Att växa upp med en mormor som inte mår bra
Det kan verka mysigt och fint att få leva så nära ens morföräldrar, men för mig var det inte bra.
Jag har fått jobba med mig själv så mycket för att kunna fungera i samhället. Även fått jobba med min kvinnosyn (är kvinna själv). Är man dessutom så känslig som jag är, eller har varit, så kan det vara förödande att växa upp med andra som själva inte mår bra.
Min mormor har en väldigt dålig självkänsla. Självförtroendet är nog inte heller så bra. Att då försöka leva upp till hennes förväntningar...
Hon klagade på min gångstil när jag var liten. Jag gick för slarvigt.
Hon sa "Du kan inte vara så där känslig", när jag reagerade på saker. Det innebar att jag slöt mig och blev kall istället.
Om jag uttryckte min mening, fick jag svar tillbaka med en barnslig röst "lilla gumman..".
Hon tyckte absolut inte om mina tänder och uttrycker ofta att det var bra att jag slog ut mina framtänder så att tänderna blev fixade.
Hon har ett barnbarnsbarn som har gosedjur som fyller rummet, fastän han går i 7:an, och det retar henne något hemskt.
När jag träffade min man för 19 år sedan blev hon sur under en period.
När jag och familjen skulle hälsa på blev vi idiotförklarade för att vi inte kom under en period när det är mer liv och rörelse på orten. Vi tyckte det spelade mindre roll eftersom vi ville visa att det var henne vi ville besöka, inte marknaden som ju är varje år.
Folk som skrattar på TV gör henne irriterad. Ja, det är MÅNGA som hon blir irriterad på.
Jag kan fortsätta hur länge som helst.
Jag har börjat fundera på vad det är som gör att hon är så här??
Hon tycker inte om sig själv och har svårt att tycka om andra. Speciellt om de avviker på något sätt.
Jag förstår att hon haft det tufft när hon växte upp och hon vill att vi barnbarn ska klara denna tuffa värld, men jag önskar hon fick lite mer självinsikt! Jag förstår också att hennes ilska egentligen är rädsla, men hon har lärt sig att inte visa känslor. Inte för mycket av något. Allt ska vara lagom och normalt 
