Våldtagen av sambo för flera år sedan

Jag förstår inte hur man kan fortsätta leva med en våldtäktsman. Skäms du inte?

Den här kommentaren... 

Du tycker att HON ska skämmas för att hon levt och fastnat i en destruktiv relation.

Det obefintliga medkännandet och okunnigheten som du visar med den här kommentaren. 

Visste du att vem som helst kan fastna i en destruktiv relation? Ts mår fruktansvärt dåligt och kastas mellan det och få skuldkänslor för en man som faktiskt har fina sidor också. Allt är inte svart och vitt och det är därför man omöjligt kan döma en kvinna som stannar. 

Visste du att i en destruktiv relation så är man ofta inte "oskyldig" själv? Ts har säkert kastat ur sig många fula ord till den mannen just för att inte bli ett offer.

Han har skuldbelagt henne för att hon smittat honom och det psykologiska i den situationen gör att han försökt få henne att tro att hon förtjänade det hon fick. 

Nu har det gått många år och han har blivit bättre, och hon börjar på riktigt förstå vad som hände henne och att det var fel, och ju längre tiden går så blir det svårare att lämna.

Du är den som borde skämmas som skammar henne. Usch för kvinnor som dig.

Ok jag förstår hur du tänker.

Samtidigt är frågan om vad dom lider mest av.

Att bo med separerade föräldrar utan en fast punkt, eller att deras mamma mår dåligt innerst inne men är glad utåt sätt.

Jag har svårt att se hur barnen skulle förstå att jag mår dåligt över detta? Ingen annan ser det ju heller, det är ju ingen som vet?

Jag behöver hjälp med att få rätsida på mina tankar.

För ca 7 år sedan när jag och min sambo träffats sedan ett år tillbaka (ungefär) hade vi ett väldigt stormigt förhållande.

Han var väldigt svartsjuk och ifrågasättande av mina tidigare relationer och singelliv.

När det var som värst bråkade vi väldigt intensivt. Han var framför allt arg över att jag varit ?lösaktig? och en ?hora? eftersom jag smittat honom med en könssjukdom i början vilket enligt honom var höjden av förnedring. Jag stod på mig vilket gjorde honom ännu argare.

Hur som helst. Vid två tillfällen våldtog han mig. Det råder inget tvivel om att det var precis så det var. Vi hade vid båda tillfällena bråkat rejält och vid både tillfällena hade jag gått och lagt mig först, varpå han kom in och helt enkelt ?gav sig på mig?. Jag sa nej, grät, skrek... kommer ihåg exakt varje detalj från detta. Vart vi var, vad han sa, vad han gjorde, känslan av rädsla, uppgivenhet och förödmjukelse. Jag trodde aldrig att JAG skulle hamna i en sådan situation.

Vi gick i familjeterapi efter ett par år och pratade om våra problem men vi tog aldrig upp våldtäkterna. Total tabu.

Idag har vi två små barn och lever ett lugnare liv. Dock upplever jag att detta ligger kvar som ett stort trauma över mig, det är något jag aldrig aldrig pratat med någon om och något jag aldrig fått upprättelse för.

Sedan hösten 2017 med ?metoo? har jag stött och blött hur jag ska kunna ?lägga detta bakom mig?. Men jag vet inte om jag kan? Vi har ett bra liv idag, är jämställda, han är en fin och bra pappa... men jag känner att detta skaver i mig och det påverkar mitt humör mot honom och framför allt min sexlust. När jag tagit upp det med min sambo blir han antingen sur eller uppgiven. Han menar att ?vi kan inte älta det för alltid, det som är gjort är gjort?.

Hur kan jag lära mig leva med detta? Hur kan vi bli bra ihop efter det som hänt?

Och snälla, skriv inte bara ?dumpa honom?... utveckla gärna hur ni tänker om situationen.