Positiva förlossningsberättelser?

Barn nr 2. Ungefärliga tider. Från ingenting får jag värkar ca 19:00. Väntar lite. Packar, går på toa. Åker till sjukhuset. Går in i förlossningsrummet 19:50. Har allt tätare värkar. Får känslan av att inte klara av smärtan, för jag tror att jag har några timmars förlossning kvar.

19:55 Barnmorskan klipper av mig trosorna. De i rummet lyfter upp mig på sängen. 20:00 Bebisen kommer ut utan att jag märker det. Plötsligt håller barnmorskan henne framför mig! <3

Båda mina förlossningar har saknat latensfas och jag har aldrig haft krystvärkar som känns annorlunda än övriga värkar. Och moderkakan har kommit ut samtidigt med barnet. Nästan inget jag hade läst mig till om hur det brukar vara stämde. Men det gick bra ändå.

Första barnets födsel tog allt som allt 8 timmar. Då hade jag EDA, som tog bort de värsta smärttopparna. Resten hanterades med andning och lustgas. Jag fick sys rätt mycket efter första och det var jobbigt med såren och stygnen i ett par, tre veckor (svårt att sitta tex). Men när det väl läkt var jag som vanligt igen!

Och bebisarna var jättesöta. :)

Jag kan berätta om min första förlossning för 9 år sedan. Jag hade inte haft en enda förväg men så en kväll i v.38 när jag kom hem från min pappas 50-årsfest 10 mil bort gick vattnet. Så mycket adrenalin men också väldigt glad att inte behöva fundera så mycket på när det var dags att åka in. Jag visste att när värkarna kom då var det ?riktiga? värkar.

Jag var så uppspelt så jag kunde knappt somna. Jag hade ganska snälla värkar under natten och på morgonen åkte vi in. När de undersökte mig var jag bara 2 cm öppen men de lät mig stanna i undersökningsrummet istället för att åka hem. Efter några timmar öppnade jag mig alltmer. Det var såklart jobbigt att jag från 5 cm knappt hade några pauser mellan värkarna. Det som funkade bäst för mig var att sitta och gunga på en pilatesboll och prata med min man. Vi har nog aldrig varit så nära som då. Till slut, på kvällen, fick jag krysta och den delen gick väldigt fort. I journalen tror jag det stod att det tog 10 minuter.

Vi fick stanna i förlossningsrummet i ett par timmar innan vi gick upp till BB. Efter en stund kom vår barnmorska in (den tredje som vi hade sista timmarna) och frågade om hon fick vara med en stund för hon tyckte det varit en så fin upplevelse att se hur jag och min man samarbetat så hon blev helt rörd av att se oss med vår lille son. Väldigt mysig inramning och även om bemötandet såklart var olika från de olika i personalen gjorde den här barnmorskan mitt minne av hur jag togs om hand fantastisk och jag kände mig otroligt trygg genom allt som var nytt och okänt.

Förlossningen i sig var väl kanske ingen superpositiv upplevelse, div. komplikationer men inget att gå in på eftersom det ju är motsatsen till det du efterfrågar.

Vad som däremot var positivt är vilken fantastisk vård och hjälp jag fick under och efter förlossning. Visserligen på Spec förlossning och BB men shit vad grymma de var. Oerhört lyhörda och måna om både mig och bebisen.

Förlossningen tog lång tid och låg på BB i 7 dagar så avverkade några skift.

Allt detta, plus mitt fina barn såklart gör att jag i efterhand och det stora hela ser förlossningen som något jag lätt gör om utan att tveka.

Jag har två positiva förlossningar bakom mig. Med första fick jag bra bemötande hela vägen, allt gick som det skulle, tog inte allt för lång tid (ca 5 timmar från det att vi kom in) och det gjorde inte mer ont än jag var inställd på. Alltså smärtan, ja såklart man känner den, men jag var mentalt förberedd på att det skulle göra ont och trots att jag någonstans mot slutet sa "nu vill jag inte mer, nu åker vi hem" så står man ut och så fort barnet är i ens famn glömmer man allt annat.

