Sladdis och aktivt liv

Min äldsta son var 11 när han fick syskon, också en väldigt aktiv kille med träningar i veckorna och matcher varje helg.
Den första tiden, första året, hade vi inte klarat oss utan farfar. Farfar blev taxi, hämtade hemma och körde till träning och sen hem igen. 
Jag var bunden hemma med den lilla som hade kolik och min man jobbar skift så han var inte heller alltid hemma på vardagar. Var han det så körde han såklart sonen men annars var farfar räddaren i nöden.

Sen har tyvärr inte den yngre varit en sån unge som man bara packar med sig. Dröm om att han suttit stilla i vagn och kikat på brorsan som spelar fotboll eller så. NEJ! Har vi följt med på match så har vi fått leta upp en skog eller en park i närheten och hängt där, för annars har den lilla också velat vara med och spela....

Så där föll det konceptet, och vi har fått dela upp oss. Och nu är ju stora killen äldre och kan cykla eller ta buss. Men det tycker jag har varit jobbigt som förälder, att inte kunna vara delaktig på samma sätt, och ta del av utvecklingen. Utan då valde vi att koncentrera oss på varsin den här första tiden när det är som det är.

Den äldsta kan snart köra moppe. Han kanske får ta sig till träningarna själv. Bor ni mer centralt kan han annars åka kollektivt också.

Ja om några år blir det moppe såklart men fram tills dess? Tyvärr bor vi där det inte finns kollektivtrafik alls så de är helt beroende av att vi kan köra i nuläget ???? någon mer om kan och vill dela med sig?

Jag tror och hoppas att allt kommer gå bra ????

Det kommer att gå bra. Det finns ju liksom inga alternativ direkt.
Men det BLEV skillnad. Det är skillnad.
Vi bytte tex. boende när äldsta barnet var 4-5 år och vi visste inte då om det skulle bli aktuellt med fler barn. Alltså var huset som vi bor i  idag NOLL barnsäkrat. För det behövdes ju inte med första barnet, när han var liten bodde vi inte här. Så nu är det grindar i trappor och massa sånt
Och sen har vi varit en sån stark  trio i många år. Är man två föräldrar och ett barn (eller två barn i hyfsat samma ålder) så har man ju sina rutiner. Och ville stora barnet göra något så fanns alltid en av oss tillgänglig. Vi har också spenderat mycket tid tillsammans hemma, på utflykter, via idrotten mm.
Vi reste också mycket. Nu med andra barnet som är mer "livligt" har vi fortfarande inte kommit iväg för det känns helt enkelt inte värt det. Att resa nånstans med honom skulle inte kännas som semester. Och alla såna beslut påverkar ju det äldre barnet också, som varit vad vid andra rutiner innan.
(Nu reser vi såklart ingenstans pga covid men om vi tänker oss hur det annars hade varit).

Den stora fördelen, utöver att jag fick ynnesten att bli mamma igen och att mina barn har varann, är att jag var hemma drygt 2 år med lillasyskonet. Så jag har alltid varit ledig när han kommit från skolan och funnits här så att säga. Och sen kommer det även honom tillgodo att jag och maken fick ny föräldraledighet och ny möjlighet att gå ner i tid pga småbarn och ta ett par extra veckor ledigt sommartid