Bonusfamilj, Kära familjelivare, hos er får man det rätta svaret som vägleder

Till att börja med är jag verkligen ingen expert på sådant här. Men mina spontana tankar.

Måste vara otroligt jobbigt (särskilt för din man) om hon tar utkonflikter på barnen som vid exemplet på skolgården. Där tänker jag att det viktigaste är att man mjukar upp det i för barnen. Om nu mamman kommer lämna barnen på skolgården på morgonen i tre veckor kan ju pappan se till att vara där, föratt visa barnen att han inte valt bort dem. Han kan ju ta med picknickfeukost eller kubb eller vad som helst och ha en mysig stund.

Jag tänker att på olika sätt mjuka upp i de konflikter mellan pappa och barn som uppstår i detta.Dvs minimera skadorna i relationen som uppstår på grund av mammans beteende på bästa möjliga sätt och absolut inte hamna på samma nivå och vägra saker för attdet skulle underlätta för mamman. Dvs fokusera bara på realtionen med barnet.

När det gäller samtal med sonen är det förstås rimligt att prata med honom och fråga hur han mår. Också gärna vara väldigt tydlig med hur viktig han är för pappan och er familj. Att ifrågasätta barnets beteende (mer än att säga ifrån i stunden om han beter sig gränslös) tycker jag inte låter särskilt lämpligt. Så som du beskriver det låter det ju som att han tvivlar på pappans kärlek och då är nog det viktigaste att lägga allt krut på att visa hur viktig sonen är för pappan.

Sen skulle jag om jag vore du backa en hel del när det gäller relationen med mamman. Det låter som du varit väldigt involverad. Om mamman då har haft svårt för att släppa barnen och har svårt för att barnen har en familj till är det bästa nog att pappan håller all kontakt och pratar i jag-termer och inte i vi-termer. Dvs att han i samtal med mamman endast pratar som barnens papppa och inte som en del av ett sammansvetsat par. Och sen kanske ni ska vänta med fler förändringar då situationen redan verkar vara så infekterad. Pappan bör nog inte göra något mer just nu som gör att pojken kan tolka det som att pappan drar sig ifrån sonen eller gör det svårare för mamman.

Så tänker jag spontant.

Det är supertufft som barn med föräldrar som bråkar och använder barnet som slagträ.

Deras mamma som pratar illa om er, inte längre välkomna hos er mammans veckor, nya regler hemma och tonåren ihop med det.

Bli särbo. Varför skall du flytta in i ett hem där tidigare relationer inte är klara och utredda. Skall man flytta ihop skall det vara i ett gemensamt hem inte någon  annans partners hem. Det är alldeles för mycket känslor kvar för att det skall bli bra.

Fastna inte i bonusträsket och ta skit för sådant som bioföräldrarna inte kan sköta.

Sök dig ett eget hem att flytta till redan nu.

Ni behöver  mer samtalsstöd, tex via Soc. Familjerätten är bra, men det är lite olika typer av samtal, där ska de ju mest fastställa umgänge och överenskommelsen runt det. 

De här stackars barnen känner sig givetvis vilsna och det blir inte bättre av att mamman/pappan tjafsar och en del grejer kanske då blir fult spel. 

Jag tycker pappan ska ringa Soc och berätta om vad mamman gör, och be dem om råd. Jättebra att pappan försöker i lugn och ro prata mer med barnen (ett i taget), främst det äldsta. 
I värsta fall får pappan dra detta till rätten, för det är inte bra för barn att ha föräldrar som skapar oro men de här borde gå att lösa ändå. 

Men en fråga: fritids för en 13-åring? Så gamla barn brukar väl gå/ta buss hem, eller är det någon speciell anledning där? 

Tack så mycket för era svar.

Ja, detta med särbo har jag funderat på en del faktiskt.

Jag har inte ens velat vara delaktig i konflikterna med henne men min sambo är så otroligt konflikträdd och har svårt med detta. Hon kör över honom så totalt. Så när hon skickar elaka sms och så är det jag som får svara för han kan bara inte det där med konflikter och få henne att sluta. Han får hela tiden försvara sig och allt eskalerar när hon börjar. Då skriver jag att det räcker och sätter "henne på plats" från hans tele. Sedan är det lugnt ren period igen. 
Men det är rätt att vi gör allt i jag termer från honom och hon skulle aldrig skriva oss utan jag är exkluderad och det gör mig inget. 

Vi har samtal med familjerådgivningen då vi fallerar totalt i ork och behöver stöd. Hon hjälper oss mycket och tycker vi har agerat rätt mot mamman, jag och barnen hade en väldigt bra relation men så som hon sa på fam rådgivningen att mamman kanske är svartsjuk och skapat detta. Aldrig ens tänkt tanken men så är det säkert. 

De går hos familjerätten då de inte kan kommunicera pga henne men där är allt så frid och fröjd och hon är en helt annan människa där och slingrar sig ur beteendet. Hon skickar sms för att skapa osämja mellan mig och min sambo samt för att provocera honom.

Mamman bor en bit bort så det har varit bekvämt för henne att lämna hos min sambo alltid medans vi bor bredvid skolan. Då har det varit toppen så hon och hennes sambo kan börja arbeta tidigt och vi tar ansvaret. Men dessa otydliga regler att man kan komma och gå förvirrar barnen och vi låser oss totalt så familjerådgivningen tyckte vi gjorde rätt med detta beslut men det var ju framåt med förberedelser vi skulle göra detta. Så hårt att se barnen lida.

Det här är så svårt verkligen och det är fruktansvärt för barnen.

Tack för alla svar, verkligen.

TS, om din dotter blir osäker och känner sig dåligt behandlad av de andra barnen kanske ni skulle ha barnen hos er olika veckor.