Min andra förlossning startade blixtsnabbt. Fick en liten känning vid 23.30, ringde mina föräldrar som bor en timmes resväg bort och skulle komma och ta hand om äldsta barnet. Ringde därefter förlossningen vid 00 för att förvarna att jag kommer in under natten o även kolla så det fanns plats eller om jag behövde ställa in mig på att åka till annan ort. Då, när jag ringde dem, hade jag ca 5-7 minuter mellan värkarna och de var dessutom inte så kraftiga. Tjugo minuter senare får min sambo ringa efter ambulans, då jag låg på golvet och inte tog mig upp pga täta och kraftiga värkar. Då mina föräldrar ännu inte hade hunnit hem till oss var jag inställd på att behöva föda utan min sambo närvarande, vilket jag även meddelade barnmorskan när jag kom fram. Då känner jag en hand i min och en sjuksköterska (tror jag hon var) säger "då är jag här hos dig istället". Hon höll min hand hela tiden tills min sambo anlände och då tog förlossningen fart. De sa till mig att jag nog omedvetet hållit tillbaka i väntan på sambon, för efter att han kommit tog det bara ca 20 minuter tills bebis var ute. Jag släppte inte sjuksköterskans hand förrän allt var klart. Alla, verkligen alla jag mötte under båda mina förlossningar var fantastiska och jag har bara positiva känslor kring mina förlossningar.

Önskar dig all lycka till! Om du känner dig orolig, var inte rädd att lyfta dina tankar med din barnmorska. Det finns stöd att få!

Jag är inte så oroad inför förlossningen, kanske till och med lite för lite oroad. Men att bara få höra alla negativa upplevelser om panik, att tappa medvetande av smärta och liknande började kännas som det fick mig i fel fokus med. Att bara se de negativa vägarna har aldrig varit bra i min erfarenhet, även om det är bra att ha i bakhuvudet att det kan bli så med och ändå gå bra till sist. Men att BARA höra allt negativt kändes helt enkelt som en dålig förberedelse.

Min är väl någon slags blandning men för mig var den positiv. Den var långdragen och moderkakan kom inte ut och jag fick opereras efteråt och bristning grad två. Så på pappret var den kanske inte så rolig. Men det kändes faktiskt inte alls så. Jag var så trygg under hela processen. Jag fick fantastisk vård och var aldrig orolig. De hade full koll på allting. Krystade på en kvart och det gjorde inte särskilt ont alls. Slapp smärta både när moderkakan skulle ut och när de sydde eftersom jag var nersövd. Jättesmidigt. Jag hade en liten rutin som jag fokuserade på men andning och lustgas och ctg-kurva så jag fick aldrig panik. Det gick lugnt och fint.

Min förlossning var nog som de flesta, smärtsam, omvälvande, stundvis outhärdlig och jag var helt utlämnad till min egen kropp och kompetensen hos vårdpersonalen som hade hand om mig. I vissa skeden var det lite kritiskt och oroande.

Men jag upplevde det aldrig som traumatiskt, varken smärtan eller känslan av att vara utlämnad. Jag kände mig väl omhändertagen, stark, modig och kompetent. Och till slut föddes mitt barn, hel och frisk och arg. Det var det häftigaste jag varit med om. Och jag skulle hellre föda 5 barn om året än vara gravid ens en månad. 

Det där med hur det är på papper jämfört med hur det upplevs är väldigt intressant och en viktigt skillnad. Mycket av en upplevelse sitter ju i vilka förväntningar och erfarenheter man har med sig. För mig har sjukvård alltid varit förknippat med kvalitet och bra bemötande så jag har känt mig trygg och litat på att alla gör sitt bästa för mig. Det gör ju också att man tolkar händelser och saker som sägs välvilligt. (Jag är förstås medveten om att det inte är så för alla.)

Jag har fött tre barn, de första två med lustgas, det tredje helt utan smärtlindring - och vilken fantastisk upplevelse det var! Skulle gärna haft ett fjärde barn bara för att få göra om det, men nu är jag för gammal.

Första barnet fick förlösas med sugklocka, och det gick bra, andra barnet behövde en puff på magen för att komma ut - och det gick också bra.

Lustgasen gjorde mig "dimmig" och snurrig och jag kände mig inte helt närvarande så vid tredje förlossningen bestämde jag mig för att prova dyktekniken. Du kan googla det, men det går ut på att man slappnar av och följer med kroppens smärtvågor. Istället för att spjärna emot när värkarna kommer flyter man med värkarna som kommer och går och känner tydligt hur värken kommer, stegras och klingar av. Men tricket är att verkligen slappna av, göra kroppen tung och låta den sköta sitt jobb.

