Ni som levt med en narcissist - hur tedde hen sig och hur tog ni er ur det?

När jag var i yngre 20-årsåldern var jag tillsammans med en narcissist under två års tid. Jag hade nyligen gått från ett långt förhållande när den här killen dök upp, betydligt äldre än jag. I början överröstes jag med bekräftelse, det var som på film. Kände mig vackrast i världen och så uppskattad.

Allt gick väldigt fort i början, på hans initiativ. Vi flyttade snabbt ihop och trots att vi inte varit tillsammans särskilt länge började han prata om barn, hus, förlovning etc. Detta trots att varken han eller jag hade någon vidare kontantinsats att tala om (jag studerade och han hade inte sparat särskilt mycket trots att han var så pass mycket äldre). Han gillade att framhäva hur bra han tjänade, framförallt till mina vänner. I själva verket arbetade han för en släkting, och det var nog mycket som föll bakom lagen där när det kom till skatt osv har jag förstått i efterhand.

Tidigt bestämde han sig för att vi skulle involvera andra i vårt sexliv, för så hade han minsann haft det i tidigare förhållanden. Hans dröm var att han skulle se på när jag hade sex med okända män som han hittat på BC. Jag var oerhört obekväm i detta men sa inte ifrån. Detta korrelerade med hans extrema svartsjuka som visade sig tidigt. Jag isolerades från min familj och vänner, han var svartsjuk på mina manliga kollegor och även kvinnliga. Skulle jag utöva mitt intresse skulle han prompt följa med.

Inga vänner kom överens med honom. Han visade tydligt vad han tyckte om dem och försökte provocera fram konflikter bäst han kunde. Till en av mina bästa vänner som var gift med en afrikansk man sa min dåvarande högt och tydligt att han "minsann ska rulla N-bollar ikväll". De träffades aldrig mer efter det. Han förstod inte när jag sa ifrån.

Jag tappade mig själv totalt under dessa två år. Ingen visste till en början, och jag skämdes för jag hade hyllat honom till skyarna i början. Tack och lov fångade min familj upp mig när jag var på botten. Vännerna omslöt och mer eller mindre tvingade mig bort från honom. De sa att de aldrig kommer kunna acceptera hur han beter sig mot mig, vilket ju blir outhärdligt till slut.

Jag lämnade flera gånger, men han snackade tillbaka mig. Jag visste inte vem jag var utan honom för han definierade mig som person. Hans åsikter var mina. Jag kunde inte tänka till slut.

Slutligen fixade jag och en kompis en lägenhet som vi tillsammans kunde flytta till. Därefter klippte jag bara. Bästa valet jag gjort i hela mitt liv. De åren är förlorade år som jag så hade velat få tillbaka. Mitt tips är - gå bara och se dig inte om.

Kram

När jag var i yngre 20-årsåldern var jag tillsammans med en narcissist under två års tid. Jag hade nyligen gått från ett långt förhållande när den här killen dök upp, betydligt äldre än jag. I början överröstes jag med bekräftelse, det var som på film. Kände mig vackrast i världen och så uppskattad.

Allt gick väldigt fort i början, på hans initiativ. Vi flyttade snabbt ihop och trots att vi inte varit tillsammans särskilt länge började han prata om barn, hus, förlovning etc. Detta trots att varken han eller jag hade någon vidare kontantinsats att tala om (jag studerade och han hade inte sparat särskilt mycket trots att han var så pass mycket äldre). Han gillade att framhäva hur bra han tjänade, framförallt till mina vänner. I själva verket arbetade han för en släkting, och det var nog mycket som föll bakom lagen där när det kom till skatt osv har jag förstått i efterhand.

Tidigt bestämde han sig för att vi skulle involvera andra i vårt sexliv, för så hade han minsann haft det i tidigare förhållanden. Hans dröm var att han skulle se på när jag hade sex med okända män som han hittat på BC. Jag var oerhört obekväm i detta men sa inte ifrån. Detta korrelerade med hans extrema svartsjuka som visade sig tidigt. Jag isolerades från min familj och vänner, han var svartsjuk på mina manliga kollegor och även kvinnliga. Skulle jag utöva mitt intresse skulle han prompt följa med.

Inga vänner kom överens med honom. Han visade tydligt vad han tyckte om dem och försökte provocera fram konflikter bäst han kunde. Till en av mina bästa vänner som var gift med en afrikansk man sa min dåvarande högt och tydligt att han "minsann ska rulla N-bollar ikväll". De träffades aldrig mer efter det. Han förstod inte när jag sa ifrån.

