Min son är 12 år och han säger att han skulle bli glad över ett syskon. Orolig att det inte kommer bli så.

Jag tror att det folk reagerar på är att du skriver ?...varje gång jag frågat honom...?

Det låter som om du frågat honom mer än en eller två gånger, kanske fem-tio gånger.

Jag kan förstår din oro, klart att det blir en förändring! Ett syskon innebär att man inte har ensamrätt på sin förälder. Så är det bara. MEN! Det här betyder inte att det är något som är enbart negativt. Många (de flesta) med syskon kan vittna om att dom ser på sina syskon som en trygghet, någon att dela minnen med.

Försök att inte oroa dig. Du är gravid och ska få ett till barn. Din son får ett syskon. Din bebis kommer få en storebror :)

Kräv dock inte av din son att han ska tycka det är toppen med ett syskon jämt. En bebis skriker och är rätt så jobbig en stor del av tiden. Om du envisas med att fråga ?Vad tycker du då? Skulle det vara okej med ett syskon? Skulle du bli glad då?? så kanske risken är att han känner sig enormt skyldig om han upplever att han INTE är särskilt glad över bebisen någon gång.

Ta det bara lugnt :)

Som mamma till en 13-åring så kan jag verkligen instämma i att den tid du har med sonen nu ändå kommer förändras. Njut av att ha ett barn som pratar med dig och som är barn!

Tonåren är jobbiga för oss föräldrar, men en del av livet!

Jag har 7 år mellan mina barn och har verkligen märkt att det är såpass ovanligt att det faktiskt är svårt att föreställa sig hur det blir.

Jag uppfattade ingen syskonavundsjuka utan bara genuin glädje. Under bebistiden fick jag ytterligare någon som faktiskt kunde hålla i bebisen obevakad när jag exempelvis duschade eller gick på toa.

Nu när 6åringen ska börja skolan glädjs faktiskt min tonåring (och hans vänner) åt att barnet är så stort.

Själv har jag också en 10 äldre bror och jag hade verkligen inte fattat vad kul han tyckte jag var när jag var liten! Själv tyckte jag ju också det var supercoolt att ha en bror i högstadiet/gymnasiet/högskolan!

Min bror har förövrigt en bebis just nu i andra kullen barn och jag skojade med hans äldsta om syskonavundsjuka... Och om hans bror stal hans leksaker.... Brorsonen skrattade hjärtligt och sa att han knappt tänkt på att pappans barn var ett syskon! Så kan det gå när det är 19 år mellan barnen och den äldsta ej bor hemma längre....

Sammanfattningsvis är det speciellt att ha åldersskillnad mellan barnen, men jag tror inte alls att det kommer bli någon syskonavundsjuka ...

Fast det är ju upp till dig som mamma att göra så att relationen blir som den är med din son.

Klart det blir jobbigt och du kommer lägga tid på den lille men du har väl en sambo som är pappa till er nya lilla knodd?

Veckan som sonen är hos dig så får väl pappan hjälpa till mer med bebisen så att du kan spendera mer tid med din son. Under veckan så kommer ju din son vara i skolan men kvällar och helger får pappan steppa upp lite.

Tror dina hormoner spökar lite just nu, vilket är helt ok och normalt

Min man har en tio år äldre bror - och en tio år yngre bror (föräldrarna var 20, 30 och 40 år när barnen kom). Han är otroligt nära båda, så där har det bara varit positivt trots åldersskillnaden mellan alla. Däremot hade jag själv aldrig orkat börja om med en ny liten en när man äntligen fått en som liksom kan vara ensam hemma ett tag (och göra det två gånger!!!) o.s.v.

Det är bara dina hormoner i kombination med att du nu ställs inför faktum. Detsamma hände mig när jag blev gravid med nummer två, från att ha längtat jättemycket, blev jag plötsligt livrädd att det skulle påverka det äldre syskonet negativt! Jag mådde jättedåligt men det gick över och efter någon månad kunde jag glädjas igen. Och allt gick bra med det äldre syskonet också, han påverkades inte negativt av att få ett syskon. 