Eftersom jag behövde hjälp i slutskedet vid de två tidigare förlossningarna var jag beredd på det nu också, men jag hade en fantastisk barnmorska som hade jobbat med dyktekniken länge. Hon guidade och stöttade mig och kroppen klarade det alldeles på egen hand.

Det är otroligt coolt att föda barn, vilken fantastisk urkraft vi kvinnor har!

Tror absolut att det ligger mycket i förväntningar. Jag tog del av några berättelser som liknade mina. Alltså ganska besvärliga egentligen men det gick bra och mamman kände aldrig oro eller panik. Jag var inställd på att vad som helst kan hända men hur som hur blir det bra i slutändan.

När jag väntade mitt första barn jobbade jag på en kvinnodominerad arbetsplats med bara äldre kvinnor. Alla dessa historier som oombett berättades vid lunchen. De sprack inte bara från Ystad till Haparanda, utan också från Stockholm till Göteborg. Barnen föddes dubbelvikta i princip. Själva var de döende i månader efteråt, men de var ändå på benen efter en kvart. Inte kan man vara sjåpig!

Jag har haft två enkla och trevliga förlossningar. Båda var igångsättningar. Första tog cirka 12 timmar från första värk och andra tog ungefär tre timmar från första värk. Första slutade med två stygn för att det inte skulle svida när jag kissade och andra med tre stygn sen sonen med kom handen för ansiktet och gav mig ett litet rivsår. Jag mådde utmärkt nästan på en gång, förutom en envis hemorrojd efter andra barnet som störde lite i någon vecka innan jag köpte Sheriproct och den försvann. 

Jag var magsjuk här för några veckor sen och spydde flera gånger i timmen i åtta timmar. Det var fan så mycket värre än att föda mina barn!

Barn nr 1:

 

Torsdag eftermiddag, småhandlar på den lokala minilivs?en, när jag står vid kassan och ska betala får jag en enorm kramp i magen och jag är tvungen att stanna och vänta ut den. Krampen är helt smärtfri och varar ca 4 sekunder.

Vaknar fredag morgon vid 8-tiden, noterar att jag har fått en kraftig flytning och går och duschar. Jag förstår senare att det är slemproppen, och det visar sig även att fostervattnet sipprat ut hela fredagen men då barnets huvud var så fixerat kom det så lite åt gången att jag aldrig förstod att vattnet gått. 

Har regelbundna sammandragningar hela dagen men tar det inte på allvar då de inte gör ont men börjar under kvällen misstänkta att något är på gång då jag inte kan stå stilla och maniskt börjar vandra kök ? vardagsrum ? uppför trappan ? in i sovrummet ? nedför trappan ? kök osv. Lägger mig i sängen och sammandragningarna kommer tätare, jag väntar fortfarande på att värkarbetet ska börja och det ska göra ont men blir lite fundersam och ropar till min sambo att det nog är lika bra att åka till förlossningen så att de får kolla i alla fall. Anländer till förlossningen strax efter 22 på kvällen och vi är båda två övertygade om att de ska skicka hem oss, men då de undersöker mig är jag helt öppen, jag blir inlagd och de sätter elektroder på barnets hjässa. Sammandragningarna fortsätter, jag väntar fortfarande på att de ska börja göra ont då de ändrar karaktär och övergår i krystvärkar. Jag krystar men så fort jag tar sats och ska pressa slutar krystvärkarna och när jag säger detta får jag ett dropp som ska hjälpa krystvärkarna. Det fungerar klockrent och jag tömmer huvudet och låter kroppen arbeta på egen hand. Efter ett kort ögonblick känner jag hur jag ligger högst upp på en våg och när krystvärken börjar surfar jag nerför vågen och när krystvärken börjar ta slut surfar jag uppför vågen och ligger några sekunder högst upp på vågen och hämtar andan innan nästa krystvärk börjar och jag surfar nerför vågen igen och jag tänker att det här är det häftigaste jag varit med om. Jag väntar fortfarande på att det ska börja göra ont. Barnmorskan eller sköterskan säger ?nu ser jag huvudet? och en röst säger i mitt huvud ?när huvudet syns ska du inte krysta för då är du så uttänjd som du någonsin kan bli och krystar du då kan du spricka uppifrån och ner, syns huvudet kommer bäbisen ut vare sig du vill eller inte?, och jag andas med korta tag utan att jobba med krystvärkarna och känner helt plötsligt hur något lämnar kroppen och jag blir konstigt tom och någon säger ?en liten flicka blev det? och kl 23.32 lägger de världens mest perfekta flicka i min famn. Jag väntar fortfarande på att det ska börja göra ont när efterbörden kommer och jag kan inte låta bli att fråga barnmorskan när det ska börja göra ont och hon frågar om jag brukar ha ont när jag har mens. Jag svarar att jag har endometrios och brukar ha ruskigt ont och hon säger att det nog är därför min smärttröskel är hög. När barnmorskan rullar ut sängen från förlossningsrummet säger hon att om jag får fler barn måste jag åka till förlossningen betydligt fortare för det brukar gå fortare och fortare för varje barn.

