Överkvalificerad för mitt jobb och ångest över studierna, hur skulle ni tänka?

Är din plan om att byta bana realistisk? Och skulle den investeringen med hög sannolikhet ge hög avkastning i form av intressanta arbetsuppgifter och bra lön?

Jag är, eller har varit, lite i samma situation. Har en högskoleutbildning inom ett attraktivt statusyrke som är välbetalt men innebär att man förväntas jobba omänskligt mycket och lägga sin själ i jobbet, man är dessutom bunden för lång tid då man i regel jobbar i projekt som pågår i flera år och är svår att ersätta. Jag älskar yrket men hatade stressen och var ganska olycklig när jag jobbade med det, hade ständigt mindervärdeskomplex och kände mig aldrig ledig eftersom jag alltid grubblade över jobbet, mailade och jobbade var jag än var. Totalt flytande eller snarare obefintliga gränser mellan privatliv och arbete.

Jag har väl aldrig varit en karriärmänniska som jagar status så jag valde att jobba i butik och som servitris istället; pga flexibiliteten, att jag istället kunnat resa och engagera mig i annat jag brunnit för, för att ha tid för barnen, kärleken, hobbies osv. Livsval jag egentligen inte ångrar men nu när jag närmar mig 50 och fortfarande harvar som timanställd servitris kan jag undra om jag valde rätt.. jag hade kunnat haft en karriär och bra ekonomi nu. Haft råd att uppfylla de drömmar jag fortfarande bär på... bygga hus utomlands, jag som knappt äger en cykel och inte har en krona på sparkontot. Jag trivs oerhört bra på mitt nuvarande jobb och tycker det är kul att gå till jobbet varje dag och jag får mycket uppskattning, och framför allt är det skönt att när jag inte jobbar är jag ledig! Men jag är fortfarande längst ner i näringskedjan, jag serverar personer som kunde ha varit mina kollegor och jag känner att jag sumpat chanser och en utbildning som många andra skulle offra en fot för att få.

Nu känner jag också att jag varit borta från mitt gamla yrke för länge för att kunna komma tillbaka, inte för att jag behöver nyare kunskaper och utbildning utan för att livet liksom har runnit förbi och jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja jobba med det igen. Tänk om min gamla ångest och stress kommer tillbaka? Jag är ju mycket lyckligare nu! Men jag tänker på framtiden och undrar hur mycket längre jag kommer att orka springa med tunga tallrikar innan kroppen säger ifrån. Funderar faktiskt på att söka jobb inom just administrativt arbete eller kundtjänst. Jag tror jag skulle trivas med det, lite lagom intellektuell stimulans och ett mer stillasittande jobb jag kan ha ända till pensionen. Något borde jag hitta på i alla fall. Jag tänker att jag kanske måste byta bana innan jag är för gammal för vem vill anställa en 50+ are som inte har någon tidigare vana av yrket även om det är relativt enkla arbetsuppgifter.

Min fråga till dig är, vill du jobba med det yrke du är utbildad för? Du uttrycker att du tvingades avbryta den banan för att försörja barn och lösa andra privata problem men om du haft valet, hade du velat fortsätta? Eller är det mer en känsla av att du slösat bort din tid och utbildning och därför känner att du borde ta upp det igen för att skademinimera?

Den här kursen var mer en möjlighet att bygga på mitt daterade CV, inte byta bana helt. Att byta bana genom att läsa in någon form av yrkesutbildning skulle definitivt innebära roliga arbetsuppgifter som jag själv har valt. Fast det är inte ekonomiskt realistiskt för mig att studera på heltid i några år eftersom jag är ensam försörjare för mitt barn. Jag har dessutom redan en stor studieskuld till ingen nytta tyvärr.

Tack för ditt utförliga och tänkvärda svar!

Jag förstår verkligen varför du gjorde det valet. Det är inte värt att bränna ut sig i längden. Egentligen gör du det många inte vågar men längtar efter, just att kunna prioritera det viktigaste i livet som barnen och kärleken. Allt för många slösar bort livet på jobbet och ångrar sig när det är för sent.

Jag tror också att det vore en bra idé för din del att söka ett kontorsjobb i den här åldern. Administrativa jobb kan se väldigt olika ut beroende på arbetsplats. Jag sitter inte och registrerar räkningar eller något i den stilen utan det är bitvis intressanta och varierande uppgifter, även om jag skulle behöva mer utmaningar. Det är behagligt med kontorsmiljö, flextid och andra förmåner när man blir äldre och jag tror absolut att du skulle kunna få ett jobb inom det området.