Så skönt att höra att någon mer förstår hur jag menar. Tack det är säkert så som du säger.

Hur gammal är din äldsta barn?

Hur gammal är ditt äldsta barn? Skiljer det många år mellan dom?

Nej, det skiljer bara två och ett halvt år, men det gav mig exakt samma ångest som du beskriver. Jag tänkte att han var ju på tok för liten för att förstå att bebisens behov måste gå före många gånger. Han var ju nästan bebis själv och jag blev så rädd att vår anknytning skulle ta skada. Man kan ju inte förklara med ord för en tvååring att man älskar den lika högt fortfarande men att man måste bära på bebisen hela tiden. En tvååring kan inte förstå det. Och jag mådde så oerhört dåligt när jag begrundade detta under den första månaden, jag tänkte till och med på abort, trots att det andra barnet var både planerat och efterlängtat. Men allt gick så oerhört bra sedan och jag var så lättad. Det stora barnet var så ömt gentemot bebisen och är än idag när de är 10 och 12. Men den ångest jag kände gjorde att jag förberedde mig inför situationen som komma skulle: jag planerade för att storebror inte skulle känna sig åsidosatt. Jag köpte bärsele för att kunna ta tvååringen som vanligt till lekparken trots att bebisen behövde sova förmiddag. Jag tänkte på att ge storebror extra uppmärksamhet. Jag involverade tvååringen i skötseln och skaffade honom en egen docka att byta egna blöja på. Min ångest gjorde att jag kunde utarbeta en strategi. Jag tror det är samma med dig. Din oro är oproportionerlig just nu: de faror du ser är inte riktigt så verkliga som du tror, och det är dina hormoner som förstorar faran. Men samtidigt finns det ett korn av sanning i det du är rädd för och din oro kommer göra att du är väl förberedd när bebisen kommer;  du kommer vara uppmärksam även på det större barnets behov. 

Min sambo har en son som är 13 och en dotter på 16, i år fick de en lillesyrra som de är jätte glada över. Har inte varit några onda ord eller känslor över henne alls. Lita på din sons ord du!

Det är fint att du bryr dig så mycket om din sons välmående och er relation. Men ansvaret för det här beslutet och att hantera känslorna som kommer med det måste ligga helt hos dig. Han ska inte ha inflytande över om du skaffar fler barn, det är ett för stort att lägga på ett barn. Använd dina funderingar till att komma på hur du ska hjälpa honom med eventuella känslor och bibehålla er fina relarion efter att syskonet är fött.

Tack för alla svar och stöttningar. Jag är säker på att det var mina hormoner som spökade för både igår och idag har det kännts mycket bättre angående detta. Kännt mig lugnare. Och är nästan säker på att allt skulle bli bra. Och att jag ska göra allt i min makt för att det ska fungera så bra som möjligt för hela familjen.

Men sen har det också hänt något så det kan också bero på det att mina hormoner har slutat spöka.

Blir att ringa Barnmorskan imorn jag har fått blodblandade flytningar som är både brunaktiga och röda. Vet att jag fick det med sonen också och att det inte alltid behöver betyda att något är fel. men nu är Alla mina gravidsymtom borta och jag gick från v 2-3 på clearblue digitalt test till v 1-2 som jag tog idag. Det enda som jag har är mensvärk från och till men dock inte kraftig värk. Men jag känner på mig att det är MF. Blir så ledsen när man hade fått tänka och fundera och chocken lagt sig så kanske det inte blir någon bebis nu. Jag hoppas verkligen att det är fel och att det blir en liten bebis.

Oj, stackars dig, vilken oro! Jag hade också blödningar med ena barnet och det gick ändå, men det digitala testet gör dig ju såklart snäppet oroligare. Jag hoppas det går bra. 

Ja jag fick också blödningar när jag väntade sonen och det gick bra. Men denna gång gick det inte bra ????????

Kram <3

Se det som en gåva till din son, att få ett syskon.

En människas längsta relation i livet, det är relationen till sin bror eller syster.

Man följs sida vid sida, ibland är man nära, ibland långt ifrån. Men dom finns för varandra och ger glädje och känsla av trygghet.