Min son var 15 månader innan han tog sitt första, stapplande steg. Han var totalt ointresserad innan dess, men plötsligt fick han anledning till det hela. Vi var på vårdcentralen, med en lång korridor och med leksaker långt bort som han fick syn på, och han tjöt av skratt och sa "häv äv volit hus" (de här är ett roligt hus) flera gånger. Efter det reste han sig bara upp och gick. Vi var chockade. Han gick inte ens. Han SPRANG. Han hade aldrig gjort en ansats till något liknande tidigare. När vi annars hade hållit honom i händerna så satte han sig bara ner. Det var frustrerande. Han kunde lätt sitta på samma plats i en timme, utan att knappt röra på benen. Jag trodde helt ärligt att det var något fel på hans ben. Tur att han pratade i alla fall, annars hade jag nog blivit orolig på riktigt, men BVC-sköterskan sa att han har nog av någon anledning hade ansett att det är lättare att prata sig till saker, än att försöka få tag i dem själv. Han kunde knappt krypa ens, utan hasade bara sig fram på mage, som en orm.
Nu är han 6 år. Han kommer aldrig bli en fotbollsspelare, det kan vi ju i alla fall se, men han utmanar sig själv och kan springa riktigt fort nu. De senaste åren har vi utmanat honom i grovmotorik. Vi har gått i skog och mark och kämpat för att han inte ska vara rädd för klätterställningar (vilket han var tills han var 4,5 år) Vi har gått på utflykt eller stadspromenader varje helg under sommarhalvåret och det har gett resultat. Nu hoppar, springer, klättrar och ålar han och hänger med sina jämnåriga kompisar, men det har tagit tid.