Vår dotter är s.k. hemmasittare

Fast nu har ju bup bedömt att flickan är i för dåligt skick för att klara en utredning.

Och även om hon skulle få en diagnos så ändrar det ju inget, hon lär fortfarande sitta hemma och ångesten, ätstörningen och depressionen försvinner inte för det.

Studieuppehåll verkar hon ju ha haft i flera år som jag förstår det?

Mycket av det du skriver är tecken på hög eller särskild begåvning. Det är inte ovanligt att tonåringar blir hemnasittare då. Det kan hjälpa att läsa om begåvning och förstå sig själv mer, och hitta sammanhang där man passar in. Läs gärna vidare på den sidan!

Att dra iväg sina barn till psykologer, nej det vet jag inte. Förmodligen är det inte psykologerna hon vill må bra inför, utan världen utanför. Som yngre går man inte till psykologen på eget behag eller för att man tänker att det kanske kan hjälpa - utan för att någon annan tvingar en...
Försök förstå vad som påverkat henne i grunden, och lät henne vara. Om det är tillhörighet, att man känner sig annorlunda eller annat. Sen få henen att känna att livet är kul. Säg inte "du kommer må bra av det här" eller liknande, utan sprid din och er energi till henne. Men gör det omedvetet. Om ni är fler i familjen - prata med varandra om hur himla roligt något är. Typ, om ni identifierat att det är ett stort steg för henne att gå till skolan för att hon tycker att hon ligger för långt efter. Prata med varandra i familjen hur roligt det vara att känna att man kommit i gång med något. Så att hon kan koppla och tänka.

Jag känner med dig, och jag har känt känslorna själv. Jag har en dotter som också mår dåligt och liksom sluter in sig i sig själv och det är svårt att veta vad man ska göra. Hon är 15år. Tack och lov så hänger hon än så länge kvar i skolan, nätt och jämt, det är mycket gråt och hon säger att hon inte orkar längre och att det inte ger något att hänga kvar i skolan. Men, det är också så att JAG var en så kallad hemmasittare när jag var tonåring. Jag var 14 år, skulle börja 8 an då jag kände att det inte gick att vara i den miljön länge, det tog livslusten ur mig. Det var som ett självskydd kan man säga, jag räddade mig ur något som kändes toxiskt för mig. Har du läst om högsensitiv personlighet -HSP?, det är inte en diagnos- utan en typ av personlighet.  Som högkänslig är press, prestationer, tävlingar och mycket intensiva kontakter med många människor helt utmattande och det känns inte roligt, bara ångestframkallande. Det kan vara en " ingrediens" i varför det blir såhär, för din dotter, för min dotter, och för mig själv då jag var ung.
Jag ska också berätta vad jag tror förändrade allt för mig. Jag hade en sån stark känsla av att jag inte var den persona som tilldelats mig,  av familj och av det sammanhang man var i med kompisar och den lilla stad jag växt upp i. Jag packade min väska vid 17 år och började på en folkhögskola någon helt annan stans i sverige. Flyttade in på internat. Plötsligt var jag fri att börja om på nytt, och det var verkligen nyckeln. Jag hade aldrig kunnat börja om på ny kula om jag skulle sitta kvar på samma rum, i samma hus, i samma stad där alla redan visste hur det var med mig. Den friheten, den lyckan att börja om!

Tack fina ni som svarat! <3

Tar verkligen till mig alla tips och stöttande ord!

Väcker liv i en lite äldre tråd, då det kanske har ändrats något?

Vi har en Dotter som inte gått i skolan i princip alls sedan 7:an.
Det har blivit mindre & mindre över tid & nu i slutet av 9:an går hon inte alls.
Behöver nog inte förklara djupare än att första inlägget matchar.

Min fråga till er som har ungdom som slutat 9:an men inte börjat gymnasium.
Vad nu?
Vi står lite i ett vaccum, där vi inte riktigt vet vad vi ska göra nu...
Istället för att gå i Gymnasiet, ska hon börja jobba nu då eller?
Eller bara låta henne vara & fortsatt ligga i sin säng hela dagarna.
Vi vet just nu inte hur vi ska gå vidare mellan skola & "vuxenliv" så att säga.
Hon kan ju säkert senare i livet gå till Konvux, men vad ska ske innan dess?
Hjälp!

Nu kommer jag svara helt utan erfarenhet av att vara förälder själv eller förälder till ett barn som mår som era.

