Gravid - pappan ångestfylld och sömnlös

Han är ju helt enkelt inte redo/vill verkligen inte ha ett barn. Sånt förändrar man inte med ett samtal hos kurator. Älskar du honom verkligen mer än allt annat? Är hans lycka/välbefinnande/vilka viktigare för dig än denna graviditet?

Han har velat fram och tillbaka sedan några månader tillbaka och faktiskt sagt att vi kan skaffa barn nu. Sedan ändrat sig och sagt att vi bör vänta. Och sedan hände detta.
För honom är det största problemet att han utbildar sig till något han inte vet om han vill arbeta med. Det är mest den biten jag tänkte att han skulle behöva prata med någon professionell om, då han inte kunnat ta ett beslut innan vi fick reda på graviditeten heller.
Tanken på att göra en abort har självklart slagit mig, men han har sagt att han inte vill att jag gör det för hans skull.

Vi bryr oss väldigt mycket om varandras välbefinnande och lycka och därför är detta en väldigt svår nöt att knäcka.

Så länge han är informerad om att ni har råd med en den önskade längden på föräldraledighet och att han har råd att vara föräldraledig så länge han vill och sedan kan plugga till det han vill så kan du inte göra mer. 

Han behöver veta att han inte måste välja bort en längre föräldraledighet eller framtida studier. Att ni inte måste kompromissa bort saker, har råd med ett boende lämpligt för ett barn och att ni har råd med dessa saker även om du blir ex sjukskriven.

Vet han detta och fortfarande har ångest så handlar det om annat. Då är det bebisen han inte vill ha alt. inte vill ha barn med dig. 

Hade det inte varit bättre för ert förhållande och er familj om du väntar med barn tills han också längtar eller åtminstone inte blir hysteriskt ledsen på tanken på att få barn? Det är underbart att plussa med någon som håller tummarna för plus eller vänta barn med någon som köper kläder i vecka 8 och gråter av lycka vid första sparken. Kanske är det även det bästa för ert framtida barn?

Svår sits. Att göra abort när man har barnlängtan är ingen lätt sak. Min gissning är att skulle ni gå den vägen skulle du också ligga sömnlös och gråta om nätterna. Det skulle ju inte heller lösa din killes osäkerhet kring sin utbildning.

Jag förstår att du vill din killes bästa och älskar honom men jag hoppas att du även älskar dig själv och vill dig själv väl. Känns det omänskligt för dig att göra abort så ska du inte göra det. Din kille får stå för sina handlingar och ta sitt ansvar.

Är din killes ångest kring livet enbart förknippat med utbildningen och graviditeten tror du eller kan det vara så att han känner sig låst och även tvivlar på att du är den rätta? Även om han älskar dig av hela sitt hjärta så kan han tvivla, ni träffades ju när ni var väldigt unga. Han kanske känner att han saknar något viktigt i sitt liv som inte har med dig att göra men inte kan fyllas tillsammans med dig.

Hur känner du kring att behålla barnet om du blir ensam med det? Har din kille en kris så vet du inte vad han kan ta sig för, han kanske flyttar för att plugga något annat i en annan del av landet.

Jag hade absolut inte gjort någon abort för att någon annan ligger och gråter och vad jag förstår är det inget barn du ?lurat? till dig eller liknande utan nu är det som det är,ni är inga tonåringar och tillsammans i 10+år så jag tycker inte att du ska ta ngn hänsyn till hans studier.Själv fick jag barn 1 år innan min examen och klarade att slutföra med mina kursare och då var det ändå jag som både födde och tog hand om barnet ensam. Har inte ångrat mig en endaste sekund och barnet är snart 8 år.Vill man inte får man som man sterilisera sig,använda kondom, hitta någon likasinnad eller helt enkelt bete sig.Man kan inte ha kakan och äta den. Jag och min ex make var gifta och jag hade ett mf innan min son och jag klargjorde klart och tydligt mina önskemål och planer med vår relation,annars så ville jag avsluta .Han var med på noterna men försökte tvinga mig till abort genom liknande beteende men jag sa tvärnej. Nu är jag tackochlov omgift med en underbar man och väntar mitt 3:e barn men jag är så tacksam för att jag inte gjorde ngn abort (fanns inte på kartan vilket jag klargjort typ dag 1), har haft 2 sena MA så det är inte ngn garanti att man blir gravid när man väl vill eller planerar.

Nehej, vad ska han göra då, lägga sig ner och dö? Det är väldigt snällt av dig att vilja hjälpa honom men sin kris måste han ta ansvar för och lösa själv. Min sambo fick förlossningsdepression efter vårt första barn. Han fick hjälp av vården med medicinering (som funkade) och samtalskontakt (som han inte tyckte gav något). Det fanns inget jag kunde göra som hade kunnat hjälpa honom. Din sambo får ta sig i kragen och söka hjälp.

Nehej, vad ska han göra då, lägga sig ner och dö? Det är väldigt snällt av dig att vilja hjälpa honom men sin kris måste han ta ansvar för och lösa själv. Min sambo fick förlossningsdepression efter vårt första barn. Han fick hjälp av vården med medicinering (som funkade) och samtalskontakt (som han inte tyckte gav något). Det fanns inget jag kunde göra som hade kunnat hjälpa honom. Din sambo får ta sig i kragen och söka hjälp.

Tusen tack för era kloka svar!

Jag vet med 100% säkerhet att han vill vara med mig för resten av livet (sedan är jag inte korkad - vet att sådant kan ändras med tiden såklart) och vi pratar väldigt öppet om allt så jag vet att det inte är där skon klämmer.
Jag tror i grund och botten att detta handlar om en osäkerhet hos honom själv, han har orimligt höga krav på sig själv hela tiden och är konstant orolig att göra sig själv och andra besvikna.

Hur som helst så har vi haft några bra snack senaste dagarna och han har landat lite mer i allt, han har till och med slängt ur sig att han hoppas på en liten flicka.  Jag tror och hoppas att det han behöver är lite tid, vilket jag är 100% villig att ge honom. Det är ju trots allt ett gäng månader kvar, och det måste vara svårt att greppa vad som komma skall för män överlag tänker jag. För oss kvinnor är det ju inte så svårt eftersom det händer i vår kropp, men visst finns det väl en hel del pappor som inte känner direkt "anknytning" till barnet förrän det kommer?

Han säger själv att när barnet väl är på väg så kommer han säkert vara överlycklig, och han vet att han kommer älska barnet, men han är orolig över att inte kunna vara en tillräckligt bra förälder. Jag däremot vet ju att han kommer bli en fantastisk pappa som är mer än tillräcklig, men han har alltid svårt att lita på komplimanger. Ska fortsätta pusha på att han bör gå i terapi, tror det skulle hjälpa honom mycket.

Nu har jag babblat tillräckligt, känner att jag fått bra svar från er och att vi är på väg åt rätt håll. Jag tror att detta kommer bli bra i slutändan, det är bara så OTROLIGT mycket känslor vilket jag inte var helt beredd på!
Det som känns lite tufft också är att han ju inte får följa med på inskrivningen i slutet på mars (pga pandemin), men jag tänkte höra med barnmorskan om han via mottagningen kan få någon att prata med om sina osäkerheter etc.