 

Barn nr 2:

Vaknar tidigt lördag morgon strax efter 4 och behöver springa på toaletten och tänker att det är ju typiskt att jag ska få maginfluensa när det är 3 dagar kvar till BP (i eftertankens kranka blekhet förstår jag att barnets huvud trycker på den reflexpunkt som gör att man måste springa på toaletten). Jag går och lägger mig igen och känner hur jag har sammandragningar men det gör inte ont. Petar på min sovande sambo och när han vaknar till säger jag att det kommer nog att hända något idag men det är nog inte dags att åka in förrän framåt lunch. Han ställer sig upp och går ut från sovrummet och grymtar halvt sovandes ?jag ringer pappa? och jag säger ?men vi behöver inte åka in än? och får till svar ?vi åker in NU!?. Jag kliver upp, gör mig i ordning, äter frukost, tycker min sambo är fjantig, svärfar kommer, jag kramar om vår dotter och vi åker i väg.

Är framme vid förlossningen 6.15 och jag känner att det var nog ett väldigt, väldigt klokt beslut av min sambo att vi åkte in då sammandragningarna bara blir kraftigare och kraftigare och tätare och tätare, de gör dock inte ont men jag känner hur hela kroppen arbetar och mitt fokus går inåt och omvärlden blir något oväsentligt runt omkring mig. Sambon lämnar mig i väntrummet och åker i väg och parkerar. Han kommer tillbaka och vi blir inskrivna 6.30 och får ett förlossningsrum. Den barnmorska som tar emot och skriver in oss säger att hon inte ska undersöka mig då hon slutar 7.00 och jag då kommer att få en ny barnmorska. Enl deras rutiner måste den nya barnmorskan göra en egen undersökning och det är onödigt att jag ska behöva gå igenom två likadana undersökningar. Barnmorskan lämnar rummet men en sköterska stannar kvar hos oss.

Jag har bytt om och tagit på mig sjukhuskläder och vandrar runt lite planlöst när vattnet helt plötsligt går och jag tittar förskräckt ner på golvet, klockan är då ca 6.35. Sköterskan hämtar barnmorskan som kommer inskyndande och jag säger till henne att nu vill jag krysta, jag väntar fortfarande på att det ska göra ont. Jag lägger mig på sängen, hon undersöker mig och hon säger att jag är helt öppen och det är bara att köra, klockan är då 6.40. Jag krystar, någon ger mig masken för lustgas men det smakar bara apa och då det fortfarande inte gör ont slänger jag bort den. Någon säger ?nu ser jag huvudet?, jag slappnar av, andas med korta andetag och försöker att inte krysta och jag känner hur bäbisen lämnar kroppen och så denna konstiga tomhet och någon säger ?en liten pojke? och kl 6.45 får jag världens mest perfekta pojke i famnen. Efter en liten stund känner jag hur jag får ytterligare en sammandragning och samtidigt som efterbörden kommer ut gör det ont något så fruktansvärt och jag svär i mitt huvud av smärta samtidigt som jag säger åh herregud vad ont det gör! Jag har för mig att jag blev sydd med 2 stygn men jag var så avdomnad att jag inte kände något. De lämnar oss i förlossningsrummet, jag får en bricka med lätt frukost och juice, jag är inte hungrig men petar i mig lite för artighetens skull, resten äter min sambo upp. Strax efter 7 kommer vår barnmorska in tillsammans med vår nästa barnmorska och jag blir presenterad som hennes snabbaste förlossning någonsin.