Jag varken kan eller vill gå tillbaka till karriären jag hade då. Om jag fick drömma så skulle jag jobba med barn eller djur och natur, alltså ganska långt ifrån det utpräglade akademikeryrke jag hade då. Problemet är, som jag skrev ovan, att jag är ensam försörjare och därför inte kan plugga i några år för att byta bana.

Jag försöker hitta kurser som kanske kan öka mina chanser till ett mer utmanande jobb men det är tufft att jobba heltid och plugga samtidigt. Jag är lite ledsen nu eftersom jag antagligen måste avsluta kursen, det känns som ett misslyckande.

Jag kommer ifrån en typisk akademikerfamilj med högpresterande föräldrar som gjorde imponerande karriärer så det spelar nog också in. Jag umgås mest med den typen av människor och vet att de undrar när jag ska skaffa mig ett ?riktigt? jobb. Fast sådant borde jag inte bry mig om.

En variant är att jag har det här jobbet och satsar på min fritid i stället. Nu när mitt barn är äldre så kan vi göra mer äventyrliga naturresor som jag älskar. Det är verkligen något jag brinner för. Pandemin kom i vägen för det men förhoppningsvis kan vi sticka iväg snart igen.

Varför är det orealistiskt? Hur många år skulle utbildningen ta? Har du möjlighet att få studiemedel?

Jag är i samma sits men valde ett arbete som kräver noll och ingenting, samt att arbeta endast 50%.

Detta upplägg ger mig mer fritid och således mer tid att utbilda- och utmana mig själv.

Jag läser strökurser i alla möjliga olika ämnen, skriver böcker, engagerar mig ideellt och en massa annat som ger mitt liv en mening.

Jag är i samma sits men valde ett arbete som kräver noll och ingenting, samt att arbeta endast 50%.

Detta upplägg ger mig mer fritid och således mer tid att utbilda- och utmana mig själv.

Jag läser strökurser i alla möjliga olika ämnen, skriver böcker, engagerar mig ideellt och en massa annat som ger mitt liv en mening.

En tonåring kostar mycket och jag vill inte att min son ska behöva avstå en massa saker för att jag väljer att studera. De utbildningar jag är intresserad av skulle ta tre-fem år. Jag kan antagligen få studiemedel men det skulle bli väldigt tajt för oss två. Han är prio ett för mig. När han är självförsörjande någon gång i framtiden skulle det kanske fungera men det är många år tills dess.Låter underbart! När sonen har flugit ut planerar jag att gå ner på deltid. Jag behöver inte så mycket prylar eller någon lyxig livsstil. Jag har en bokidé (fakta) och en vän som är redaktör så vem vet.

Du ska genast sluta jämföra dig med dina föräldrar och vänner och oroa dig för vad de tycker, deras åsikter är det sista du ska tänka på i val som gäller ditt liv! Du säger att jag är modig som valde livet och barnen framför jobbet och karriären, tycker du inte att man kan säga precis detsamma om dig själv också?

Trivs du bra på ditt nuvarande jobb så stanna där och fokusera på en meningsfull fritid istället, dina planer låter spännande! Om du inte trivs så sök dig ett annat jobb om du kan, kanske läs en kurs vid sidan av eller ta tjänstledigt en termin om du verkligen vill gå den här kursen och vill hinna ikapp. Men att plugga så mycket medan du jobbar heltid och har tonåringar hemma låter omänskligt hårt.

Det är helt sant, det människor ångrar när de ligger på dödsbädden är alltid att de inte ägnade mer tid åt sin familj och sådant de älskar att göra, det är aldrig någon som önskar att de hade jobbat mer. Vi har helt fel fokus i vårt samhälle och det gör folk olyckliga.

Jo barn är dyra. Hur gammal är hen? Man får mer CSN när man har barn. Och bostadsbidrag antar jag. Och jobba kan man ju göra extra. Och det kan tonåring också, karaktärsdanande.. (i den bästa av världar). Vet inte hur realistiskt det är men har du verkligen räknat på det?

Kan du ta tjänstledigt på deltid?

Har du sökt andra jobb förresten eller är det bara en känsla att utbildningen är utdaterad? För jag tolkar dig som att du jobbar med mer avancerade uppgifter fram tills för 2 år sen? Med arbetslivserfarenhet blir ju den exakta utbildningen av mindre betydelse med tiden menar jag.

Antar att du har efterfrågat utvecklingsmöjligheter löpande?