Tecken på Asperger hos barn
Hej hej!
Det här blir nog ett rätt långt inlägg. Men jag känner att jag måste skriva av mig och få lite input på det jag funderar över.
Det är så att jag sedan ett år träffar en kvinna som har en son, som snart fyller nio år. Hon har honom på heltid eftersom pappan bor utomlands och bara träffar sonen på loven. Nu är det ju Corona så då är det ännu svårare för sonen att träffa sin pappa.
Sonen är i mångt och mycket väldigt fin. Men, jag är rätt så övertygad om att han har någon form av NPF-nedsättning! Så det jag undrar är om det är någon här på forumet kan hjälpa mig att tyda de ?tecken? som tycker att jag ser. Jag har pratat med mamman om det, men hon menar att sonen enbart lider av ångest, eftersom han var med om ganska traumatisk upplevelse i fyraårsåldern. Jag arbetar med barn, och har träffat en hel barn med olika NPF-diagnoser och även har två egna, men äldre, barn så tycker jag inte alls att sonen verkar lida av ångest utan att det är något annat som spökar.
Men nu till de tecken eller vad jag nu ska kalla det som jag upplever:
Han kan diskutera i evigheter, och när han blir överbevisad så kommer han med de mest knasiga påståenden, som att han har googlat hela internet och sett alla filmer på Youtube, men har absolut inte hittat de fakta som jag och hans mamma påstår finns om vad det nu kan vara. Som ett exempel kan han vara fullständigt övertygad om att det inte finns några flingor på Coop. Och när man försäkrar honom om att, jo, det gör det, det finns flera olika sorter, så blir det en lång diskussion som först slutar när man väl står framför den enorma hyllan med 30 olika sorters flingor och müsli- paket.
Vill han inte göra någonting hamnar han och mamman också i långa diskussioner. Det är som att nästan allt mellan himmel och jord ska diskuteras, det går liksom inte att bara göra någonting direkt.
Ibland när man pratar med honom verkar han inte notera att någon pratar med honom. Man får upprepa hans namn både två och tre gånger ibland. Speciellt om han är upptagen med något, som att kolla på TV eller Youtube.
När vi är t.ex ute på utflykt så kan han ?fastna? för ganska enkla nöjen. Som att kasta stenar i en grop i nästan en kvart, eller lägga sig ner på isen och hacka sönder den under en halvtimme. När han gör de här sakerna är det som han försvinner in i sin egen värld. Det är för övrigt något som jag upplever med honom överlag. Jag har försökt att formulera det för mig själv, men det är jättesvårt att sätta ord på det, men för att uttrycka mig abstrakt så är det som att världen runt om honom existerar tillfullo, men enbart de delar som han för tillfället väljer att se. Ett exempel är när han lekte med en blomspruta, en sån som man sprutar vatten på blommorna, och sprutade på fönstret från balkongen och plötsligt blir upplsukad i hur vattnet sprider sig över fönstret. Samma sak när han hittade en gammal radio, en portabel en, och började leka med den. Det som fascinerade honom då var inte radions funktion, det vill säga att det kom musik/prat ur den, utan radion i sig. Med min vinylspelare var det samma sak, den var mer fascinerande än vad den används till. Ett annat exempel är när han helt plötsligt springer fram till balkongen och utropar: ?Kolla, det är en spricka där i golvet!?, lägger sig ner och börjar undersöka den.
Han är inte osocial eller blyg, jag skulle snarare säga motsatsen, han är väldigt social och oblyg, men det är på hans villkor. De vänner som jag sett honom interagera med är oftast yngre än han själv. Men min son, som är något år äldre, kommer han bra överens. Men de leker eller spelar TV-spel tillsammans, de pratar inte om annat än det som de håller på med just då. Medan min son ofta pratar om sina vänner, och pratar med sina vänner om vad som helst, så pratar den här killen nästan aldrig vänner förutom när han försöker få mamman att arrangera så att han kan leka med dem.
Det är överhuvudtaget svårt att prata om annat än det han vill prata om. Jag arbetar som sagt med barnen, och tror jag är rätt bra på mitt jobb och att komma i kontakt med barn, men med den här killen upplever jag det jättesvårt för det finns inget utbyte. Ska man prata med honom så måste det ske på hans villkor, handla om saker som han tycker att det är kul att prata om för tillfället. Och han kan säga de mest konstiga saker till mig, som vid ett tillfälle frågade han mig om jag visste hur deras tvättmaskin inne i badrummet fungerade. Eftersom jag uppfattade frågan som att han undrade om jag kunde sätta på den så svarade jag att, ja det kunde jag nog lista ut. Då säger killen: ?Det är en tvätt maskin, man tvättar kläder med den!? Som om jag, en medelålders man med två barn inte skulle veta det. Vid ett annat tillfälle åkte jag och killen hiss tillsammans på väg upp till deras lägenhet. Killen kommer på att han vill leka med sina vänner på våning 2. Jag trycker på tvåan, hissen stannar och killen går ut. Han vänder sig om och säger:?Nu trycker du på knappen där det står 3, sen går du av när hissen öppnar dörrarna och sen vänder du dig till vänster och följer korridoren ner. Vår dörr är den där det står XXXXX på dörren. Det är vårat efternamn!?. Hur ska jag tolka det? Jag förstår ju att han ville vara snäll, men jag har ju varit hos dem säkert hundra gånger det senaste året!
