Släppa taget om någon man verkligen älskar, eller fortsätta tillsammans?

Vilken fin människa du verkar vara! Tack så mycket för dina fina råd! Jag är inte en särskilt extrovert person med känslor, utan jag håller mycket för mig själv, så tror jag att skriva dagbok kan vara jättebra för mig. Jag ska verkligen som du säger prova att vara ifrån honom ett tag och om jag inte ändrat vad jag känner efter lång tid hoppas på att han fortfarande vill försöka. Jag mår bättre när jag faktiskt koncentrerar mig på att plugga och har det att tänka på.

Hej, jag hade inga barn iblandade men visst jag tog ett beslut som skulle sätta mig i en livssituation (utan exet) som skulle vara bättre.. och jag känner att du också gjort det.. men du har liksom inte sörjt klart.. och det hjälper inte av att du spelar upp minnen och speciellt kärleksfulla minnen i tankarna hela tiden.. du måste leva i nuet, i verkligheten, och försök att vara självständig ett tag innan du ens funderar på att gå tillbaka till relationen. Du kanske också bör prata med en psykolog, så ni kan gå igenom eventuella brister du har i att hantera dina känslor eller att ta egna beslut.. Att ditt ex påstår sig prata med en psykolog behöver inte ens stämma.. är det för "bra för att vara sant " så är det oftast en lögn.. inte sanning

Det är så svårt, känner med dig. Jag är också i ett förhållande där en del saker gör mig osäker. Vet varken ut eller in hur jag ska göra. Jag har inte tagit steget än så jag känner ju inte den sorgen som du gör. Men funderar varje dag på om jag ska lämna eller satsa.... Det är tärande. Blir att man liksom inte väljer nåt.

Är exakt lika gammal som dig och jag hade nog bara kört på ett tag om det inte vore för min barnlängtan. Risken är faktiskt att man inte hinner. Tänker samtidigt att om man väl gör slut och går vidare, så kan man inte veta om man träffar nån som är bättre att satsa på.

Säkert bättre inom vissa avseenden men då kanske det finns andra baksidor. Samt en risk att man inte hinner... Vill ju verkligen ha barn med en man att dela allt med och som jag är kär i. Tänk om man får nöja sig med nån som är bra "på pappret" men som man inte alls har samma starka känslor för? Hur vet jag att jag kommer bli kär och förälskad igen? Jag skulle tycka det var sorgligt att behöva skaffa barn och familj med någon man inte känner så för.

Kanske inte bra för dig att läsa mina tankar eftersom det får dig att vackla. Men jag tänker ju exakt likadant, fruktansvärt svårt är det!

Vilka sidor uppskattade du hos ditt ex? Vad var det negativa? Vad för typ vill du träffa?

Samtidigt tänker jag att det tar tid att bearbeta en sådan sorg som du går igenom nu. Det ger inte direkt mer tid till att finna en ny relation :(

Jag var precis i din sits i flera månader! Jag och min sambo hade bestämt att jag skulle ta ut min spiral för att vi skulle börja försöka skaffa barn, men jag bara sköt upp det hela tiden för något inom mig ville inte! Det kändes som min ålder gav mig den där sista skjutsen till att ta steget, jag fyllde 31 i december och då hände nåt inom mig. Jag typ fattade hur fort åren går, och hur man inte ska stanna i nåt man inte är säker på.

Jag är ganska lyckligt lottad att jag fortfarande känner endel människor i min egen ålder som inte har barn än, jag har några kompisar som är singlar, även om de inte är jättemånga. Jag bor dessutom i Stockholm där många 30+ typ över som tonåringar, så det underlättar. Men trots det så är ju inte ens biologi annorlunda, det finns ju många som försöker få barn efter 35 och blir besvikna.. så jävla svårt! Men jag har tänkt.. har jag ingen vettig snubbe när jag är typ 34 åker jag till Danmark och inseminerar mig! Så jag har en plan B. Så kanske man får en partner längre fram som blir som en pappa till ens barn.

