Varför hoppade du av din utbildning?

Jag pluggade till lärare - för att min mamma var lärare och jag inte visste vad jag ville i livet. Det var det dummaste beslut jag har tagit i hela mitt liv. Som tur var så betalade jag tillbaka det sista av studielånen i höstas, men det har varit många år som det känns som att jag har lånat av CSN helt i onödan.

Min man hoppade av sin utbildning när hans mamma dog. Så vi har båda stått med studielån upp över öronen och har båda helkassa lågbetalda arbeten.

I mitt fall får jag väl säga att jag får skylla mig själv, helt enkelt.

För att jag var omogen och därmed lat med att plugga. 

Nu har jag börjat på samma utbildning igen, över 10 år senare, går betydligt bättre nu, trots att jag nu har två barn att ta hänsyn till. 

Jag började plugga till arkitekt men fick sån sjuk prestationsångest så jag började må riktigt dåligt. Jag var duktig egentligen men blev så stressad att jag fick synrubbningar och panikångest, gick in i väggen. Jag är passionerad över arkitektur och planering och egentligen passar det mig jäkligt bra, jag skulle ha blivit en bra arkitekt särskilt eftersom jag främst var intresserad av samhällsbyggnad inte designa snygga hus enbart. Jag hoppade av ett tag och försökte ta upp studierna några gånger men varje gång tog det inte lång tid innan jag började må dåligt igen och fick ångest och problem med magen.

Nu jobbar jag som servitris och även om lönen är en bråkdel och arbetstrygghet inte existerar, så mår jag bra och trivs med mitt jobb.

Visst känner jag mig som ett misslyckande men jag försöker att inte tänka så utan ser istället vilken allmänbildning jag fick av studierna. Jag engagerar mig i div ideella projekt istället där jag får nytta av mina kunskaper så jag får ändå ägna mig åt det, så mycket jag själv vill och orkar.

Nu frågar du efter varför jag hoppade av (det gjorde jag inte) men min man hoppade av sin första utbildningar och jobbade som telefonförsäljare, kundtjänst, vaktmästare mellan.

Han hoppade av studierna av ointresse och lättja tror jag för att vara helt ärlig. Han läste iallafall systemvetenskap och juridik. Juridiken innebar nog för mycket läsning. Han hade väldigt lätt för sig i grundskolan och gymnasiet och kunde inte helt ställa om till att han på universitetet behövde anstränga sig helt plötsligt. Sedan hittade han sin utbildning och vidare utbildade sig inom det.

Jag hoppade av 3 olika utbildningar!
1. En master: den var inte alls som högskolan lovade, vilket var att man kunde inom mastern välja mellan flera olika inriktningar. Men sedan efter jag började den gemensamma delen och det var dags att välja inriktning var det plötsligt helt annat än lovat - de fanns olika kurser inom olika inriktningar och kanske fick man plats i dem kurser man ville men kanske inte osv.

2. En annan master: den var för krävande, jag klarade det helt enkelt inte som jobbande ensam mamma.

3. Lärarprogrammet: jag började den för att jag tyckte att jag gillar att undervisa. Och det gör jag också, fast innan jag började och hade VFU och jobbade som vikariei många olika skolor visste jag inte hur jävla stökiga skolorna är och att man är mer än socialarbetare för problembarn/-ungdomar än lärare, och det ville jag faktist inte.

Nu, efter många års uppehåll, har jag börjat med en master (lika som dem jag började innan) igen och har nog en stor chans att klara det, eftersom jag kan plugga så långsamt jag vill.

