• Sat 12 Jun 2021 10:12
    2088 visningar
    13 svar
    13
    2088

    Borde jag skaffa barn?

    Hej!

    Jag är 26 år och lever sen 5år tillbaka i en bra relation med min man på 33år.

    Vi har enl oss bra ekonomi, sunda tankesätt och bor bra.

    Redan i början sa han att han längtar efter barn.

    När jag efter ett par månader blev gravid så blev vi båda superglada att våra kroppar fungerar! Men vi var nykära och hade det osäkert med allt från jobb till bostad m.m så vi valde att göra abort för att återuppta barn-verkstaden sen.

    Han skulle vara bästa pappan i världen och jag vet att jag skulle bli en bra mamma. Jag tycker om barn och har mycket barn i min omgivning som jag har stort intresse för men jag känner ingen som helst längtan att ha egna barn?

    Jag är inte orolig att det skulle tära på relationen, begränsa livet eller innebära stor omställning. Det räknar jag med och känner mig helt till freds med!

    Men jag kan inte föreställa mig att ha ett barn som lever inuti min mage, tycker det känns väldigt motbjudande och rent av äckligt. Samma sak gäller födsel, amning osv.

    Allt jag tänker är att jag skulle känna mig som.. en kossa??

    Jag känner heller inget behov av att föra mina gener vidare, att se någon växa upp eller ta hand om. Och jag känner noll längtan samtidigt som jag inte vill något hellre än att ge min sambo ett barn.

    Är det någon som känt lika och valt att skaffa barn ändå eller som är i en lika sist?

  • Svar på tråden Borde jag skaffa barn?
  • Anonym (Mia)
    Sat 12 Jun 2021 10:17
    #1
    +1

    Aldrig känt samma så där kan jag inte hjälpa dig. Däremot bör du ju berätta det här för din sambo. Inte snällt att låta åren ticka på om han vill kunna välja annat. Det låter helt klart som att du inte vill ha barn nu men du kanske ångrar dig om fem år men kanske inte. Men din sambo kommer leva på hoppet så länge du säger att du kanske vill ha. Vilket är rätt fult av dig. Ni vill olika och det behöver han veta. Sen är det hans beslut om han då vill gå vidare eller vara ihop med dig utan barn. Men ge han inget hopp om att det kanske kanske ändrar sig. Vilket det som sagt kanske gör men kanske inte. Och kanske inte har ju förödande konsekvenser för någon som längtar efter barn.

  • Sat 12 Jun 2021 10:21
    #2
    +1

    Självklart har jag pratat med honom om det här, han vet exakt vad jag känner!

    Och han är tydlig med att han vill ha barn, men om jag kanske inte vill så accepterar han det, så får vi väl se om han gör slut om något år och träffar någon brunstig liten pingla att bilda familj med. Det tar vi då isf! :)

  • Anonym (Ross)
    Sat 12 Jun 2021 11:11
    #3

    Jag har inte exakt dina känslor, men kan berätta hur det varit för mig. 

    Jag har alltid sett framför mig att jag ska ha familj, men har nog inte riktigt känt det där skriande behovet, sån extrem barnlängtan som en del får. Trots att jag snart börjar tippa över från att vara närmare 40 än vad jag är 30. 

    Jag har alltid också velat uppleva en graviditet för jag tycker det verkar väldigt spännande, däremot har jag en förlossningsfobi. Alltså: jag är inte lite "orolig" utan har en ren fobi och tycker förlossningar är det vidrigaste och äckligaste jag kan tänka mig. Detta har förstås ingen koppling till barnet i sig, det är bara att jag inte kan se min kropp utstå det. Jag kommer få kejsarsnitt. 

    Amning har jag inga problem med, inga psykiska problem whatsoever utöver just denna fobi som jag haft sen ungdomen. 

    Nu har jag en liten bebis i magen och har precis börjat vänja mig vid tanken på att den faktiskt ÄR där i. Det var en konstig känsla när jag började kunna känna ett put på magen. Inte bara rosa moln, helt ärligt. Konstigt, liksom! Men jag ser fram emot att det börjar synas och jag kan känna bebisen.

    Jag tror inte man behöver känna den där enorma, galna barnlängtan, utan man kan vilja ha barn på ett sansat sätt också. Jag hade gärna tagit 2-3 år till och förberett mig i tanken, men dom åren har jag inte, så vi tog beslutet att nu sätter vi igång. Sen fick vi två missfall och då förstos jag ju hur gärna jag ändå ville. Och du har ju varit gravid och blev glad då. Det är ett stort beslut och jag har all förståelse för att det inte alltid är himlastormande glädje. Ibland slår det mig, och då undrar jag på riktigt "vad har vi gjort" men det är ju inte att jag ångrar mig, utan bara att det stora i det hela slår mig. Du är bara 26 så jag tycker du ändå kan ge det nåt år till att verkligen känna efter! 