Jag tappade mig själv totalt under dessa två år. Ingen visste till en början, och jag skämdes för jag hade hyllat honom till skyarna i början. Tack och lov fångade min familj upp mig när jag var på botten. Vännerna omslöt och mer eller mindre tvingade mig bort från honom. De sa att de aldrig kommer kunna acceptera hur han beter sig mot mig, vilket ju blir outhärdligt till slut.

Jag lämnade flera gånger, men han snackade tillbaka mig. Jag visste inte vem jag var utan honom för han definierade mig som person. Hans åsikter var mina. Jag kunde inte tänka till slut.

Slutligen fixade jag och en kompis en lägenhet som vi tillsammans kunde flytta till. Därefter klippte jag bara. Bästa valet jag gjort i hela mitt liv. De åren är förlorade år som jag så hade velat få tillbaka. Mitt tips är - gå bara och se dig inte om.

Kram

Jag har i efterhand (och delvis under tiden förhållandet pågick) börjat undrar om inte mitt ex har narcissistiska drag.

I början skulle allt gå så FORT! Jag fick träffa hans barn redan efter ett par veckor (ännu tidigare om han själv fått bestämma),. han ville att jag skulle hänga med till hans mamma i Skåne efter någon vecka, han sa "jag älskar dig fort", började kalla mig för "livspartner" och var oerhört bekräftande. Vi var minsann perfekta tillsammans på alla sätt och det här skulle hålla för evigt! Det tog heller inte lång tid innan han började fantisera om bröllop och då framförallt själva festen...

Hans ex var antingen psykiskt sjuka eller galet svartsjuka enligt honom eller så blev de sjuka efter ett tag med honom (både jag och hans ex-fru fick depression). Den enda han talat väl om är exfrun som förödmjukade sig rätt mycket för honom och tillät att han hade parallella relationer för att hans sexbehov skulle bli tillgodosett. 

I början pratade han mycket om hur illa hans ex behandlat honom, att de sårat honom och sen blivit arga på honom för att han blev ledsen. Efter nyförälskelsen började han behandla mig på just det sättet och det sårade mig mycket. Han hade tidigare levt som poly och visste mycket väl att jag blev osäker och ledsen när han tog upp det. Han tog ofta tog upp tankar kring polyförhållanden och att han tyckte att det fanns många fördelar med det och pratade ner monogamin många gånger, trots att vi levde i ett överenskommet monogamt förhållande. Sen blev han arg när det gjorde mig ledsen. T.ex. kunde han ena veckan prata om att bli sambos för att sedan vilja flytta till ett kollektiv som "en markering mot tvåsamhetsnormen". Att jag blev ledsen av det gjorde honom arg, för att jag inte "lät hans känslor få plats" och han hotade med att "det är nått sånt här som kan knäcka oss om du inte skärper dig". 

Hej,
Först och främst styrkekramar till dig!

Jag har precis insett att min sambo är narcissist eller har de dragen, är i alla fall en extremt toxisk person.

Jag ska försöka göra en lång historia kort.
Vi träffades på nätet. Det var många varningsflaggor som dök upp men jag ignorerade dem. Jag är en empatisk person som vill se de bästa i människor jag träffar och lyckades bortförklara de flesta.
Vårt förhållande gick fort. Han tog upp barn på första dejten. Pratade om att flytta ihop och gifta sig väldigt tidigt. Samtidigt som han ej kunde bekräfta eller prata om oss som exklusiva, par, flickvän, pojkvän osv. Han överöste mig med komplimanger och bekräftelse för att kunna försvinna i dagar ibland veckor utan rimlig förklaring.
Innan vi ens hade pratat om vad vi kände för varandra, eller om vi var ett par ville han flytta ihop.
Vi spolar fram några år. Jag blir gravid. Där slutar hans intresse för mig.
Han följer inte med till mvc, engagerar sig väldigt lite i mig och bebisen osv.
Vi börjar bråka mkt. Jag försöker förklara vad jag känner, han svarar med att bli arg, skrika på mig (så att våra andra barn hör). Effektivt då jag gav upp och blev tyst. 
Han bad aldrig om ursäkt. Någonsin. Han var vulgär. Tålde inte kritik och ville aldrig prata om känslor.
Spola fram ett par år till och jag kommer på honom med att vara otrogen. Detta har han varit under hela vårt förhållande. 
Jag har frågat honom under tidigare år om han varit otrogen men han har alltid nekat, tillochmed anklagat mig för att vara otrogen.
I alla fall så reagerar han inte som en person som ångrar sig skulle ha gjort, han skuldbelade mig, det var mitt fel osv. Nekade allt först, tom när jag fick hårda beivs i form av sms, bilder, filmer osv.
Dum som jag är valde jag att försöka ändå. Men givetvis gick det åt helvete.
I alla diskussioner har han aldrig tagit ansvar för någonting, allting har alltid varit mitt fel. Jag har varit lättkränkt, jag har valt att ta illa upp, jag tänker för mycket. När jag tagit upp konkreta exempel har han svängt tillbaka och kunnat säga "men den gången du..." osv.
Han kan aldrig svara direkt på en fråga. Han blir arg, skriker, brusar upp, vägrar prata och pushar mig så långt att jag tillslut tappar det, och då kastar han tillbaka på mig att "det nog är jag som är galen och sjuk" inte han.

