inflyttad till honom- hans hus

Ok de är begripligt. Vad säger han när du framför de argument du skriver här i tråden?

Är det konstigt att man behöver en mer definitiv trygghet i sitt liv efter erfarenheter att ord just bara är ord? Jag litade helt blint på mitt ex. Trodde att detta var "this is it" och blev totalbränd och satt på bar backe i en stad som inte var min med djur etc. Min dröm är att bygga mitt liv tillsammans med personen som är "mannen i mitt liv" och att man lever i ett jämlikt förhållande. Bara för att det finns golddiggers som är supernöjda med att behålla alla sina egna pengar och ha mannen som betalar allt så behöver ju inte alla vara på det viset? Är det fel att vilja äga sitt boende och göra rätt för sig? Märks rätt tydligt att många är födda med en silversked i munnen och inte bryr sig om att vilja göra rätt för sig och är nöjd om den andra betalar. Men sån är inte jag och det ska jag inte ha någon kritik för. Det är inte  något onormalt eller negativt att vilja ha en trygghet när man flyttat. Det är inte onormalt att vilja ha en ekonomisk trygghet och trygghet i att man äger sin egen bostad och inte från en dag till en annan blir satt på bar backe. Jag skiter fullständigt i att sätta pengarna på ett konto. Det är inte där jag vill ha dom. Jag vill ha dom i investeringar som gör skillnad för mitt liv- där jag kan dra nytta av dom varje dag. Se att jag bygger något. Att jag får det liv jag vill. Att veta att jag alltid har ett hem att komma hem till. Att om jag ska föda hans barn framöver inte riskerar att bli satt på bar backe och bli tvingad att bosätta mig i en hyresetta i en förort för att ha råd.  I denna bostadsbrist som råder är det dessutom inget jag vill vara med om att vara helt utan trygghet.

Jag blir uppriktigt sagt ledsen över alla jävla påhopp. Mitt ex sa liknande saker. Men från ena dagen till en annan hade han bytt ut mig och dragit hem en ny tjej innnan jag ens hade flyttat ur hans hus. Jag vill inte stå där sedan när jag är 40+ utan en investering i ett hus- som är den bästa investeringen som man kan göra i livet. Jag har drömt om hus och egen gård sedan jag var liten. Är jag då egoistisk att jag BEHÖVER och vill ha det i mitt liv? Lika som att andra drömmer om barn och skaffar barn så fort man blivit byxmyndig?  Men helt plötsligt är det egoistiskt att vilja köpa sitt eget boende.

MIN DRÖM ÄR ATT HA EN TRYGGAD FRAMTID! Jag har haft ett rent jävla helvete under min uppväxt utan ett stabilt hem. Jag blev satt på bar backe efter en massa tomma ord från mitt ex i min förra relation. Är det så konstigt då att jag efter alla mina uppoffringar jag gjrot för denhär mannen att om vi ska bygga vårt liv tillsammans så ska vi göra det på riktigt och under samma förutsättningar.

Har dessutom aldrig ljugit om vad jag drömmer om och vill ha i mitt liv. Att jag vill bygga mitt liv tillsammans med någon med gemensamt boende och drömmar har jag varit klar med från dag ett.

Ja att han förstår mig och att han inte är främmande för att leta en ny gård- men han har ju krav med precis vart den ska ligga och den ska ligga inom samma distans ifrån föräldragården. Det kan ju däremot bli svårt eftersom det inte finns spec många alternativ. Sen är väl han öppen för en lösning med sin befintliga fastighet och skulle utan problem kunna ta in mig i denna. Låter inte som att jag kommer behöva köpa in mig till fastighetens fulla värde heller. Men saken är ju den att jag är inte intresserad av att "ta något" från någon annan. Skulle vi gå isär skulle jag aldrig göra anspråk på något- utan det skulle sluta med att han skulle få köpa ut mig för dom pengarna jag lagt in själv- och inte för någon värdeökning. Jag ser därav det inte som någon lösning alls. Jag kommer aldrig känna att jag har rätt i fastigheten om vi inte går in med samma ekonomi i den. Det kommer aldrig gå att göra någon rättvis deal. Det gjordes aldrig någon värdering när han köpte huset och han köpte det till stort underpris vid en snabb affär. Idag säljs fastigheter med sämre läge med mindre hus och mindre mark för mer än dubbelt så mkt pengar bara enstaka år efter i grannskapet. Om han köpte huset för 1,7. Skulle troligtvis gå på närmare 4 idag med tanke på huspriserna i närheten. Känns inte rimligt då att jag skulle köpa in mig på halva fastigheten på närmare 2 mille om han för lite drygt 2 år tidigare köpte den för 1,7. Och det har kanske lagts ner lite drygt 2-300 tkr på den. Då köper jag mkt hellre något annat för dom pengarna och vi båda går in med samma start och samma rättigheter för att ingen ska känna sig utnyttjad eller överkörd. Jag är inte ute efter något som jag inte har rätt till. Och därför känner jag personligen att det är den enda tänkbara lösningen- dvs att köpa något helt annat tillsammans som vi båda kan ge kärlek och energi åt som är vår gemensamma investering i vårat fortsatta liv tillsammans på samma villkor. Jag tycker det känns piss att det renoveras- han betalar allt och jag lägger ner en massa tid. Jag vill inte att han ska betala allt. Lika lite som jag vill lägga ner flera års arbete på något som inte är mitt, inte ens till en liten del. Det är två sidor av myntet- och jag ser från bådas perspektiv. Tycker det känns svinjobbigt. Det absolut mest optimala hade ju varit att han inte hade haft denhär lilla fastigheten med "uthuset" och man gemensamt hade hittat något som vi kunde tänka oss från början.

