogama i sin tankevärld. Men de finner sig själva i en konflikt mellan sina värderingar och sitt beteende. De är ofta människor som varit trogna i årtionden men som en dag går över en gräns som de aldrig trodda ett de skulle korsa, med risk för att förlora allt. För en glimt av vad?
Otrohet är en svekhandling och också ett uttryck för längtan och förlust. I hjärtat av en affär hittar man ofta en önskan och längtan efter en känslomässig anknytning, något nytt, frihet, autonomi, sexuell intensitet, en önskan att återerövra förlorade delar av oss själva eller ett försök att få återta vitaliteten när man står inför förlust och tragedi. Det är inte alltid vår partner vi vänder oss bort från utan personen vi själva har blivit. Och det handlar inte så mycket om att vi letar efter en annan person utan om att vi letar efter ett annat jag.
Dödlighet lever ofta i skuggan av otrohet och väcker frågor som: Är det här allt? Finns det mer? Ska jag fortsätta så här i 25 år till? Kommer jag någonsin att känna det där igen? Dessa frågor är kanske de som knuffar folk över gränsen och att en del affärer är ett försök att slå tillbaka mot livlöshet som ett motgift mot döden. Och i motsats till vad man tror handlar otrohet mycket mindre om sex och mycket mer om längtan.
Vi lockas av kraften i det förbjudna. Att om vi gör det vi inte får göra så känner vi att vi gör det vi verkligen vill.
Så hur läker man efter en affär? Svek skär djupt men det kan läka. En del otrohetsaffärer är dödsryckningar hos förhållanden som redan var döende men andra kastar oss in i nya möjligheter. Faktum är att majoriteten av par som upplevt otrohet fortsätter tillsammans. En del av dem överlever bara medan andra faktiskt kommer att kunna vända kris till möjlighet. De kommer att kunna vända det till en produktiv upplevelse. Kanske än mer för den bedragna partnern som ofta säger: Tror du inte att jag ville ha mer? Men det var inte jag som gjorde det.
Men när affären är avslöjad kan de också kräva mer och måste inte längre upprätthålla status quo som kanske inte har funkat så bra för dem heller. Många par kan i kölvattnet av otroheten, pga denna nya oordning som faktiskt kan leda till en ny ordning, ha djupa konversationer med ärlighet och öppenhet som de inte haft på åratal. Och partners som var sexuellt likgiltiga upptäcker plötsligt att de är så lustfyllt omättliga att de inte vet var det kommer ifrån. Något med rädslan för förlust väcker åtrån och banar väg för en helt ny sorts sanning. Så vad kan par göra när en otrohet avslöjas?
Vi vet från trauman att läkningen börjar när förövaren erkänner sin missgärning. Så för parten som var otrogen är en sak att avsluta affären (om pågående) men en annan är den nödvändiga och viktiga handlingen att uttrycka skuld och ånger för att ha skadat sin partner. Den otrogne behöver vaka över förhållandet. Hen behöver för en tid bli beskyddaren av gränserna. Det är hens ansvar att ta upp det för om hen tänker på det kan hen avlasta partnerns besatthet med att behöva försäkra sig om att affären inte är bortglömd och det i sig självt börjar att återuppbygga tilliten.
För den bedragna partnern är det nödvändigt att göra saker som ger tillbaka en känsla av egenvärde. Men än viktigare är att tygla nyfikenheten att gräva efter de smutsiga detaljerna genom att ställa frågor som: Var var ni? Hur ofta? Är hen bättre i sängen än jag? Frågor som bara orsakar mer smärta och håller en vaken om nätterna. Ställ istället undersökande frågor som gräver efter mening och motiv som: Vad betydde affären för dig? Vad kände du att du kunde uppleva där som du inte längre kunde med mig? Hur var det för dig att komma hem? Vad värdesätter du med oss? Är du glad att det är över?
Varje otrohetsaffär kommer att omdefiniera ett förhållande. Och varje par bestämmer vad arvet efter otroheten ska bli. Men otrohet är här för att stanna och det försvinner inte. Dilemman om kärlek och åtrå ger inte enkla svar som är svarta eller vita, goda eller onda och offer eller förövare. Svek i ett förhållande kommer i många skepnader. Det finns många sätt att svika sin partner på och det sexuella sveket är bara ett av sätten att såra sin partner. Med andra ord, offret för otroheten är inte alltid offret för äktenskapet.
Jag skulle inte rekommendera någon att vara otrogen mer än jag skulle rekommendera någon att ha cancer. Ändå vet vi att de som varit sjuka ofta pratar om hur deras sjukdom har gett dem ett nytt perspektiv. Jag ser på otrohet från två håll. Å ena sidan smärta och svek. Å andra sidan utveckling och självinsikt. Så när ett par kommer till mig i kölvattnet av en otrohet som har avslöjats säger jag ofta: Ert första äktenskap är över. Skulle ni vilja skapa ett andra tillsammans?
Detta är utdrag ur ett TED- talk med den kända terapeuten och otrohetsspecialisten Esther Perel. Det har hjälpt mig och min man i den otrohetskris vi just nu befinner oss i, där vi har bestämt att vi vill fortsätta leva tillsammans och kämpa för vår kärlek, och eftersom det hjälpt oss så mycket (igenkänningsfaktorn är hög för oss) tänker jag att det kan hjälpa någon annan. Jag blev själv tipsad om henne och vill återgälda tjänsten. Jag har lagt upp länken i en annan tråd men väljer att göra en ny tråd i textform istället och så får man klicka på länken om man vill se det själv och höra mer.
Se hela hennes TED- talk här:
https://www.ted.com/talks/esther_perel_rethinking_infidelity_a_talk_for_anyone_who_has_ever_loved?language=sv#t-1264374
