Anonym (Emma) skrev 2020-07-17 08:30:41 följande:
Wow, imponerande att du klarat av att vara så storsint att du har lagat mat hos henne osv. Bara tanken på att ha honom här i mitt hem är mer än jag kan uthärda. Så starkt av dig. Jag är så mentalt slutkörd av femton år med honom att jag klarar inte ens av att titta på honom. Jag har alltid varit så himla naiv i livet inser jag nu och på något sätt trott att det goda alltid segrar till slut. Men besvikelsen över att se hur en enda människa kan få sådan makt över en annan (samt deras barn), och man bara står där maktlös utan att få hjälp eller veta hur man ska skaffa hjälp, samtidigt som man är helt slut mentalt.
Det är inte storsinthet. Som förälder måste jag se till att vårat barn får mat, även hos sin mamma. Det är som jag skrev, väldigt många val mellan något dåligt och någonting som är riktigt illa. Det är situationer som jag tror att alla kan känna igen sig i. (Nästan) Alltid neutral, kort och känslolös mot henne - hon vet att jag gör allt för vårat barn och att inget av det jag gjort/gör är för henne. Hon får inte få ut någon känslomässig vinst från mig - det gör att jag inte längre är värd för henne att öda hennes tid på.
Men visst har jag sagt nej och satt gränser, men oftast med enkla och neutrala 'näe' (och en inget mer) - utom i början då jag fick ryta i och svära för att freda barnet.
När soc eller skolor frågat om jag vill göra en orosanmälan säger jag att just jag inte vill göra det, eller kan göra det. För att om vårat barn blir avskuren från den relation hen har med mig så är det att sätta barnet i en värre sits än det sitter i - det där valet mellan någonting dåligt och någonting riktigt illa.
Jag förstår hur slutkörd du är och att du behöver personligt stöd för att orka hela vägen. Stödet du behöver är kanske inte det du förväntar dig. Jag har med psykolog-hjälp lärt mig att inte bara stå ut med alla svåra känslor som livet med att ha barn med en djupt störd människa, jag har lärt mig att ta känslorna med en ro och acceptans och att hjälpa mig själv, känna igen vad som händer i mig och olika sätt att inte fastna i desperation.
En dag i taget. Alltid komma ihåg att det är viktigare att göra rätt än att ha rätt, alltid komma ihåg neutral, kort , ingen känslomässig vinst för henne. Alltid välja mellan dåligt och riktigt illa med en stor acceptans för att det är som det är och det här är de kort som lagts på bordet som jag kan spela med. Det är barns liv som ligger potten och det går inte att resonera med barnets mamma.
Mamman är ju ute efter att inte blotta sitt trasiga inre för sig själv ens. Det är en del av diagnosen. Hon kan inte hjälpa sig själv, det är obotligt och destruktivt, det är dessutom så att hennes självkännedom om sina egna problem skapar nya problem, Narcissismen skyddar den med diagnosen från depression, möjliga missbruk, självmordsförsök.
Jag har varit slutkörd och illa ute ett flertal gånger. Inte bara mentalt utan kroppen har också fått stryk då psyket tålt mer än kroppen till slut.
Vänner har undrat hur det är möjligt att jag fortfarande står upp, är vid liv och kan skratta och vara glad då de fått höra en liten del av allt som varit. Min mamma sa för några år sedan innan hon gick bort att hon kände igen mig igen, att jag verkade ha hittat ut ur det mörkaste jag levt med så länge. Det har onekligen blivit lättare då barnet närmar sig vuxen ålder.
Det är ganska bra för det mesta. Du kommer också att kunna ha det så.