Jag har lärt mig den hårda vägen. Jag började skriva dagbok. Tyvärr hinner jag sällan spela in våra diskussioner.
Jag började göra efterforskning. Via sociala medier. tiktok hur löjligt den än låter har en mängd med skapare som tar upp just narcis
sistiska personer och toxiska förhållanden.
Han har fått mig att tro att det är jag som är galen, bipolär, boarderline osv.
Men han bryr sig inte om någonting annat än sig själv och sitt eget ego.
Han ljuger gång på gång och bryr sig inte ens om att hans lögner är så genomskinliga att en myra skulle kunna slå hål på dem.

Jag trodde att jag tappat det totalt, jag kände inte igen mig alls i mig själv. På det sättet mina vänner beskrev mig, mina kollegor.
Och så han.

Det är så svårt att lämna. Man kan gå även om man älskar någon annan.
Jag måste jobba så hårt med att påminna mig själv om att jag sörjer bilden av honom, den som aldrig var sann.
Jag sörjer den framtid jag trodde jag skulle få.

Det bästa är att försöka att inte bli påverkad känslomässigt vilket är så svårt.
Ha ingen eller så lite kontakt som möjligt.

Jag har ännu inte tagit steget och sagt att jag vill flytta i sär.
Jag håller på att utarbeta min exitplan och vill ha allt i ordning.
Det bästa om allt klaffar är om jag bara kan flytta en dag, utan att prata med honom.
Bara lämna. Det är målet. Vi jobbar mot det.
Men det är en svår lång resa.

Och de där röda flaggorna.... Men jag är glad att jag är empatisk ändå, att jag väljer att se det goda i människor.

Du har inte gjort något fel. Du är värdefull. Du duger som du är. Du är tillräcklig. Du är stark. Kom ihåg det!!!

När jag var i yngre 20-årsåldern var jag tillsammans med en narcissist under två års tid. Jag hade nyligen gått från ett långt förhållande när den här killen dök upp, betydligt äldre än jag. I början överröstes jag med bekräftelse, det var som på film. Kände mig vackrast i världen och så uppskattad.

Allt gick väldigt fort i början, på hans initiativ. Vi flyttade snabbt ihop och trots att vi inte varit tillsammans särskilt länge började han prata om barn, hus, förlovning etc. Detta trots att varken han eller jag hade någon vidare kontantinsats att tala om (jag studerade och han hade inte sparat särskilt mycket trots att han var så pass mycket äldre). Han gillade att framhäva hur bra han tjänade, framförallt till mina vänner. I själva verket arbetade han för en släkting, och det var nog mycket som föll bakom lagen där när det kom till skatt osv har jag förstått i efterhand.

Tidigt bestämde han sig för att vi skulle involvera andra i vårt sexliv, för så hade han minsann haft det i tidigare förhållanden. Hans dröm var att han skulle se på när jag hade sex med okända män som han hittat på BC. Jag var oerhört obekväm i detta men sa inte ifrån. Detta korrelerade med hans extrema svartsjuka som visade sig tidigt. Jag isolerades från min familj och vänner, han var svartsjuk på mina manliga kollegor och även kvinnliga. Skulle jag utöva mitt intresse skulle han prompt följa med.

