Vad gör ni föräldrar tillsammans när barnet/barnen har somnat?

Jag kände ett behov av att uttrycka mig så här för att jag av egen erfarenhet vet att man ibland inte fattar bättre när barnen är små. Att man gör saker krångligare för alla inblandade än vad de behöver vara. Bara att man tror att så mycket med barn måste vara på ett visst sätt.

Så om man tar det lite försiktigare och lyssnar på barnens behov och inser att mycket löser sig av sig självt om mn avvaktar lite kan mycket i tillvaron bli enklare.

Så du tror alltså att dit hånfulla och förnedrande sätt att uttrycka dig är rätt väg att gå för att förmedla din enorma visdom? Att du, efter att ha läst ett par rader, har tillräcklig inblick i våra liv att du kan avgöra huruvida våra barn är redo för vad i sina respektive utvecklingsfaser?

Ärligt talat så tror jag att du behöver nyttja dina stora orakelkrafter och din osinande källa av visdom till att rannsaka dig själv och hur du väljer att framställa dig själv och dina åsikter, så ska du se att dina visdomsord faller i bättre jord.

Knullar :)

Vi har ett barn på 3 år som vaknar tidigt och somnar sent. Barnet vaknar kl 7 på morgonen och somnar strax före kl 23 på kvällen. Barnet har dessutom väldigt hög aktivitetsnivå och är missnöjd stor del av tiden. Under bebistiden var barnet en "High need baby". Barnet har alltid sovit så lite, så vi har inte haft någon tid till övers över huvud taget sedan barnet föddes. Vi försöker bara att mäkta med varje dag och så har det sett ut sedan start :(

Ärligt? Vi har sex om det är runt ägglossning, annars sitter vi mest vid varsin datorskärm. Det är väl ungefär vad vi orkar just nu i våra liv.

Just nu sitter vi i soffan, jag har precis druckit en kortburk. Sambon fipplar med telefon och det är något värdelöst program på tvn. Sen har inte äldsta dottern somnat än heller visade det sig..

I somras var det gött, då satt vi ute på altanen på kvällarna nu är det för kallt. 

Man ser helt enkelt till att få egentid.

Hinner man inte med allt. Så tar man det dagen efter. Världen går absolut inte under om inte listerna skiner hela tiden eller om det blir lite mer tvätt dagen efter. Tvättmaskinen sköter sig ju liksom själv.

Känns som om folk som aldrig får egentid för varandra änna... Sätter sig i den sitsen. Visst små galna ungar kanske ställer till det. Men flera veckor, månader och år utan ett värdefullt samliv som bara vuxna. Det ställer man till själv.

Jag sätter ett högt värde på pysseltid för varandra. Massage, mys vid tv, äta gott, babbla om allt eller inget, vin om det går att få till och basicly härlig sex varenda dag om det går. Det gör ju att man får energi att lösa allt det andra när man är glada och busiga.

Liten fotnot.

Som installatör har jag varit i ca 1 timma i ungefär 6500 hushåll senaste åren.

Man lär sig ganska snabbt att i de absolut skitigaste misärhemmen OCH de mest glittrande, välstädade, damlösa hemmen, där bor det absolut minst lyckliga familjer. Nästan värre är det i de finaste hemmen (obbs alltid med plakat med "familjen" "lycka" "happyness" osv osv nästan alltid ett prydligt väldigt delajerat schema för "allt" någonstans.

Man får nästan gåshud av den obefintliga kärleken i luften på vissa sådana ställen.

Nä, man ser mest genuin lycka där det finns skit i hörnen för de verkar bry sig mer om tid för varandra.

Så har kört på det och det funkar alldeles galant ????

Du skriver att "känns som om folk som aldrig får egentid för varandra änna... Sätter sig i den sitsen. Visst små galna ungar kanske ställer till det. Men flera veckor, månader och år utan ett värdefullt samliv som bara vuxna. Det ställer man till själv." 

Jag förstår att du inte har fått något barn med NPF-diagnos..? Det är inte ovanligt att i familjerna med NPF-barn så är mammorna utbrända och sjukskrivna medan papporna också är slutkörda men också uppgivna och sexuellt frustrerade. Livet blir inte alltid som man tänkt sig med barn och det kan vara något som ligger utanför ens egen kontroll.