Tycker att du borde leta egen liten gård hyfsat nära som du köper själv och så bor du där sen. Han kan då välja om han vill bo där med dig eller om ni ska vara särbo och sova hos varandra när ni vill.

För det du säger med 100% trygghet att bo kvar själv får du bara om du äger själv. Din nuvarande(och din förre) sambo har ingen rätt att slänga ut dig på en dag men separerar ni i framtiden så måste ju en person uppenbarligen flytta och om du är långt från dina hemtrakter så kanske det är mer sannolikt att du flyttar?

Sparkontot vissa nämner skulle ju ge resultatet att du inte behöver bosätta dig i en lite 1:a eftersom du då kan köpa istället

Jag förstår dig precis. Låter helt fruktansvärt det du var med om med ditt ex.

Jag känner som du fast att jag inte har den bakgrunden. Har vart med om andra grejer dock som gjort att jag längtat i flera år efter få stadga mig och bygga på nåt med en livspartner. Av olika anledningar har jag vart fast i ett slags mellanläge.

Våra partners liknar varandra lite. Men de måste någonstans förstå att man får offra saker för att båda ska må bra. Förstår att det känns trist att sälja en bostad man är fäst vid och som passar in i ens liv. Men går man i nåt nytt kanske man får tänka om?

Du har offrat mycket för er relation och flyttat så långt. Jag har också gjort det och vi har också haft en distans vilket gjort att vi kanske flyttat ihop snabbare.

Jag känner själv att det kan va rimligt att leva såhär i några år, förstår att det är en process också för dem att också känslomässigt släppa huset men också att man behöver tid att hitta ett nytt BRA ställe.

Sen förstår jag även dem att nu när förhållandet är rätt nytt vill man väl se lite hur det går. De vill ju heller inte sälja och köpa nytt gemensamt och så inser man efter nåt år att det ändå inte funkade så bra ihop.... Så det behöver ju bli en balans där båda ska känna sig trygga.

Jag kommer iaf va tydlig med att på sikt är det nåt gemensamt som gäller. Jag tänker inte leva såhär som nåt bestående. Om han inte alls kan anpassa sig efter mig också efter all den uppoffring jag gjort så ser jag inte det som att han verkligen vill va med mig. Utan då känns det mer som att det är bekvämt.

Jag hade kunnat strunta i honom och välja nån som passar in i mitt liv bättre på flera sätt, men jag vill ju vara med HONOM och därför offrar man saker. Och då bör det vara ömsesidigt.

Jag tycker att du borde gå och prata med en terapeut som kan hjälpa dig reda ut din inställning till att vilja äga ditt boende samtidigt som du inte vill roffa åt dig eller sätta någon annan i samma situation du har varit i. De självständigheten är förståelig med din bakgrund men kommer ju inte fungera med din nuvarande sambo.

Dessutom är det ett problem med hur din och sambons relation ska fungera framöver. Om inte han radikalt förändrar sitt liv kommer det i praktiken bli så att han fortsätter sitt dubbeljobbande och du Tar hand om hushållet och ert barn. Hur du ska hinna det plus jobba och ta hand om dina djur förstår jag ej. Kan ni lösa det med hjälp med städning, dagishämtning etc?

Och om du är samma tjej som skrivit förut undrar jag hur din sambo tänker inför framtiden. Hans pappa kan ju inte orka sköta gården med din sambo som hjälp hur länge som helst. Och problemet med den infekterade hunden går inte ihop med hans barnlängtan.

