Hur blir man lycklig igen efter att ha varit riktigt lycklig?

Hej!

Jag har större delen av min ungdom varit ganska så ensam eftersom att jag isolerade mig själv. Hade svårt att lita på nya människor och umgicks med folk som inte helt behandlade mig bra men det var liksom någon att vara med.

När jag sedan närmade mig 17-18 så började jag ägna mig mer och mer åt personlig utveckling och har blivit en helt ny person flera gånger sen dess känns det som. Har även liksom sett att världen är annorlunda mot mig när jag var annorlunda mot den.

Jag kom så långt att jag skaffade en flickvän, vilket var någorlunda otänkbart för några år sedan, men det visade sig att jag hade mycket mer att ge än vad jag hade väntat mig. Dessvärre så skulle jag åka till Australien och vi var "tvungna" till att göra slut. Därefter i Australien så kändes det verkligen som att alla mina frön som jag hade planterat blommade ut. Jag kände mig som en fisk som hade bott i ett akvarium och släpptes ut i havet. 

Min resa på 9 månader där började med 2 månader på hostell och sedan lyckades jag jobba mig upp till att bo i en av de lyxigaste skyskraporna. Jag jobbade även och tjänade väldigt mycket mer pengar där och skaffade även där en flickvän. En flickvän som hade gått om pengar och var på gränsen till överklass i samhället och jag blev en del av det med vid hennes sida. Hon föll för mig och jag för henne, men jag var öppen med att jag skulle behöva åka hem till Sverige igen. Hennes visa skulle också ta slut och hon ville hänga med mig. Men allt detta var bara en illusion av att försöka hålla kvar vid det livet som vi hade i Australien för vi hade inte levt med samma standard här...

När jag sedan kom hem igen, så var jag tillbaka i samma stad som jag har föddes i. Samma rum hos mina föräldrar där jag bott sedan jag var typ 10. Inget här är spännande och i Australien sov jag kanske 5 h per natt bara för att jag var så taggad på att leva och uppleva saker, men här försöker jag bara sitta av tiden och låta tiden gå. Spara pengar och börja plugga så att jag kan flytta så snart som möjligt igen.

Saken är den att det var som en dröm som gick i uppfyllelse som jag var tvungen att vakna upp ifrån. Nu har det gått snart 1 år sen jag kom hem. Jag har lyckats skaffa mig 2 riktigt bra jobb med bra löner och bra förmåner enbart för att jag är den person som jag har växt till att bli. Men inte en timme går utan att jag tänker tillbaka när jag hade allt och ständigt provade nya restauranger, utökade min sociala krets med andra drivna människor och gjorde allt detta med den tjejen som jag träffade då i det fantastiskt spännande landet.

Jag lever i dåtiden. När jag vill vara lycklig tänker jag tillbaka på den tiden men det ger mig mindre och mindre nöje och mer en känsla av saknad, speciellt sedan jag gjorde slut med hon jag träffade där så går det inte riktigt att finna så mycket mening här(vi provade att ha långdistans). Jag är fortfarande driven och sparar mycket pengar. Men känns som att jag håller på att vissna tills jag är ett frö i jorden igen, redo till att gro på nytt och blomma. Jag vill det nu... (Jag är 22 år i dagsläget)

Är det någon som känner igen sig i detta och vad gjorde ni åt saken?