Min man vill inte ha fler barn

Jag tycker att detta är så konstigt. Varför är det en generell regel att man inte kan tvinga någon att skaffa barn/fler barn, medan man å andra sidan utan att någon höjer på ögonbrynen kan tvinga någon att INTE skaffa barn/fler barn. Varför är det ena ok och förståeligt och det andra inte ok och förståeligt? Varför är önskan om fler barn mindre värd än önskan att inte skaffa fler barn? Jag kan bara inte förstå det :) De flesta av oss vet ju hur hemskt ont barnlängtan kan göra, och hur väldigt svårt det är att stänga av. Rent av omöjligt i många fall. Min egen mamma ville ha fler barn än hon fick, och hon pratar ofta om detta fortfarande. Hon är över 70 år idag. Det är en sorg som inte lämnar henne.

I min värld är väl båda önskningarna lika mycket värda, så länge båda parter lägger samma vikt vid dem. I min egen familj ville jag ha fler barn mer än min man inte ville ha fler barn, och därför blev det fler barn. Hade det varit tvärtom hade vi inte skaffat fler barn. Och hade vi båda haft lika stor önskan om fler/inte fler barn så hade vi fått gå i terapi och reda ut det professionellt.

Jag tycker att detta är så konstigt. Varför är det en generell regel att man inte kan tvinga någon att skaffa barn/fler barn, medan man å andra sidan utan att någon höjer på ögonbrynen kan tvinga någon att INTE skaffa barn/fler barn. Varför är det ena ok och förståeligt och det andra inte ok och förståeligt? Varför är önskan om fler barn mindre värd än önskan att inte skaffa fler barn? Jag kan bara inte förstå det :) De flesta av oss vet ju hur hemskt ont barnlängtan kan göra, och hur väldigt svårt det är att stänga av. Rent av omöjligt i många fall. Min egen mamma ville ha fler barn än hon fick, och hon pratar ofta om detta fortfarande. Hon är över 70 år idag. Det är en sorg som inte lämnar henne.

I min värld är väl båda önskningarna lika mycket värda, så länge båda parter lägger samma vikt vid dem. I min egen familj ville jag ha fler barn mer än min man inte ville ha fler barn, och därför blev det fler barn. Hade det varit tvärtom hade vi inte skaffat fler barn. Och hade vi båda haft lika stor önskan om fler/inte fler barn så hade vi fått gå i terapi och reda ut det professionellt.

För att det handlar om ett barn, ett liv. Det är ett livsåtagande och om någon inte vill ha barn/fler barn så är det väl för barnets bästa man avstår. Det är så jag tänker.

Jag skulle själv kunna tänka mig ett tredje barn, jag känner i hjärtat att jag inte är färdig. Men i min hjärna, och min mans önskan, är vi klara med barn nu. Det är väldigt jobbigt att plocka undan bebissakerna vart efter vår 8-månaders växer ur kläder och annat med vetskapen om att dessa grejer inte kommer att användas av oss igen. Men eftersom min man känner sig nöjd med två barn och min hjärna talar om för mig att vi inte ska ha fler så avstår vi. Ett barn ska vara önskat till 100%, med såväl hjärna som hjärta.

Så klokt och fint av dig, för icke-barnets skull.

Jag måste säga att jag absolut håller med om att nej:et måste väga tyngst, men samtidigt är det viktigt att ha två tankar i huvudet här. Nej:et väger tyngst helt utan förklaring, eller om förklaringen är totalt 'rättfärdigad' (snälla FL-missförstå inte detta med flit nu): men jag kan ändå förstå att ett nej utan direkt anledning kan vara MER frustrerande än om anledningen är jättebra (kvinnan blir totalt handikappad som gravid, bebisarna får alltid hemsk kolik och sover inga hela nätter på flera år, storbarnen är äntligen självständiga och livet börjar rulla bra igen o.s.v.). Men om ingen direkt anledning finns (jag är med på att nej:et fortfarande väger tyngst) så kan jag verkligen förstå att det kan ta ÄNNU hårdare, att sorgen blir ännu tyngre eftersom man inte riktigt förstår varför inte den andra bara vill ge en den enda saken som kan ta bort all sorg (förtydligar återigen: nej:et väger fortfarande tyngst - man måste vara övertydlig på familjeliv ).

Min man sa i efterhand att han verkligen förstod hur otroligt gärna jag ville ha ett tredje barn, och att han egentligen inte riktigt visste vad som fick honom att tveka (vi har pengar och boende som räcker och blir över, enkla graviditeter, 'enkla' och lugna barn som bara förgyller våra liv, möjlighet att köpa in hjälp om det blir stressigt o.s.v.). Så då tänkte han väl att hans bekvämlighetsskäl inte var så viktiga jämfört med hur gärna jag ville ha ett till barn, och sorgen det ändå var för mig att inte skaffa ett till.

Med det sagt är det såklart ändå nej:et som måste få styra i den här frågan, "bra" anledningar eller egentligen inga anledningar alls. Det går inte att skaffa ett halvt barn...