Kan du tänka dig att tillsammans med terapeuten utforska om ett giftemål där det lilla huset blir ert men med ett äktenskapsförord som omfattar hans företag och föräldragården. Tror du att du med terapeutens hjälp skulle kunna känna det som rättvist? Om ett äktenskap upphör innan 5år har gått görs en stegvis delning av boet. Förenklat innebär det att du då skulle äga hälften av 1/5 av huset efter ett år osv.

Jag begriper inte ditt resonemang om att det skulle innebära större trygghet om ni tillsammans köper ett dyrare boende än vad ni får om ni bor kvar. Eller varför det skulle spela roll hur mycket han köpte för för x antal år sedan. Hade det varit bättre om han hade köpt för 4 mille och ingen värdeökning hade skett?? Varför skulle du vilja betala 2 milj för något likvärdigt, som någon annan kanske köpte för 1,7 milj för x antal år sedan, men inte för detta hus som ni redan bor i och som ligger optimalt till för sambon? Men sambon får inte ta del av husets värdeökning för dig. 

Jag är också i samma läge!

Huset är hans men vi bor där tillsammans. Finns en liten oro i bakhuvudet att OM vi separerar eller OM han plötsligt omkommer i en olycka - då blir jag hemlös (hans barn ärver). 

Jag har berättat hur jag känner och det finns ingen lätt lösning just nu. Han vill bo kvar så länge barnen bor hemma och efter det är vi flyttbara till något gemensamt. 

Förutom att jag inte känner total trygghet, tycker jag att det tråkigaste är att vi inte kan planera framåt för huset. Ha en plan för sånt som måste göras, byta tak, byta fönster, större renoveringar osv. Såna utgifter ligger på honom och jag kan inte styra över när han känner att han har råd och inte. Hade vi ägt boendet tillsammans hade vi kunnat lagt upp en gemensam plan/sparande För investeringar. Nu kan jag vara med och påverka mindre förändringar där vi båda betalar, tex tapetsering. 

Kort och gott, jag tycker det är tråkigt att vi inte kan fatta gemensamma beslut och framtidsplaner för vårt boende. 

Man ska passa sig för att flytta in i en annans hus, mycket handlar om just ekonomi där man blir delaktig i driftkostnader, medans den andra kan ta nytta av värdeökningar.

Min mamma gör liknande, hon har träffat hantverkare, elektriker, snickare, dessa har hon varit sambo med, männen har hjälpt till med massor och huset är i toppskick, men inte männen dom är utsparkade.
Har själv träffat kvinnor med hus, dessa har på liknande sätt vilja bli sambo, har berättat om min mamman för dessa, två har då nämnt att dom har haft en relation för just klara av att få hjälp med huset, kostnad som renoveringar.

Man ska passa sig för att flytta ihop på detta sättet.

Glömde nämna mammas strategi.

Genom att bli sambo kunde hon amortera hårt på huset över tio år, hon amortera det hon skulle samt allt sambon betalade till henne i delad boendekostnad.

5 år innan pension hade hon betalt av huset och har bara driftkostnader, som hon nämner, det är pension spar hon gjort, nu bor hon billigt, har en ny man. och har det gott.

Liknande ser jag själv, hade eget hus, levde sambo i 11år, värdeökningen blev mycket mer än det dubbla av hus värdet under tiden, sålde för 2 år sedan kunde köpa en central lägenhet kontant och fick massa pengar över,  skulle jag ensamt betalt huset kostnader skulle inte hus livet varit lika underbart, det hade begränsat ekonomin, men via just delad boendekostnad blev det billigt o bo i hus.

Det är detta man förlorar som inneboende, det handlar om miljonbelopp, inte bara en utan uppåt 3-4 milj. som för mamma, hon köpte när villan kosta 900 tusen, nu värd 3,5-4 miljon, för mig handlade det om att sälja för 6 milj, köpte för 1,6milj, värdeökningar sista 10- 20 åren har varit enorma.

Tänk på detta när ni flyttar in till någon som äger sitt boende.

Kan fortsätta med flytta in till någon.

Som tidigare nämnt, köpte en bostadsrätt för 2 år sedan, i månaden sålde två grannar sina lägenheter i samma utförande o storlek, bägge fick 1 milj mer än vad jag och dom köpte för bara 2-4 år sedan. Mäklarna vi har många köpare som vill köpa hos er.

Bostadsmarknaden svänger mycket snabbt o sällan till det sämre utan oftast stora kliv uppåt.

Hade jag flyttat in till någon annan för 2 år sedan hade jag förlorat lite drygt 1 milj i värdeökning.