Inte på ett enda ställe i det jag skrev sa jag att det självklart är så i alla fall. Flertalet diagnoser är enbart och inget annat än ytterheter.

Ska vi prata om "ytterheter" som detta faktiskt är, då det inte direkt är en NORM att det är såhär.

Så kan jag meddela att även i en helt absurd galet kaotisk vardag fyllt med helt galen missbruksproblematik från en förälder, otaliga socialmöten, anmälningar, samtal, i det närmast ptsd liknande syndrom så går det allt att lösas också. Bara man vill det och det kanske inte är lättare än om allt är glada gatan och "normalt".

Man som sagt göra det bästa man kan utifrån sina möjligheter. Många gör det mer omöjligt än vad det behöver vara, och är det omöjligt så kan man åtminstone be om hjälp. Vilket för många verkar vara ett berg man helst inte ens vill försöka bestiga. 

Vi har som mål att försöka sitta ihop och göra något mysigt 2 dagar i veckan när barnen lagt sig. Det kan vara allt från att se på film till spela spel, äta något gott, sitta ute på altanen när det är sommar. Det viktiga är inte vad vi gör utan att jag o min man får litet tid ihop. Och ja, det är svårt att hinna. Våra barn är 15, 12, 12, 9 och en på 3 månader. Med läxor, tvätt, mat och 21 träningstider i veckan och cuper på helger. Dessutom hus o 2 hundar. Men vi hjälpas åt och försöker hitta guldtid ihop!

Händer inte. På sin höjd kollar på en halv svensk deckare.

Innan en fjärdedel del har minst en av oss somnat och den andra på god väg. Någon brukar vakna till vid halva och man går och lägger sig.

Om inte sova kan vara ngt roligt man kan göra tillsammans.

Sovtävling vore intressant om man hade barnvakt.

Dock skulle jag lätt vinna.

Maken lägger varje sekund efter barnet har somnat på att greja med huset. Jag försöker hålla ställningarna inne med tvätt, städ, matprepp, packa väskor, laga kläder etc. På helgerna försöker jag vara med barnet så mkt som möjligt själv så maken kan få fixa med huset. Vi har renoverat helt ofattbart mkt i sju år och nu handlar det om att få färdigt det sista innan barn nr två gör entre. Att få gjort saker färdigt så att inte saker vi gjort tidigare blir förstört av väder och vind. Att få ordna ett badrum i första våningen så vi inte bara har ett.

När barn nr två kommer räknar vi med att det kommer att bli helt omöjligt att göra något på huset i minst två år.

Vi vet att vi gör det sjukt jobbigt för oss själva, men om bara fem år från nu (2 år går bort) har vi totalrenoverat och är klara med precis allt. Då kommer vi bara behöva underhålla enkelt resten av livet och ha massa tid till vindrickning, spel och sex när barnen lagt sig. Kommer dessutom ha en rejäl passiv inkomst från huset.

Vi dricker te och pratar, vi badar tillsammans, har sex, läser ihop eller för varandra(vi har en liten bokklubb ihop ), vi fixar grejer med huset(eller maken gör det och jag assisterar), vi ser en film etc. Man prioriterar det man tycker är viktigt. Vi har barn på 0,1, 4,4,5, 7,8 år och försöker nu göra en till.

Tittar tv/film, jobbar, har sex, onanerar ja allt det man inte hinner med annars.

Åh, vilken lyx det låter som. Här finns ingen sådan tid, möjligtvis att vi kollar på en serie när vi äter mat, men oftast blir det ihop med barnet och sedan lägger jag/vi oss när jag nattar.. Längtar efter egentid igen. =(

Dottern har varit både kvällspigg och ej kunnat somna själv så vardag kvällar utan henne har vi haft en handfull gånger sen hon föddes

Kan inte påstå att det har stört oss då vi haft barnvakt lite nu och då genom åren.

Nu är hon tonåring och vi är trötta så hon sitter uppe längre än oss.

Så länge vi är två som delar på bördan så är vi aldrig "låsta" hemma. Vi turas om att träna, umgås med vänner, ägna oss åt våra hobbies även efter att barnen har somnat. De gånger båda är hemma samtidig myser vi oftast i soffan och planerar framtida resor och husköp.