Vad hade du gjort om din partner sa att hon/han aldrig vill ha barn? Lämnat eller inte lämnat?

Jag hade lämnat direkt. Ett liv utan barn är inte värt att leva. Då kan man lika gärna dö med en gång.

Med tanke på att vi redan har 2 barn så är väl frågan om han säger att han aldrig velat ha barn = han mår inte bra och det är dags att ringa vårdcentralen/psyk
ELLER om han säger att han inte vill ha fler barn = låter som en rimlig åsikt som jag håller med om.

Jag vet att det aldrig kommer bli några barn för mig om jag inte lämnar honom. Han har familj och är gift och vill inte ha fler barn. Älskar honom för mycket för att "råka" bli gravid så använder p-stav.

Om jag tänker till så vet jag ju nånstans att jag vill ha barn, men då det inte skulle bli med honom då eftersom han inte vill så får jag avstå.

Han skulle inte ha passat mig.Jag hade gått vidare,mitt liv är viktiga än hans tankar såklart!

Är det inte sånt här man kommer underfund med rätt tidigt i dejtande eller?

Vi hade en kris rätt tidigt när jag frågade om han ville ha barn i fråmtiden. Jag gav honom 3 mån betänketid, för han hade inte funderat på det men trodde inte att han ville ha barn. Efter fristen ville han ha barn så småningom, så jag stannade. Det visade sig att han inte kunde få barn på traditionellt sätt så vi gjorde 4 IVF. Jag hade inte lämnat pga att han inte kunde få barn. (Vi fick barn på sista försöket)

Nu är jag en gift 3-barnspappa som absolut inte vill ha fler barn och är därför steriliserad. Om mitt äktenskap tar slut i framtiden och jag därefter träffar någon ny finns det alltså inte på kartan att det blir fler barn.

Det var inte heller självklart att jag skulle skaffa barn innan jag träffade min fru utan jag hade mer inställningen att det jag kunde tänka mig barn om jag träffade en partner som det kändes rätt att skaffa barn med, och det gjorde jag ju.

Om livet hade velat annorlunda och jag istället hade träffat någon som absolut inte velat ha barn hade jag inte lämnat av den anledningen i alla fall.

Det däger rätt mycket om en människa om den inte vill ha barn. Luktat egoist som är oförmögen av att känna glädje av att ge.

Skulle aldrig någonsin kunna tänka mig en partner som inte vill ha barn. I så fall kan man lika gärna vara ihop med en robot.

Att du inte kan tänka dig en partner som väljer bort barn är något jag har full respekt för.

Att du däremot nedvärderar människor som inte vill ha barn är något jag däremot inte kan respektera. Visst finns det den typen som jag misstänker att du avser, som väljer bort barn av helt egoistiska skäl. Dock finns det även människor som väljer bort barn av andra skäl som exempelvis ärftliga sjukdomar, psykisk ohälsa eller helt enkelt för att de lever i en miljö som är olämplig för barn.

Innan man dömer människor för deras beslut kan det vara bra att ta reda på bakgrunden till deras beslut.

För det är ju inte alls egoistiskt att skaffa en liten mini-me som man vill ska ta hand om en när man blir gammal. Eller att som många gör idag låta sina ungar skrika och störa överallt och med hjälp av föräldraledighet varje år roffa åt sig de attraktivaste semesterperioderna på bekostnad av dem utan barn.

Det är inget fel på att välja bort barn av egoistiska skäl. De som skaffar barn gör det ju också av egoistiska skäl. Ytterst få, om ens några, skaffar barn för barnens eller samhällets skull. Dessutom är det bättre för miljön att inte skaffa barn.

Jag också. Inga skrikiga, gapiga ungar i mitt hem, tack. Det räcker att se alla trådar om hur jobbigt det är med barn för att inse att det inte är något för mig. Jag gillade inte ens barn när jag själv var barn. Skulle aldrig heller välja en partner med barn som inte var vuxna eller nästan vuxna.

Nej, det är inget fel på att inte skaffa barn av egoistiska skäl.

Jag reagerade bara på inlägget som antydde att alla som väljer bort barn gör det av den anledningen.

Nu har vi barn, men barn har aldrig varit självklart eller särskilt viktigt för mig. Jag levde ett bra liv innan barnen och hade säkert fortsatt att göra det. Jag har aldrig drabbats av barnlängtan heller. 

För min sambo var det däremot avgörande att vi skulle skaffa barn. För mig var det tämligen egalt. Nu vill så jag så klart inte vara utan dem, men jag är som sagt övertygad om att jag hade levt ett bra liv också utan dem.