Direkt efter gymnasiet hade jag sökt en KY-utbildning inom IT/marknadsföring som jag kom in på och påbörjade direkt efter sommaren.
Det som gjorde att jag hoppade av efter en termin var att jag inte lärt mig något nytt överhuvudtaget. Trots att utbildningen hade vissa förkunskapskrav och att man var en eftergymnasial utbildning var det mycket som började från noll. Företagsekonomi kändes som en repetition, samma sak med affärsengelska och viss juridik, matematik och svenska. Jag insåg att det skulle ta upp till ett halvår ytterligare innan jag skulle få lära mig någon som kändes givande och kul.
Så jag hoppade av, fick med mig kursbetyg i ett antal delkurser och sökte sen en helt annan utbildning.
Utifrån vad jag jobbar med idag så har just det här halvåret och de här kurserna varken gjort till eller från. Förutom att jag fortfarande nästan 20 år senare, har kontakt med en del vänner jag träffade där.

Tack för svar. Intressant att många av er också har ganska olika anledningar.

Hoppade av min forskarutbildning efter ett år fast jag hade drömt om att forska sedan jag var 8 år och såg professor Balthazar på TV.

Varför då detta?

1. Min professor gav mig 6 timmars handledning på 13 månader. Resten av tiden var han antingen bokstavligen i Kina eller var otrogen mot fru och två barn med en annan doktorand.

2. Hans konkubin i gruppen fick en splittny latop för 35 000 kr och eget rum, medan och vi andra satt armbåge i armbåge i en garderob och hade gamla McClassic 2. Inte riktigt jämställda villkor, tyckte jag.

3. Jag preppade levande proteinkomplex och stod i kylrum hela dagarna så jag fick ständigt bihåleinflammation och gick runt med feber i månader men jobbade ändå. Min professor kunde inte förstå varför jag inte blev frisk, för när han var i Frankrike så fick han bara sitta och andas in antibiotika i ett tält en dag och sen var det inga problem. Jag fick sex antibiotikakurer det året som inte hjälpte och efter att jag äntligen fick en sinus-scan och läkaren konstaterade att jag hade för trånga gångar till bihålorna som lätt satte igen så frågade jag förväntansfullt vad de skulle göra åt det?

-Nä, det gör vi inget åt sa han, och tittade ointresserat på mig som hade varit frisk max två veckor av det året.

Mental krasch, sjukskrivning och avhopp. 

Tio år senare (det var så lång tid det tog för mig att samla mod att söka läkare igen för mina problem, som kvarstod även om de inte var lika dramatiska som när man jobbar i kylrum) skulle en privat specialist undersöka mig i fem minuter och direkt konstaera att "visst borde detta opereras, nu ska jag bara få allmänvården att fatta det också". Och då fick jag min operation. 30 minuter med lätt narkos bara så var problemet borta för alltid.

Men det är både sant och skrämmande att ett enda felaktigt beslut av en läkare kan förstöra viktiga delar av en människas liv även om personen inte dör.

Jag hoppade av min tvååriga masterutbildning efter ett år för att jag fick ett jobberbjudande och hade egentligen inte hade råd med mer studieskulder. Sedan blev jag uppsagd efter ett par år och det var svårt att hitta nytt jobb inom min coronadrabbade bransch, så jag hoppade på mastern igen och är färdig om en dryg månad.

Hoppade av en ingenjörsutbildning dels för att jag kuggat några tentor och dels för att jag inte riktigt såg mig som färdig ingenjör. Hade en del lunchföreläsningar med personer som gått klart och inget av deras yrken lockade. Då orkade jag helt enkelt inte ta tag i mina tentor. Började plugga mest för jag längtade efter studentkultur, fester mm och hade också otroligt kul det året.

Läste senare till lärare och stortrivs med det jobbet. Pluggade mer, festade mindre, såg en framtidsbild av mig själv som färdigutbildad. Vill inte se det som att jag bytte ner mig, även om en del andra säkert ser det så.

Usch vad hemskt men tack för att du delade med dig.

Vad tror du om dina framtidsutsikter om en månad då?

Det ser ut att ordna sig, skriver exjobbet på ett företag nu och de vill anställa mig. Men jag får fira när kontraktet är underskrivet.