Men när jag tittar tillbaka på min egen tid i denna ålder (är 29 år nu) så blev jag mer och mer hemma. Jag kom iväg till skolan men tappade betyg och ville nästan bara vara i sängen. Jag orkade inte träffa vänner samtidigt som jag drömde mig bort till ett bra och roligt liv.
Vad jag tror att jag hade behövt var självkänsla, och någon typ av insikt i hur andra i min ålder kände och hur de mådde. För i mitt fall så ville jag ju både känna tillhörighet samtidigt som jag aldrig riktigt tog mig till skott, så jag kände mig väldigt ensam och började bygga upp illusionen av livet i mitt huvud. Och då blir man mer och mer avskärmad och det blir ännu tuffare (Som att börja träna igen när man slappat länge). Man är trött att komma ut igen från sängen och man behöver något att gå till, något som ger en energi. Annars blir det bara en promenad och sen hem igen, så man behöver fastna i något som håller en uppmärksammad.
Jag tror den där känslan av att inte ha det sociala umgänget gjorde det ännu svårare, för det blir ett oändligt stort steg att känna tillhörighet till sin ålder om man varit utanför dem länge. Men man måste känna motivationen att vilja känna tillhörighet för att komma dit. För mig kom det inte förrän jag var typ 27, det var då jag började prata känslor med vänner.

En grej kanske är att sänka er dotterns inre krav på hur hon vill leva. Typ prata drömmar och sen låta henne identifiera och ta steg för att komma dit. Och prata med henne där hon är, alltså i sängen om det är där hon är. Man kan inte prata motivation om hon är någonstans hon inte känner motivation.
Till exempel så minns jag inte ens mina bup-samtal, men jag minns gånger då jag kände uppskattning hemma eller något jag var intresserad av. Saker måste komma inifrån och tyvärr tror jag bup och offentlig vård i många fall bara är tom hjälp i hennes ålder. För som tonåring är det viktigt att bli en del av samhället, för avsaknaden av det skadar ens känsla av tillhörighet. Jag tror kunskap om psykolog och bli mer emotionellt intelligent och förstå sig själv ihop med små steg är bra. Typ om hon har någon jämngammal hon uppskattar, kanske försöka bli djupare med den personen och sen ju mer energin kommer träffa den personens vänner osv

Tack för input & dina upplevelser.
Vår dotter är inte avskärmad helt, hon har fritidsaktivitet som hon går på.
Hon har heller inga större bekymmer att träffa folk eller gå på stan.
Hon har dock inte riktigt några vänner (förståeligt då man bara är hemma).
Men är i allmänhet positiv.
Får dock mycket ångest då & då, särskilt under nån form av "press".
Tar medicin för ångest, depression, ADD.

Det jag skulle vilja veta hur andra gör, när man nu hamnar mellan grundskolan & vuxenlivet...Tills man en dag kanske orkar gå tex komvux.

Kan du inte fråga BUP om hur andra har gjort och vad de rekommenderar?
Kan hon inte gå i gymnasiet blir det kanske svårt att orka gå till ett jobb?

I detta fall är det ingen som daltar, vi ställer krav & försöker varje dag.
En situation i skolan har skapat detta & ångest är svårt kopplad till skolan inte övrigt.
Men tack för din input, som för övrigt är vanlig bland folk som inte upplevt psykisk ohälsa på nära håll.

Tyvärr känns det lite som ett vaccum just nu.
Vi har regelbundna möten med både soc, skolan,Bup, närvaroteamet, syv osv.
Men vet inte vad vi ska hitta på som nästa steg...
Finns det andra här som gått från grundskola till komvux? Vad gjordes därimellan?

Som jag förstått det jobbar kommunen med att fånga upp de som inte börjar gymnasiet, så jag hade vänt mig dit och frågat.

Det de gör är att de knackar på och frågar om ungdomen behöver hjälp, ungen säger nej och de säger hej då.

Det är min erfarenhet.

Däremellan spelades det dataspel, söktes jobb mycket halvhjärtat och sovs halva dagarna, minst.

Förståndet kom ikapp vid ca 20 års ålder.

Jag gissar att du känner familjen i fråga eftersom du vet så mycket om deras bristande förmåga att få folk av sin unge.
Inte?
Nej, men då kanske du skulle knipa näbb om du inte har något trevligt eller relevant att bidra med.

"DominantPoly", bara nicket får man fan mardrömmar av... hujedamej!

Bra tips.
Kollar det.

Åh, vilket fint inlägg! 

Jag har inte skrivit i tråden innan, men har en dotter i ungefär denna situation. Och att läsa din beskrivning tycker jag känns som att den stämmer för henne, och den ger mig hopp. Jag hoppas dock att hon inte behöver vänta ända till 27 års ålder innan hon känner sig trygg att våga visa sina känslor. 

Tycker du att du fick stöd och förståelse från din omgivning när du var tonåring? Från föräldrar, skola, andra? För jag tror att jag kan förstå min dotter ganska väl, försöker hjälpa henne och stötta henne lite som du beskriver  - att sänka kraven på att ha en färdig plan redan nu, att veta att livet är långt och kommer att ha både toppar och dalar, att det är hårt jobb att vara tonåring och att hon alltid kommer att ha vårt stöd när det stormar, osv.

Och hon har blivit bättre på att kommunicera sina känslor och behov med oss föräldrar. Hon har mått dåligt ca 2 år, är 15 år och går i nian. Hon har en kompis, som jag tror att hon kan prata ganska öppet med. Dock har även den kompisen en hel del ohälsa, inte så att de triggar varann, mer att de kankse inte orkar vara varandras stöd alltid för att de båda har fullt upp med sig själva och eget mående.