Det jag uppskattade hos mitt ex var att han var väldigt snäll och lugn han gav mig trygghet. Han var prestigelös och annorlunda från andra killar jag dejtat innan. Det negativa gällde främst hans engagemang i både mig och hans barn.. jag kände att han inte kommunicerade utan kunde bara gå nånstans eller göra nåt utan att säga till. Han satt ofta uppe på natten och sen somnade han på soffan.. kanske låter löjligt men jag kände mig bortvald, att han hellre sov på en hård soffan än vara med mig. Han var för sträng mot sin son och engagerade sig för lite. En gång när hans son skulle på barnkalas tog han fel på både tid och plats, fast han fått TVÅ sms av föräldrarna vart det skulle vara. Pinsamt och jag blev så irriterad. När han hade sina barn.på helgen kunde han sova till elva och låta dem sitta vid tv:nu tills dess. INTE OKEJ, när man bara har barnen varannan helg kan man fanemig släpa sig upp ur sängen och göra grejer med dem istället för att sova bort tiden! Han kunde låta barnen titta på tv flera timmar på kvällen sen när det var dags att sova fanns det inte tid för en bok, vilket jag tycker är helt fel, det är mycket viktigare att barn får bok än skärmtid! Han satt själv framför datorn och lät sina barn spela mycket på Gameboy istället för att gå ut och spela fotboll eller göra roliga saker. Han visste aldrig grejer som när förskolan var stängd eller liknande, hans ex fick "påminna" honom.det kanske låter som småsaker, men jag kände alltid att saker inte blev ordentligt gjorda, när jag inte var hemma nån gång och kom hem satt dem ALLTID vid tv:n. Så kunde jag fråga vad de gjort, då hade de tittat på tv hela tiden typ. För mig är detta en oacceptabelt låg engagemansnivå för en förälder som bara har sina barn VARANNAN FUCKING HELG! Men man kan ju vara olika, men jag klarade inte av att känna att jag skulle behöva ta ansvar för att barnen gick ut, borstade tänderna, kontrollera allt med skolan och skönt. Jag vill ha en jämlik partner. Om jag ens hittar nån söker jag en partner som tar ansvar för sina barn, som trivs med att göra saker tillsammans i familjen, som är en jämnbördig partner till mig och värderar samma saker som jag. Hittar jag ingen skaffar jag barn själv.

Tack fina du! Trots allt jag skrev om mitt ex, så har vi såklart också haft många fina stunder tillsammans i familjen. Han var stundvis en fin och kärleksfull pappa. Det var aldrig så att han menade illa, men han förstod liksom inte riktigt hur man ska vara, om ni fattar vad jag menar. Han visste inte bättre.

Jag har ju under hela förhållandet ifrågasatt hans beteende och inte accepterat det, vilket lett till mycket konflikter, men också faktiskt att han bättrat sig lite. Det är en av anledningarna till att jag stannat så länge, för han har trots allt blivit bättre på vissa sätt och han vill gärna ändra sig för att få vara med mig. Jag är rädd för att jag inte kommer träffa någon som älskar mig lika villkorslöst. En gång när vi bråkade sa han; "säg vem du vill att jag ska vara, så är jag den personen. Jag gör allt för dig" . Det var på nåt sätt nästan sorgligt. Han har sagt samma nu efter jag gjort slut, att han gör vad som helst för att jag ska komma tillbaka. Han har pratat med en psykolog om hur han bortprioriterar familjen för att kunna ändra på sig. Jag vill så gärna tro på honom och ta tillbaka honom, men förnuftet säger nej. Jag tror inte han kan ändra sig så mycket på det sättet. Ändå älskar jag honom fortfarande! Vi hade mycket bra tillsammans när vi var själva, vi hade attraktion, humor, omtanke, respekt och mycket annat. Jag är hans bästa vän och han är min. Det är oerhört svårt och gör så väldigt ont. På ett sätt hoppas jag att vi alltid ska vara tillsammans, på ett sätt är jag lättad över att jag lämnat. Så komplexa känslor!

Jag förstår helt hur du känner. Jag lämnade mitt förhållande för några veckor sedan med en kvinna jag innerligt älskar. Har aldrig i hela mitt liv känt sån kärlek från en annan person. Nu var det så att hon redan hade flertalet barn som jag lärde känna och älska. Men när tal om gemensamma barn kom upp så blev det nekat omgående då hon då hon efter dom tidigare graviditeterna hade fått mycket skador. Jag respekterar henne och det är hennes val för som sagt det är hennes kropp. Men innerst inne skrek man, för jag ville inget annat än att ha barn med henne. Och även fastän jag kände en enorm kärlek från hennes tidigare barn så var det inte mina egna. Och nu sitter jag här ensam och kan inte sluta tänka på att man har gjort ett extremt misstag och att man aldrig kommer träffa någon som henne igen.

Vilken jobbig sits :( Det här med barn är en så otrolig stark drift vi (många) har. Jag förstår att det är otroligt tufft för dig nu! Men du har gjort rätt. Om du inte har egna barn och vill ha det, då går det ju inte göra på annat vis. Det är en hel livsstil, hur man vill leva sitt liv....

Jag frågade min kille direkt om han kunde tänka sig fler barn, för det var det viktigaste för mig och hade inte kunnat ha en framtid med någon som inte ville.

Så det är ju viktigt att vara tydlig direkt. Nu verkar det skita sig för oss ändå och jag har ändå slösat massa fertila år på nån som jag troligtvis aldrig kommer bilda familj med. Vet att jag måste lämna innerst inne, men det gör så ont :(