Daltande med kräsna barn

Det är inte mitt fel om sambon lägger på maten åt dem utan att fråga först. Att ständigt ha sura barn vid matbordet och som klagar på min mat utan anledning är surt ja. Jag sa en gång att sambon hade lagat maten och OJ vad de åt ordentligt då, gott smakade det också. När de har klagat i 16 dagar på min mat så är det väl självklart att man blir ledsen?

Jag hade sett till att hålla mig borta så mycket som möjligt när gnällspikarna är där. Jag hade blivit galen på dem.

Känner faktiskt igen en aning från en av min mans barn. Pojken är artig och så, men sa ganska ofta att han nästan måste kräkas av min mat. Jag sa att jag blev ledsen av att höra det och så fick min man laga all mat helt enkelt när killen skulle äta. Jag sa helt enkelt att jag tyckte det var viktigt att han skulle få mat som var ok att äta, utan någon mer förklaring eller mer om att jag blev ledsen eller något alls. Sen berörde vi inte ämnet mer. 

Det gick ett tag, sen frågade killen varför jag aldrig lagar mat. För att du ska få mat som du kan äta, sa jag då. Då tyckte han att han visst kan äta mat som jag lagar, att han inte hade menat det han sagt förut... OK, vad bra, sa jag. Efter det har allt funkat helt bra. 

Sen det där med att lägga på dressing t ex utan att fråga. Det är bara ogenomtänkt och att binda ris åt egen rygg för din man. Han lär sig väl förhoppningsvis av den situationen och gör inte om det. 

Det lättaste är väl att sätta fram maten på bordet så kan de ta av det de gillar.

Om det upprepas gång på gång är det väl bättre att han frågar vad dom vill ha på maten som dressing, kryddor mm.
Hände det en gång att man förutsätter att barnen vill ha det på ett sätt kan man förstå att han har på något utan att fråga men om det upprepas är det ju bättre att han frågar först vad dom vill ha på, hur dom vill ha maten osv.
Är det just maten som är problemet är det väl bättre att han frågar vilken mat dom vill ha och hur.
Ses man inte så ofta är det ju bättre att det blir bra, skillnad om det gäller varje dag.
Mat är ett problem för många barn, dom är oftast vana att det ska smaka på ett visst sätt och har inte samma smaklökar som vuxna.
Om dom inte ses så ofta så tycker jag inte att man ska strida om maten, låt barnen önska vad dom vill ha för mat så det inte blir en stor sak när dom besöker pappan.

Känner igen mig. När vi fick vår familjehemsplacering tyckte hon att all vår mat smakade konstigt, utom pannkaka och färdiga köttbullar. Dels pga att det säkert var annorlunda smakupplevelser, men också i ren protest pga separationen från hennes jourhem och dessinnan riktiga föräldrahem. Smakupplevelsen kan därför sägas att ha att göra med det "mentala tillståndet" hos barnet.

Nu efter ett år älskar vår placering all vår mat, och på ett umgänge där hennes föräldrar hade med en rätt de åt hemifrån samt snacks de brukade köpa tyckte hon att det (efter att ha bott borta i 2 år nu) smakade så äckligt att hon inte kunde äta det.

Jag tror helt enkelt att barnen din sambo har kommer vänja sig med tiden. Har du och din sambo varit sambo länge eller har något nytt hänt i ert liv, gemensam graviditet, bebis,flytt? Sådant kan påverka också tänker jag..

Några tips. Fråga alltid innan ni har på något på maten. Jag har serverat mat som barnen gillat många ggr helt plötsligt inte. Varje gång jag ska lägga upp så frågar jag hur och vad dom vill ha. Sen låt barnen vara med och laga maten så blir det oftast roligare för dom att äta det dom själv har lagat.

Varför bli ledsen för några snorungar..? Umgås med honom själv så får han ta skiten med sina odrägliga barn..

Sådär gör jättemånga barn jag känner, inklusive mina egna barn och jag själv och mitt syskon som små. Skitirriterande för den som fixar maten, men det går över.

Allt som inte är solklara favoriter frågar vi om. Nya grejer presenterar vi pö om pö genom att tex ha dem som tillbehör tills vi märker att barnen lärt sig gilla det (eller definitivt ratar det).

Inte så konstigt heller att det blir många missförstånd när de ses sällan. Det blir knepigare då att hänga med i svängarna.

Den andra föräldern behöver kanske inte ändra på maten särskilt ofta utan vet vad som funkar och frågar om resten.

Ett av mina egna barn är väldigt kräset och kinkigt när det kommer till mat. Bästa tipset är att införa lite regler. Vuxna bestämmer vad som serveras (med input förstås) och barn bestämmer vad de äter. Barn får själv lägga upp och välja, och de får många påminnelser om att ta en smakbit först och hellre ta två små portioner än en stor. Vi uppmuntrar också att de ska smaka på nya saker och talar om att våra kroppar mår bäst av en variation av olika livsmedel. Vi uppmuntrar att man lyssnar på sin kropp för att kolla av om den är hungrig eller mätt innan man tar mer eller går från bordet.

Och sedan pushar vi för gott bordsskick. Det betyder inte alls att man äter allt som serveras eller tycker att allt är gott, utan att man försöker se till att alla har trevligt vid bordet.

Du ska inte ta upp det alls för det är inget du har att göra med. Det verkar otroligt svårt för många så kallade ?bonusföräldrar? att fatta detta. Det är inte dina barn och det är därmed inte din sak att lägga dig i hur föräldrarna väljer att sköta om och uppfostra sina barn. Svårare än så är det inte! Klarar du inte av det så ge fan i att vara tillsammans med någon som har barn då. Vill din partner hålla på och torka av sina ungars pommes så låt honom göra det då. Det är inget du behöver eller ska påpeka eller kommentera.

Enkel lösning: Ställ fram kryddor och såser så får barnen ta det de själva vill ha.

Sen kan flrstås missnöje med maten många gånger ha dla o andra saker, som tex lite behov av extra uppmärksamhetför stunden, trötthet eller vad som helst

Nog för att jag lämnade styvlivet tids nog, men att torka av en grinig unges pommes?
Nej, det är långt över gränsen för vad jag skulle acceptera.

Styvliv är hemskt, aldrig mer andras ungar i mitt hem.

Håller med.

Äter TS och barnens pappa alltid allt på samma sätt?

Det gör inte många.

Det tycker jag med, både mat, kryddor och tillbehör.

Gissa om jag blev förvånad när maken stod och lade upp maten till sina stora tonåringar. Jag tyckte det var ett helknäppt beteende och sade till honom om det, så småningom slutade han med det så att de fick lägga upp själva.

+1

Låter som fullt normala barn. Dessutom är det klart att de kan ändra preferenser.