  • Sat 12 Jun 2021 11:37
    #5
    Anonym (Ross) skrev 2021-06-12 11:11:57 följande:

    Jag har inte exakt dina känslor, men kan berätta hur det varit för mig. 

    Jag har alltid sett framför mig att jag ska ha familj, men har nog inte riktigt känt det där skriande behovet, sån extrem barnlängtan som en del får. Trots att jag snart börjar tippa över från att vara närmare 40 än vad jag är 30. 

    Jag har alltid också velat uppleva en graviditet för jag tycker det verkar väldigt spännande, däremot har jag en förlossningsfobi. Alltså: jag är inte lite "orolig" utan har en ren fobi och tycker förlossningar är det vidrigaste och äckligaste jag kan tänka mig. Detta har förstås ingen koppling till barnet i sig, det är bara att jag inte kan se min kropp utstå det. Jag kommer få kejsarsnitt. 

    Amning har jag inga problem med, inga psykiska problem whatsoever utöver just denna fobi som jag haft sen ungdomen. 

    Nu har jag en liten bebis i magen och har precis börjat vänja mig vid tanken på att den faktiskt ÄR där i. Det var en konstig känsla när jag började kunna känna ett put på magen. Inte bara rosa moln, helt ärligt. Konstigt, liksom! Men jag ser fram emot att det börjar synas och jag kan känna bebisen.

    Jag tror inte man behöver känna den där enorma, galna barnlängtan, utan man kan vilja ha barn på ett sansat sätt också. Jag hade gärna tagit 2-3 år till och förberett mig i tanken, men dom åren har jag inte, så vi tog beslutet att nu sätter vi igång. Sen fick vi två missfall och då förstos jag ju hur gärna jag ändå ville. Och du har ju varit gravid och blev glad då. Det är ett stort beslut och jag har all förståelse för att det inte alltid är himlastormande glädje. Ibland slår det mig, och då undrar jag på riktigt "vad har vi gjort" men det är ju inte att jag ångrar mig, utan bara att det stora i det hela slår mig. Du är bara 26 så jag tycker du ändå kan ge det nåt år till att verkligen känna efter! 


    Tack
    Anonym (Ross) skrev 2021-06-12 11:11:57 följande:

    Jag har inte exakt dina känslor, men kan berätta hur det varit för mig. 

    Jag har alltid sett framför mig att jag ska ha familj, men har nog inte riktigt känt det där skriande behovet, sån extrem barnlängtan som en del får. Trots att jag snart börjar tippa över från att vara närmare 40 än vad jag är 30. 

    Jag har alltid också velat uppleva en graviditet för jag tycker det verkar väldigt spännande, däremot har jag en förlossningsfobi. Alltså: jag är inte lite "orolig" utan har en ren fobi och tycker förlossningar är det vidrigaste och äckligaste jag kan tänka mig. Detta har förstås ingen koppling till barnet i sig, det är bara att jag inte kan se min kropp utstå det. Jag kommer få kejsarsnitt. 

    Amning har jag inga problem med, inga psykiska problem whatsoever utöver just denna fobi som jag haft sen ungdomen. 

    Nu har jag en liten bebis i magen och har precis börjat vänja mig vid tanken på att den faktiskt ÄR där i. Det var en konstig känsla när jag började kunna känna ett put på magen. Inte bara rosa moln, helt ärligt. Konstigt, liksom! Men jag ser fram emot att det börjar synas och jag kan känna bebisen.

    Jag tror inte man behöver känna den där enorma, galna barnlängtan, utan man kan vilja ha barn på ett sansat sätt också. Jag hade gärna tagit 2-3 år till och förberett mig i tanken, men dom åren har jag inte, så vi tog beslutet att nu sätter vi igång. Sen fick vi två missfall och då förstos jag ju hur gärna jag ändå ville. Och du har ju varit gravid och blev glad då. Det är ett stort beslut och jag har all förståelse för att det inte alltid är himlastormande glädje. Ibland slår det mig, och då undrar jag på riktigt "vad har vi gjort" men det är ju inte att jag ångrar mig, utan bara att det stora i det hela slår mig. Du är bara 26 så jag tycker du ändå kan ge det nåt år till att verkligen känna efter! 


    Tack för att du tog dig tid att svara mig! :)

    Ja alltså jag __vill__vilja___ ha barn, jag vill känna en lust kring det men jag kan inte låta bli att tänka att om jag skaffar barn så kanske jag inte tycker om barnet utan känner att jag skaffade det för hans skull? Jag tror inte heller att jag någonsin skulle sakna barn om jag väljer att inte skaffa de.

