Skulle ni också ha blivit irriterade på era föräldrar?

Hej alla kloka!

Jag har nyligen gått igenom en tuff (som de såklart oftast är) separation, från en man som har väldigt gott ställt, men samtidigt har psykiskt misshandlat mig på flera sätt, fått okontrollerbara raseriutbrott, slagit sönder saker hemma och skrämt livet ur mig flera gånger. 

Mina föräldrar är själva typiskt medelklass, och har alltid varit glada att jag har träffat 'någon med pengar', men dom har själva reagerat över hur han beter sig mot mig inför dom, att han gärna kritiserar och 'skojar' elakt med mig öppet osv.

Så för ett halvår sen bestämde jag mig för att helt enkelt lämna honom, så jag blev utköpt ur huset och fick egen lägenhet osv.

Mina föräldrar har varit förstående, men oroat sig mycket för det ekonomiska. Så jag har fått suttit i flera långa samtal där jag har fått försäkra dem om att jag faktiskt också tjänar egna pengar, att jag betalade ännu mer till det stora huset vi hade, och att det kommer att gå bra, osv osv. 

Nyss ringde mamma igen och jag hörde att nu har dom pratat ihop sig och är oroliga igen. Jag satt upptagen med jobb och sa att jag får ringa upp vid tillfälle.

Sen kände jag plötsligt hur irritationen sköljde över mig. Varför kan dom inte bara säga att jag är stark som tagit mig ur ett destruktivt förhållande? Varför måste dom få mig att må dåligt genom att hela tiden tjata om hur oroliga dom är? 

Så jag skrev ett meddelande där jag påtalade att dom faktiskt får sluta oroa sig nu, och att jag har tillräckligt med annat än att behöva må dåligt för att dom hela tiden stressar upp sig och tydligen inte har någon tilltro att jag kan klara mig själv.

Svaret blev 'Ursäkta att vi bryr oss!'

Alltså typiskt kränkt, så nu har jag ännu sämre samvete. 

Så vad fan gör man? Ska jag be om förlåtelse, eller har jag faktiskt rätt att bli irriterad på att dom bryr sig på helt fel sätt, så man bara mår ännu sämre och ska sitta och trösta dom, istället för att försökta få ordning på sitt eget nya liv.

Vad tycker ni?

Min exfru kan göra så där ibland mot min dotter och när dotter säger ifrån, då får hon ungefär den sorts reaktion som du fick: "ursäkta att jag bryr mig", eller "ursäkta att jag älskar dig".
Det känns som någon sorts passiv aggressivitet, men det är svårt att säga vart det kommer ifrån. 
Jag brukar säga till min dotter att hon vet att hennes mamma är ingen dålig människa, men ibland kan hon bete sig lite sådär. Påpekar att hon älskar sin mamma och vice versa, men även de vi älskar mest kan ibland bete sig på ett sätt som inte är OK. Vi är ju bara människor och vi gör fel förr eller senare. Sedan brukar jag tillägga att det är i alla fall hennes mor som får stå för det hon gör/säger, precis som jag skulle få stå för mina handlingar om jag skulle göra något liknande. Dotter behöver inte känna sig skyldig i t.ex. en situation som du beskriver. 
Du vet att de älskar dig, men även föräldrar är bara människor och vi klantar oss ibland. Med lite tur så lär vi oss alla något av dessa misstag. 
Bara för att klargöra det, det var helt rätt att du sa ifrån och påpekade att du behöver inte den sortens omtanke just nu. De kommer säkert förstå att du har rätt, förr eller senare.
Starkt jobbat i alla fall att du har tagit steget och lämnat ett så destruktivt förhållande. Det är väl konstigt att t.ex. vi som är för dig helt okända utomstående människor ser det typ klart och tydligt, medan föräldrarna ser ibland på saker och ting genom olika "filter", så det kanske kommer ta lite tid för de att inse hur modig och stark deras "lilla flicka" är (och att hon är ingen liten flicka längre).

Det där påminner om min mamma, som också är lite av en martyr.

Hon kan sitta och oja sig över hur jobbigt det varit för henne att jag har varit sjuk, råkat illa ut etc etc. 

Det är bara att ignorera. Du har dig själv att ta hand om och det gör du BRA. 

De får ta hand om sig själva och inte kräva att du ska ta hand om både dina och deras känslor. 

De kommer inte att sluta oroa sig. Det du kan göra är att säga ungefär så här:

Just nu mår jag bra.
Just nu har jag inga ekonomiska problem.
Just nu orkar jag inte diskutera hur oroliga ni är. Den oron får ni hantera själva!
Men - om jag någon gång får ekonomiska bekymmer eller behöver hjälp av er, då lovar jag att säga till. Tills dess vill jag inte prata om den saken.

Jag förstår hur du menar och har varit på om liknande i min egen familj. Det blir ju väldigt konstigt när folk i ens närhet beter sig så. Istället för att fokusera på dig, höja dig så att du ska må bra, se framåt och vara ett stöd så ska du istället sitta och lyssna på dom och få dom att må bra. Du ska gång på gång lyssna på deras negativa tankar och trösta dom. När det är du som verkligen behöver stöttning!

Jag tror att du måste säga det rakt ut: Jag har precis gått igenom en separation och försöker landa i allt det nya. Jag klarar mig bra ekonomiskt men måste vänja mig vid en ny tillvaro. Jag klarar inte just nu att ta hand om er och få er att må bra. Jag måste just nu fokusera på mig. Att jag ska må bra.

Klarar du det, eller om du känner att det behövs så lägg till: Jag vill fokusera på det positiva i tillvaron nu. Att fastna i ett negativt ältande tjänar inget till, varken för mig eller er.

Ta hand om dig TS! Du gör helt rätt.

Min mamma kunde vara så där mot min syster. Hon köpte en massa onödiga och dyra kläder, saker hon inte behövde som hon kastade istället för att gå tillbaka till affären etc. Hon hade möjlighet till onödig konsumtion för hennes lön var hög så hon betalade sina räkningar och nödvändigheter (mat) också. Men mamma oroade sig. Mamma fick dock aldrig veta vad syrrans lön var (inte jag heller för den delen) så då kan jag på sätt och vis förstå oron för från en utomståendes perspektiv kunde beteendet lika gärna finnas hos någon med ekonomisk problem eller på god väg ditåt.

Du behöver absolut inte informera dina föräldrar om din ekonomi i detalj men tror du det skulle hjälpa om de fick möjlighet att se din lön och dina olika utgiftsposter svart på vitt?

Eller är de egentligen oroliga för ditt välmående och vad du ska ta dig för i livet framöver (nu vet jag inte om ni hade barn du och ditt ex) men inte vågar berätta det utan istället hänger upp sin oro på sin ekonomi istället?