Jag måste säga att jag absolut håller med om att nej:et måste väga tyngst, men samtidigt är det viktigt att ha två tankar i huvudet här. Nej:et väger tyngst helt utan förklaring, eller om förklaringen är totalt 'rättfärdigad' (snälla FL-missförstå inte detta med flit nu): men jag kan ändå förstå att ett nej utan direkt anledning kan vara MER frustrerande än om anledningen är jättebra (kvinnan blir totalt handikappad som gravid, bebisarna får alltid hemsk kolik och sover inga hela nätter på flera år, storbarnen är äntligen självständiga och livet börjar rulla bra igen o.s.v.). Men om ingen direkt anledning finns (jag är med på att nej:et fortfarande väger tyngst) så kan jag verkligen förstå att det kan ta ÄNNU hårdare, att sorgen blir ännu tyngre eftersom man inte riktigt förstår varför inte den andra bara vill ge en den enda saken som kan ta bort all sorg (förtydligar återigen: nej:et väger fortfarande tyngst - man måste vara övertydlig på familjeliv ).

Min man sa i efterhand att han verkligen förstod hur otroligt gärna jag ville ha ett tredje barn, och att han egentligen inte riktigt visste vad som fick honom att tveka (vi har pengar och boende som räcker och blir över, enkla graviditeter, 'enkla' och lugna barn som bara förgyller våra liv, möjlighet att köpa in hjälp om det blir stressigt o.s.v.). Så då tänkte han väl att hans bekvämlighetsskäl inte var så viktiga jämfört med hur gärna jag ville ha ett till barn, och sorgen det ändå var för mig att inte skaffa ett till.

Med det sagt är det såklart ändå nej:et som måste få styra i den här frågan, "bra" anledningar eller egentligen inga anledningar alls. Det går inte att skaffa ett halvt barn...

 

Och detta är ett resonemang som jag inte kan förstå. Jag har själv levt med barnlängtan så jag VET hur ont det gör. Vi har som sagt mer än 10 år mellan våra barn. Ändå fanns det aldrig i min vildaste fantasi att tjata fram ett beslut eller tvinga på min man ett till barn.Var och en av oss har ett liv. I det livet finns en massa beslut att ta och val att göra. Alla beslut och val får konsekvenser.Man kan inte tvinga någon att skaffa barn överhuvudtaget eller tvinga hen att bli förälder till fler barn än hen vill ha. Rimligt anser jag. Vad i det är det du inte håller med om? Beskriv gärna så att vi andra förstår.Nu ska man inte jämföra barn med husdjur men, ska jag köpa en hund till dig och säga varsågod? Jag har ingen aning om ifall du vill ha en hund. Men jag vill ha en. Så nu har vi en. Det handlar om LIV!Och eftersom det ytterst handlar om någon/ett barn som inte är fött än. Så måste beslutet landa hos båda OM man vill ha fler barn eller inte. SEN försöker man se till att de blir så.Det är absolut förståeligt att vilja ha fler. En kan vilja ha sju barn. Sen om det är rimligt och går att genomföra och vilken partner man i så fall väljer att bilda familj med och om DEN personen är med på tåget är en annan fråga. Du är självklart fri att skaffa så många barn du vill men som någon skrev, då kanske du får göra det på egen hand eller med en annan partner. För sad to say - men den personen du lever med nu verkar inte dela din längtan eller din bild av hur er familj ska se ut.

Hejsan allihop!

Jag och min man har varit tillsammans i 11 år och vi har 2 barn, 6 och 8 år. Nu till saker, jag vill såå gärna ha ett till barn. Det vill egentligen min man också men han tycker att börja barn tar alldeles för myclet energi och han tror att vi inte orkar med ett till barn.

Men jag vet att detta är tillfälligt. De är pojkar som är väldigt intensiva och högljudda men de är inte de enda. Jag vet att jag kommer att ångra att vi inte skaffade en till när det väl är för sent.

Jag vet inte hur jag ka göra för att försöka få honom och förstå min sits. Är det någon som varit i samma sits?

Han tänker att eftersom vi redan är så trötta, båda jobbar heltid o så 2 barn som kräver en hel del o nu då börja om på nytt med sömnlösa nätter, blöjbyten o allt vad et innebär med en bebis.

Du har redan två barn. Ett tredje kan innebära rätt drastiska förändringar. Det vet jag som planerat men inte särskilt genomtänkt blev gravid med ett tredje. Det innebar bl a gå ner i tjänst för oss båda under ett par år efter att föräldra"ledigheten" tagit slut. Vi behövde större bil och vårt lilla radhus blev för trångt. Vi kunde plötsligt inte heller hänga med våra vänner på utflykter, resor eftersom bebisen tog tid. Vi var äldre och tröttare och tyckte att de två andra barnen fick sitta emellan alltför ofta - och det tyckte de också, högljutt.Ingen av oss ångrar barnet, inte syskonen heller, men en till familjemedlem innebar konsekvenser som vi inte såg från början.
Så tänk till först - noga!!!

Det är precis det här jag menar, varför ska vi komma över en sorg. Ett barn är inte en sak man köper i affären som man kan vara utan. Jag vill verkligen ha ett barn till och jag skulle göra vad som helst. Jag vill inte känna när våra barn blir stora o vi sitter och pratar att jag fortfarande känner sorg över det. Tack för att du delade med dig ?