Bonusbarnen vill inte vara hos oss.

Har själv en snart treåring. Tanken att hon inte skulle träffa mig på en hel vecka skulle vara outhärdlig, både för mig och för henne.

Hon har som mest varit skild från mig nåt dygn och skulle ALDRIG klara så lång tid på ett bra sätt.

Inte konstigt treåringen saknar sin mamma och bråkar! Nåt annat hade varit onormalt.

Varför gör ni inte snabbare byten?? 3-2-2???

Förlåt, jag har varit otydlig. Barnen bor inte varannan vecka utan de kör tre nätter i taget men att föräldrarna har barnen 50%.

Jag läser. Tack för ett bra svar. Ett av de få här. 

Vi har faktiskt haft uppe att vi ska gå på familjerådgivning just för att det är en ny konstellation och för att vi ska hantera den så bra som möjligt.

Vi vill ju vara ihop och verkligen få det att fungera. 

Jag ska sluta räkna dagar och istället försöka vara så positiv som jag bara kan. Är ändå fantastiskt att ha fått en stor familj att ha hand om. Och treåringen hade nog betett sig som den gör oavsett. Treåringar är ju såna. Jag har ju glömt för att mina barn är äldre. 

Har absolut inte missat det. Dessutom säger TS att det bara handlade om "ett par mil" så det var ju knappast distansförhållande det handlade om... Ville de bo närmare varandra kunde TS flytta till en egen bostad i samma stad tills de kände varandra tillräckligt bra att båda familjerna fungerade att bo ihop.

Med tanke på att de flyttade ihop när minsta barnet bara var två år, kan de ju knappt ha varit ett par i mer än 1-1,5 år och då torde de ändå ha blivit ett par väldigt nära inpå hans separation. Inte undra på att det blev jobbigt för barnen.

Gud, max ett dygn? Har du inga vänner att resa med? Har du ingen kille att ha egentid med? Resa med? Herregud. Hade aldrig pallat att vara en bra mamma om jag inte fick göra sånt jag gjorde innan barn!

Ja ibland hittar man en ny kärlek ganska direkt efter en separation. Inget fel i det eller hur?

Eller just det. Man får ju inte träffa nån ny när man har barn eller flytta ihop. Sorry!

Har gjort allt det där, i princip. Varit ute och festat, sovit borta. Inte så ofta men det händer.. Jobbar deltid och har gott om tid för vila mm.
Dock har det inte blivit mer än ett dygn, har inte behövt. Vill faktiskt inte vara ifrån henne längre än så heller.

3-års trots? Det kan få vilken förälder som helst att vilja hoppa från balkongen ibland.

Varför har ni inte Barnen olika veckor om det är så jobbigt? Då får barnen mer uppmärksamhet från er båda och slipper konkurrera med två till.

Jobbigt för småbarn.Men funkar inte kärnfamiljen så funkar det inte.Tänk på barnets bästa.

Men så larvig du är! Självklart kan man hitta en ny partner och flytta ihop om man har barn sen tidigare. Men ser du verkligen inte problemet i att en förälder hoppar från en säng till en ny? Helt vända upp och ner på barnens tillvaro på väldigt kort tid? 

Hur lång tid hade det ens gått mellan hans separation och när ni träffades? Hur lång tid gick innan ni flyttade ihop? Blev det ens ett år..? 

Även om de bodde relativt nära finns det ekonomiska och sociala aspekter att ta hänsyn till. Bägge har barn att försörja, då är det inte läge att byta bostad fram och tillbaka. Det är sånt som singlar kan hålla på med men barn behöver stabilitet.

Man får kämpa sig igenom denna tiden, så småningom blir det bättre.

Min treåring uppförde sig inte heller på restauranger och han föredrog mig framför sin pappa när han var tex 6. Acceptera att barnen tydligen föredrar sin mamma, ni kan ju ha det trevligt ändå. Naturligtvis är detta jobbigt för barnen, speciellt den äldre som minns mer av tiden med mamma och pappa. Dina barn är kanske mest med sin mamma och gillar det bättre, då är dom vid bättre mod och enklare. Vänta dig ingen medalj för att du försöker ditt bästa. Tyvärr. Barn funkar inte så.

Det tar ca 7 år innan det blir bra. Bara att tålamod

Men en treåring har inte den känslan utvecklad för andra än, tror det är först vid 4-5 det börjar komma. Tre år är ju trots rakt igenom. Även kärnfamiljer kan ja ett rent helvete med sinter åring som ska diktera allt och bara sätter sig på tvären.

Det hör tyvärr till för många barn.

Ge det tid. Öppna famnen för barnet och låt det lägga sig. Här är det viktigt att pappan verkligen är närvarande för barnets känslor och behov. Kanske att han hittar på egna saker med sina barn så de får umgås lite själva? Att han nattar, läser sagor och är nära nära nära.

Tack för era svar. Skönt att det fanns några vettiga som tyckte att jag inte bara skulle flytta. Vi har det jättebra ofta också såklart, annars hade vi ju aldrig flyttat ihop. Men man blir ju ledsen när yngsta barnet bara klagar och bara vill va hos mamman. Men så får det väl vara och vi får försöka göra det bästa av situationen ändå.