Anonym (Man40+++) skrev 2020-08-14 15:05:15 följande:
Jag är man, närmare 50 än 40, +20årig relation, 3 barn i tonåren, "perfekt yttre" med allt vad det kan tänkas innebära.
Det du skriver skulle lika gärna kunna ha varit jag som skrev. Så vad vill jag få sagt; tror inte nödvändigtvis att det handlar enbart om manligt och kvinnligt.
Jag och min sambo har haft våra ups and downs i vårt gemensamma sex-och samliv. Ibland har det berott på mig (ofta jobb-och stressrelaterat), och ibland på min sambo (anser jag!). Vi har tagit oss ur dessa svackor oftast, genom att prata, ibland genom att verkligen ta bladet från munnen (säga ifrån!).
Men jag kan känna igen mig hos TS. Senaste åren (2-3) så har jag också levt med känslan av att det främst är jag som tar initiativ, ser tillfällen, ser möjligheter. Nu lever jag och min sambo i en relation där vi sällan nekar varandra dock. Men ändå... Tar inte jag initiativ så kan det gå lång stund mellan gångerna. Och att spela ett waiting game är inte alltid så lyckat, det leder lätt till frustration som lätt kan spilla över i irritation.
"Hon är inte attraherad av dig" (brukar vara ett svar!). Njae, i mitt fall så är jag tämligen säker på att det inte stämmer. Jag har inga "trivselkilon" som sitter i vägen, jag klär mig snyggt (även när jag är hemma), sköter min hygien, tränar för husbehov etc och jag får komplimanger av min sambo.
"Du hjälper inte till med hushållsarbetet" (brukar också vara ett svar!) Njaee, det stämmer inte heller anser jag. Jag lagar mat, jag handlar, jag hänger tvätt, jag skjutsar barn till aktiviteter, jag går på föräldramöten, jag klipper gräset, tvättar bilarna etc. Och i mångt och mycket hjälps vi åt, med det mesta, för det mesta gällande hus-och-hem och Familjen AB.
För mig handlar det om att det ligger på båda parters ansvar att just ta ansvar för det gemensamma sex-och samlivet. Annars är risken stor att det faller mellan stolarna och så blir det mindre, och mindre, och mindre och tillslut dör det ut.
Och en del i det ansvaret är ju att våga (!) prata om det, våga lyfta frågan när det börjar skava och när det börjar kännas jobbigt. Somliga har lättare för det, somliga svårare. Jag hade svårare för det i början av vår relation. Det kändes konstigt. Jag såg mig som en sexuell person som älskade sex (lite som vi män ofta beskrivs - alltid redo!). Nu har jag betydligt lättare att säga åt min sambo att "nu måste vi ta tag i vårt sexliv" när jag anser att hon "tappat bollen lite".
Vill man ha ett fungerande sex-och samliv så måste man jobba för det, man kan inte alltid utgå från att det händer av sig själv. För en del krävs det inte mycket jobb, för andra mer.
Att leva som TS skulle jag aldrig palla under en längre tid, ej heller skulle jag se lösningen att totalt disconnecta som sexuell varelse, eller börja knapra "lyckopiller" som en hållbar lösning.
mvh
Sorry, men det hjälper föga att mannen inte är tjock, smutsig och gör sin del av hushållsarbetet. Det krävs mycket mer än så. För mig som kvinna sitter attraktionen i hur han tar på mig, hur han pratar med mig och lyssnar, att det finns ett genuint intresse, hålla spänningen vid liv (så himla viktigt) osv osv. Att tro att kvinnan ska bli kåt bara för att mannen har snygga kläder är tyvärr helt fel.