När det kommer till mognadsnivån så är han nästan tvådelad. Å ena sidan är han brådmogen (som i exemplet ovan), och pratar och ger mig order som att han var vuxen. Men när han pratar med mig så handlar det om att han ska förklara hur något fungerar, eller så kommer det en kort mening om något som han gjort, råkat ut för eller hittat. Men det är aldrig några längre resonemang. Han berättar till exempel aldrig några långa händelseförlopp. Han säger till exempel: ?Vet du! Idag var jag jättepoppis på skolan. Vet du varför?? Jag svarar:?Nä!?. ?För att jag hade den här kepsen med en snurra ovanpå?. Sen är det inget mer med det. Samtalen eller frågorna leder aldrig längre än två ? tre meningar. Han har inte heller frågat mig något om mitt liv, utöver brådmogna artighetsfrågor, i stilen: ?Jag hörde att du skulle följa med till Mallorca!? (säger han på flygplatsen på väg till gaten efter att jag och mamman planerat den här resan i flera veckor. Och ja, mamman hade berättat att jag skulle följa med).
Det är ena sidan. Den andra är att han ofta beter sig som att han var fem eller sex år. Han lägger sig ofta ner på golvet och hasar runt. När vi är ute och till exempel handlar och han blir trött så sätter han sig bara ner på golvet i affären och pausar, spelar ingen större roll var, om det är mitt i gången eller vid en hylla (som mina barn gjorde när de var i fem-sex årsåldern).
De samtalsämnen som ändå finns handlar ofta om antingen hur något fungerar, och då är det han som berättar, eller om man lyckas fånga hans uppmärksamhet så måste man spinna vidare på någon form av ganska barnslig idé eller berättelse. Han kan även säga saker i stil med:? När jag låg i mammas mage så var jag jätteavundsjuk på barnen som var stora som fick åka pulka på vintern!? på fullaste allvar.
Han och hans mamma har en hund, som är jättefin. Nu har jag aldrig haft hund, varken som vuxen eller barn, men jag reagerar ändå på hur pojken beter sig mot hunden. Han drar den ofta i tassarna, slår på den med dess leksaker och hänger och klänger på den. Några gånger har jag sett honom slå hunden på huvudet med knuten näve och även sparka på den. Ibland upplever jag det som att han ser hunden mer som en leksak än en levande varelse. Men det är en observation/iakttagelse som är jättesvår att beskriva i ord.
Han har även ett ganska ?omoget? rörelsemönster och sätter sig ofta i ställningar som påminner mig om hur dagisbarn sitter och ligger. Även finmotoriken är ojämn. Till exempel kan han inte hantera kniv och gaffel eller knyta sina skor. Men han ritar jättefint, långt över sin ?åldersnivå?, och kan spela instrument rätt bra. Bollspel förstår han inte alls. De sporter han har gått på har inte fungerat i längden (från att vara jättespännande och roliga de första en ? två gångerna) eftersom tränarna ofta beskriver att han inte vill göra de gemensamma aktiviteterna, lägger sig ner på marken och inte deltar.
De exekutiva förmågorna verkar ofta fungera när han vill något, till exempel springa över till vänner, eller hämta något som han vill använda. Men att till exempel klä sig sker inte om mamman tjatar rejält och hotar med att dra in på skärmtiden.
Och återigen, en känsla/iakttagelse som är så svår att beskriva i ord, det är som att han är totalt beroende av mamman för att vardagen ska fungera. Mina barn, som visserligen lever med sin mamma varannan vecka och därmed har en till vuxen att förhålla sig till, var mycket mer självständiga i den åldern. Här är det som att mamman tolkar världen åt honom. Jag kan inte beskriva det på något bättre sätt. Inte bara genom att förklara saker och skeenden för honom, utan även se till att vardagen fungerar. Det är en sån enorm skillnad mot hur mina barn var i den åldern. Samtidigt kan jag inte riktigt sätta ord på det, för det är så subtilt.
Han verkar ha jättedålig tidsuppfattning, kan inte veckodagarna och månaderna, och ibland vet han inte vilken dag det är. Han liksom bara är. Vilket ju är jättefint på många sätt, men jämför jag med mina barn och de barn som jag träffar i andra sammanhang så är det något som känns så? Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men det är som att den här killen befinner sig i en parallell dimension där jag enbart existerar när han gör sig själv uppmärksam på mig. Om jag inte ligger på honom och tjatar om hans uppmärksamhet. Och det är det som gör det så svårt, när jag är med hans mamma och honom. För det blir aldrig någon dynamik. Jag pratar med mamman, pojken kommer och har något att säga/fråga/berätta men inte till ?oss? utan till henne. Jag existerar liksom inte. Sen sitter jag där och väntar, och väntar och väntar tills han inte behöver eller vill ha mammans uppmärksamhet längre. Jag har verkligen försökt att skapa en relation till den här killen, men det känns hela tiden som att det tar stopp. Det kommer liksom inte längre än så här. Och det känns så jävla sorgligt på nåt sätt. För jag vet inte om jag orkar vara ?ingen? i deras familj längre. Jag begär absolut inte att killen ska känna att jag är hans nya pappa! Jag har ju redan två egna barn, så jag har så det räcker och blir över med papparollen. Jag vill bara känna att när jag är med dem, att jag inte hela tiden befinner mig utanför, att jag faktiskt existerar på något sätt. Nu ska sägas att mamman vill ju verkligen det. Hon vill att vi flyttar ihop. Vilket jag känner är väldigt långt ifrån vad jag vill, eftersom jag vet att jag skulle inte klara heltid med att känna alla de här känslorna av frustration som jag känner när jag befinner mig runt omkring den här pojken.
Har du läst så här långt så grattis! Det blev lite långt det här. Men har ni några tankar om det här är asperger eller något annat får ni gärna berätta för mig. Jag vet att det jag skrivit kan låta väldigt hårt mot den här pojken, men han är jättefin på många sätt. Jag får bara inget grepp om honom.