Jag minns båda mina förlossningar med glädje, och båda gångerna hade jag personal som kunde läste av mig och lät mig sköta förlossningsarbetet som jag själv ville men de fanns där som ett stöd och såg till att allt löpte som det skulle.

Ursäkta novellen men att föda barn var för mig jättehäftigt och jag är liiite avundsjuk på dig! :) 

Min första förlossning gick hur bra som helst. (24 h med värkar hemma, 10 h på BB.)

Första timmarna på BB var chilla, jag och sambon satt och tittade på naturprogram medan jag huffade lustgas - roligare naturprogram har jag aldrig sett! När nattskiftet klev på tre timmar senare och min nya barnmorska undersökte mig visade det sig att anledningen till att allt var så chill var att absolut INGENTING hänt sen jag kom in, suuuck. Men då petade hon lite så vattnet gick och då jäklar blev det lite mer fart på saker och ting!

Badade under ondaste delen (hade bara lustgas annars) och nånstans där kändes det som att allt tog jättelång tid, men när vi kom tillbaka från badet och de sa att det var dags att krysta kändes det plötsligt som att det gått jättefort! Måste fått värsta hormonpåslaget eller nåt för jag blev så GLAD, satt i sambons famn och yrade om hur lycklig jag var och menade det. Sambon var för övrigt helt fantastisk hela förlossningen, stöttade och peppade hela vägen i mål (sen kraschade han på en soffa och sov tills han vaknade med träningsvärk i varenda muskel).

När det var dags för sista pushen fegade jag ur för att det gjorde oväntat ont, trodde seriöst att min klitoris skulle spricka mitt itu. Dumt misstag att fega ur - ungen måste ju ut ändå, så nu fick jag ligga och vänta på nästa krystvärk fullt medveten om att det skulle göra lika ont igen och att det bara var att pusha ändå, det var inte så bra för moralen, haha. Tänkte "hejdå klitoris!!" och fick med en kraftansträngning ut honom på nästa värk. Han var så fiiiin! Glömde nästan bort att fråga om min stackars klitoris. ...Den satt kvar där den skulle sitta, hade bara fått en pytteliten bristning i ena blygläppen. Hehe, så det kan kännas betydligt värre än det faktiskt är (kanske inte så konstigt när det är känsliga delar). Allt har läkt jättefint efteråt, märker absolut noll skillnad från innan graviditeten.

Boktips: Föda utan rädsla. Den är lite fjantig emellanåt (jag har låg fjanttolerans) men jag tyckte att den gav mig all info jag behövde som förstagångsföderska + lite smarta tanketrick. Mycket med förlossning är ju mentalt.

Första förlossning: Blev igångsatt 2 dagar innan bf för att fostervattnet minskat drastiskt. Fick ett rum på förlossningen där jag första dagen (em) fick ta 2 doser cytotec innan jag somnade för natten. Vaknar nästa morgon och får en dos cytotec, en till dos senare på em kring ca 14.00. Strax därefter börjar förlossningsvärkarna sätta igång med bravur. Vid 17 fick jag lägga mig i badet och badade väl ca 1h. Från ca 20 bodde jag i lustgasen så härifrån är allt ganska suddigt för mig. Hade sjuuukt ont i ryggen och kämpade med att ta värkarna.

Kallade in en barnmorska och sa att jag kände att jag behövde göra nr 2. Tydligen ett tecken på att förlossningen satt igång så bm kände hur öppen jag var medans jag tog värkar och det gjorde så sataaaaans ont.  nån anledning som jag inte minns så började dom gräva i mig för att stoppa elektroder på barnets huvud. *dimma* *dimma* pga all lustgas. Helt plötsligt var läkare och ett helt team inne i rummet där jag låg och krystade. Minns att jag skrek rakt ut pga smärtan och bm sa att jag skulle använda kraften till att krysta istället. Lyssnade på henne och strax därefter var min lille son på mitt bröst <3
Hade tydligt spruckit lite på inre blygdläpp och lite inuti så fick ligga i gynställning i mer än en timma för att bm höll på att sy. 
Kan säga att det var då inte det lättaste att ligga still för var pumpad på adrenalin efter förlossningen så mina ben bara skakade haha. Tillslut klar så fick gå och duscha osv och sen fick vi byta till bb-avdelningen.
Tiden efter är den bästa och mysigaste tiden i mitt liv.