Inga vänner kom överens med honom. Han visade tydligt vad han tyckte om dem och försökte provocera fram konflikter bäst han kunde. Till en av mina bästa vänner som var gift med en afrikansk man sa min dåvarande högt och tydligt att han "minsann ska rulla N-bollar ikväll". De träffades aldrig mer efter det. Han förstod inte när jag sa ifrån.

Jag tappade mig själv totalt under dessa två år. Ingen visste till en början, och jag skämdes för jag hade hyllat honom till skyarna i början. Tack och lov fångade min familj upp mig när jag var på botten. Vännerna omslöt och mer eller mindre tvingade mig bort från honom. De sa att de aldrig kommer kunna acceptera hur han beter sig mot mig, vilket ju blir outhärdligt till slut.

Jag lämnade flera gånger, men han snackade tillbaka mig. Jag visste inte vem jag var utan honom för han definierade mig som person. Hans åsikter var mina. Jag kunde inte tänka till slut.

Slutligen fixade jag och en kompis en lägenhet som vi tillsammans kunde flytta till. Därefter klippte jag bara. Bästa valet jag gjort i hela mitt liv. De åren är förlorade år som jag så hade velat få tillbaka. Mitt tips är - gå bara och se dig inte om.

Kram

Vi var tillsammans i 30 år. Under den tiden fattade jag aldrig att det var något fel på honom. Jag var bara 14 när vi träffades, så han var liksom det normala jag utgick från. Allt konstigt han sade och gjorde, skyllde jag på att han var man. Män och kvinnor är olika, "det vet ju alla"!

Om jag ärligt skulle beskrivit honom då, när vi var gifta, så hade jag nog sagt ungefär så här: "Han är pessimistisk och negativ. Kanske han är deprimerad? Han är alltid på dåligt humör, men alla hans vänner säger att han är en glad och kul kille. Hur går det i hop? Jag fattar inte. Han är alldeles för sträng mot barnen och har konstiga idéer om barnuppfostran. Jag tror inte han förstår hur stark han är heller, så han är alldeles för hårdhänt. Därför försöker jag ta hand om barnens uppfostran.
Han växte upp i en familj med bara män, för hans mamma dog tidigt. Kanske därför han aldrig lärde sig vanligt hyfs eller etik och moral. När han ska säga något, så kommer det ofta ut fel så han låter otrevlig. Jag försöker vara så artig och vänlig jag kan mot alla och tänker att han säkert lär sig med tiden. Han har aldrig heller lärt sig att vara omtänksam. Kanske ingen var det mot honom när han var liten, så nu försöker jag alltid vara det mot honom.
Han är inte stresstålig och blir irriterad av många ljud, så jag och barnen försöker vara tystare när han är hemma. Han är också väldigt ordentlig och tål inte oreda, så jag försöker städa bort innan han kommer hem. Ändå ligger det alltid något på fel ställe, så han får ett utbrott.
Han gillar inte att jag tjänar så lite pengar, men jag har levt på föräldrapenning och har inget fast jobb utan bara vikariat. När jag försöker jobba mer, så blir han sur för att jag inte hinner allting hemma, och så blir det dyrt att betala barnomsorg. Hur jag än gör blir han inte nöjd. Men jag ska inte klaga, för han är en god familjeförsörjare och en bra pappa."

Ungefär så tänkte jag, och så fick jag dåligt samvete varje gång jag blev arg på honom. Han rådde ju inte för att han var som han var! Det var ju den där hemska chefen han hade, och så hade han en ömtålig mage och så var det stressigt att hinna med jobb, alla fritidsintressen och så familjen på det. Kanske jag krävde för mycket av honom också?

Bättre än så kan jag inte beskriva honom i ett enda inlägg. Jag har skrivit flera hundra inlägg i en blogg om du vill ha mer detaljerat. Där försökte jag skriva ner allt som hänt under våra år tillsammans, både små och stora händelser.

Hej, nu vet jag att detta är en gammal tråd men chansar ändå. Har du kvar din blogg, går det att få läsa den. 

Som rubriken lyder:
Hur tedde hen sig i förhållandet och hur lyckades ni ta er ur det?

Är just nu mitt uppe i en separation där mannen har tydliga narcissistiska drag.
Jag känner mig helt nedbruten och förstörd. 
Så sjukt jobbigt och jag kan inte ens se ljuset i tunneln.

Vill bara att allt ska vara över, huset sålt och att det nya livet, utan detta helvete, ska få ta vid.

Ge mig hopp och styrka!