Vad gör ni föräldrar tillsammans när barnet/barnen har somnat?

Man ser helt enkelt till att få egentid.

Hinner man inte med allt. Så tar man det dagen efter. Världen går absolut inte under om inte listerna skiner hela tiden eller om det blir lite mer tvätt dagen efter. Tvättmaskinen sköter sig ju liksom själv.

Känns som om folk som aldrig får egentid för varandra änna... Sätter sig i den sitsen. Visst små galna ungar kanske ställer till det. Men flera veckor, månader och år utan ett värdefullt samliv som bara vuxna. Det ställer man till själv.

Jag sätter ett högt värde på pysseltid för varandra. Massage, mys vid tv, äta gott, babbla om allt eller inget, vin om det går att få till och basicly härlig sex varenda dag om det går. Det gör ju att man får energi att lösa allt det andra när man är glada och busiga.

Liten fotnot.

Som installatör har jag varit i ca 1 timma i ungefär 6500 hushåll senaste åren.

Man lär sig ganska snabbt att i de absolut skitigaste misärhemmen OCH de mest glittrande, välstädade, damlösa hemmen, där bor det absolut minst lyckliga familjer. Nästan värre är det i de finaste hemmen (obbs alltid med plakat med "familjen" "lycka" "happyness" osv osv nästan alltid ett prydligt väldigt delajerat schema för "allt" någonstans.

Man får nästan gåshud av den obefintliga kärleken i luften på vissa sådana ställen.

Nä, man ser mest genuin lycka där det finns skit i hörnen för de verkar bry sig mer om tid för varandra.

Så har kört på det och det funkar alldeles galant ????

Inte på ett enda ställe i det jag skrev sa jag att det självklart är så i alla fall. Flertalet diagnoser är enbart och inget annat än ytterheter.

Ska vi prata om "ytterheter" som detta faktiskt är, då det inte direkt är en NORM att det är såhär.

Så kan jag meddela att även i en helt absurd galet kaotisk vardag fyllt med helt galen missbruksproblematik från en förälder, otaliga socialmöten, anmälningar, samtal, i det närmast ptsd liknande syndrom så går det allt att lösas också. Bara man vill det och det kanske inte är lättare än om allt är glada gatan och "normalt".

Man som sagt göra det bästa man kan utifrån sina möjligheter. Många gör det mer omöjligt än vad det behöver vara, och är det omöjligt så kan man åtminstone be om hjälp. Vilket för många verkar vara ett berg man helst inte ens vill försöka bestiga.