Andra förlossning ca 1 år senare: 5 dagar över tiden.
Går upp och kissar 00.30 på natten och går sedan och lägger mig i sängen igen då jag hör ett "klick" och känner att det rinner vatten ut mig. Ställer mig snabbt på golvet och det fortsätter att sippra vatten. Ringer förlossningen som säger att vi ska åka in. Ringer min mamma som måste komma och vara barnvakt åt våran son. Ca 03 åker vi in men tyvärr var jag bara öppen typ 3 cm så fick åka hem igen med en morfintablett + sömntablett. 
Ca 06.30 hemma i sängen igen men jag kan inte sova. Arg för att bredvid mig ligger sambon och sussar så sött lol.
Kliver upp ca 10 och sätter mig och dricker kaffe i köket med min mamma medans jag tar jobbiga värkar..... Känner sedan att det blir ohållbart så bestämmer mig för att ta ett bad (sambon sover fortf!!!!!!!!!!!!!!)..
Badar/duschar en stund med helvetesvärkar innan jag känner lite panik att nu jävlar känns det som att jag behöver krysta. Väcker sambon och säger att vi måste åka in NU. Sagt och gjort, sätter oss i bilen och jag har sån stress och så mkt värkar så tätt och vill verkligen krysta. Sambon får panik och kör i 140km/h till sjukhuset som ligger ca 3 mil bort.

Sambon springer in på akuten och säger att jag behöver föda. Ut kommer akutpersonal med en bår som jag lägger mig i. Personalen springer med mig på båren via sjukhusets källare till förlossningsavdelningen där jag får ett rum direkt och får byta om. Bm känner hur öppen jag är - 8 cm!! Ber om epidural som jag också får direkt, kl är då 15.00. 
15.15 börjar jag krysta och 15.24 är våran lilla dotter i min famn! <3

Brukar ofta tänka tillbaka på mina förlossningar och är så himla nöjd över dom. Är fan inte klar med att föda barn, jag bara MÅSTE få göra detta en gång till. Det är så jäkla häftigt <3

Jag fick en förlossning av varje sort så att säga. Den första var ett helvete men nästa var en fantastisk upplevelse. Det var det häftigaste jag varit med om.

Jag var väldigt rädd efter den första då det inte hunnits med någon bedövning så när lillebror skulle födas sa min man till om epidural så fort vi kom in genom dörren.

Bedövningen tog jättebra och när krystvärkarna kom hade jag alla krafter kvar och lillen krystades ut på fyra minuter.

Hans förlossning var jättefin och jag hade lätt kunnat ta ett gäng till om jag inte närmat mig "för gammal för fler barn".

Grattis till er fina bebis och lycka till!

Fyra barn. Första förlossningen tog ca 20 timmar, men jag kom in  på tok för tidigt och fick stanna pga låg beläggning just då. Annars inga problem, helt normalt, ingen smärtlindring eller lustgas bara utmärkt samarbete med rutinerad barnmorska. Fick ett litet klipp och två stygn i slutskedet. Inga bristningar i övrigt och inga problem framöver med klippet och stygnen. De följande tre förlossningarna var snabbt avklarade på knappt timmen efter inläggning. Inga klipp, inga bristningar. Har inte haft problem med slapp slida eller kissproblem. Positiva upplevelser alla fyra.

Jag hade en positiv förlossning trots ett akut kejsarsnitt. Jag hade stort förtroende för förlossningsläkaren som bedömde situationen och tog det säkra före det osäkra och förlöste min son på det tryggaste sättet. 

Smärta? Ja, men det var ju väntat. Inget jag inte kunde hantera i alla fall. 

Det kommer gå superbra!

Många kvinnor älskar att berätta sina hemskaste förlossningshistorier för gravida kvinnor. Kommer aldrig fatta det där. 

Jag grät av glädje och förväntan när vattnet gick därhemma. Då visste jag att jag snart skulle få hålla min pojke i famnen. Så underbart.