    Förstår precis vad du menar med förlossningfobi och känner exakt samma. Skiter i om de gör ont eller går fel då jag inte är rädd utan rent utav har stark fobi mot allt vad det innebär med födande. Har känt så sen jag var liten och kommer ALDRIG att föda vaginalt, skulle välja att dö framför det!
  • Sat 12 Jun 2021 11:40
    #6
    Anonym (Jorden) skrev 2021-06-12 11:18:52 följande:

    NEJ. Vi är redan för många på denna planet vi behöver inte fler liv!!


    Om jag nu hade haft en barnalängtan så skulle jag mycket hellre välja att adoptera. Men för min man är det viktigt med det biologiska bandet så adoption är inte ett alternativ för oss tyvärr, även om jag hellre valt de! :)
  • Anonym (Vilda­)
    Sat 12 Jun 2021 12:23
    #7

    För mig låter det som en dålig idé för dig att skaffa barn.

    Jag förstår att du vill vilja ha barn för sin sambos skull men jag tror man måste vilja genuint själv annars blir resultatet inte bra oavsett hur mycket du fakear det.

    Barn är lite som djur att de känner av outtalade känslor (djur och barn känner ofta av den där avsaknaden av genuinitet även om vuxenvärlden inte alltid förstår det).

    Med avsaknad av genuina känslor inför barnet så är min övertygelse att du inte kan kompensera det hur god förälder du än är rent praktiskt om du förstår hur jag menar.

  • Sat 12 Jun 2021 12:38
    #8

    Man skaffar barn för att man själv vill och har en längtan. Inte som en kärleksgåva till nån annan. Det är ett omoget tankesätt. Nej du ska inte skaffa barn.

  • Anonym (A)
    Sat 12 Jun 2021 17:40
    #9

    Säger som dom andra att det inte är läge att skaffa barn bara för hans skull. Det är ett livs långt åtagande och är man inte beredd på det eller inte känner att man vill det så tycker jag man ska stå för det. Sen tror jag det är nästintill omöjligt att inte tycka om sitt eget barn oavsett vad man tänkt eller trott innan man fick det så det är nog inget att oroa sig över. Men känner du så starkt att du inte vill ha barn nu så avstå. Du kanske känner annorlunda om något år och då kanske det är värt att tänka om.

  • Anonym (J)
    Sat 12 Jun 2021 17:49
    #10

    Skaffa inte barn om du inte till 110% vill! Du var så ung när du träffade honom, inte konstigt att du trodde att man var tvungen att skaffa barn. Men det är man inte, och nu vet du det.

    Kan tipsa dig om att gå med i olika barnfri-grupper på Facebook, finns även en jättebra podd. Lycka till TS.

  • Anonym (Olika känslo­r)
    Sat 12 Jun 2021 18:08
    #11

    Bara för att du känner att graviditet och amning inte är något för dig så har du ju ändå som du skrivit en barnlängtan. Det går att få barn på andra sätt, adoption osv.

    Jag är gravid just nu och jag HATAR det, vill bara ha ut den här ungen så man slipper känna sig tung, ful och tjock. Det är inte onormalt att känna så kring graviditeten, betyder inte att man inte längtar efter ett barn.

    Angående amning så behöver man inte amma, vill man ge ersättning så är det helt okej. Dessutom som någon skrev tidigare så finns det en lösning om man verkligen inte vill föda, kejsarsnitt.

  • Anonym (Olika känslo­r)
    Sat 12 Jun 2021 18:09
    #12
    Anonym (Olika känslor) skrev 2021-06-12 18:08:28 följande:

    Bara för att du känner att graviditet och amning inte är något för dig så har du ju ändå som du skrivit en barnlängtan. Det går att få barn på andra sätt, adoption osv.

    Jag är gravid just nu och jag HATAR det, vill bara ha ut den här ungen så man slipper känna sig tung, ful och tjock. Det är inte onormalt att känna så kring graviditeten, betyder inte att man inte längtar efter ett barn.

    Angående amning så behöver man inte amma, vill man ge ersättning så är det helt okej. Dessutom som någon skrev tidigare så finns det en lösning om man verkligen inte vill föda, kejsarsnitt.


    Oops, missade att du ändrat dig angående barnlängtan, ja då ska du ju såklart vänta ett tag, du är ung också.
  • Sat 12 Jun 2021 21:59
    #13

    Jag tycker inte att det verkar vara riktigt läge för er att skaffa barn.
    Men det är vad jag tycker.
    Jag (är man) och har valt bort barn för att jag saknar intresse och motivation för att bli förälder.
    Det här med graviditet och förlossning känner jag väldig oro inför och jag har svårt för att leva tillsammans med barn.
    Jag har aldrig längtat efter att bli förälder så jag tror inte att jag kommer att ångra mig på äldre dagar.

Svar på tråden Borde jag skaffa barn?