Svenska män och deras syn på ensamstående mammor

Skulle nog säga att det beror helt på åldern. En 25-årig singel kille som nästan nyss flyttat hemifrån är nog inte så sugen på varannanveckas liv med blöjor och dagis och ex sådär hux flux... Det kan vara rätt skrämmande..

Som väldigt ung och ensamstående mamma dras man dessutom med förutfattade meningar från killar i samma ålder... Att vara ung singel med två bebisar ger en rätt dåligt rykte tyvärr...

Allt det där rättar till sig med tiden och om man satsar på en kille i bättre ålder och som kanske själv har barn.

Tror de flesta singelmammor sällan vill ha någon med egna barn om de kan välja. Oviljan att bli förälder åt någon annans barn försvinner ju inte med egna barn.

Det gäller tvärtom också, jag skulle aldrig inleda något med en småbarnspappa. Har gjort det en gång, never again.

Nu är jag iofs lite äldre och har vuxna barn, en man med vuxna barn kanske skulle funka. Men då är det ju barnbarnen istället... jag är inte barnkär för fem öre. Tycker mest att (andras) ungar är jobbiga.

Där tror jag att det är tvärtom, faktiskt! Mina singelkompisar har alla barn, och alla vill helst träffa någon som också har barn. Det är helt klart en "plus-faktor". Då ska barnen helst vara i samma ålder som ens egna, så att man är i samma fas i livet.

Det gör även kvinnor. Finns många som själva inte har barn som helst vill möta någon annan som inte heller har barn, oavsett kön. 
Det beror nog också på ålder tror jag. Jag mötte min nya man efter 40 års ålder. Vi hade båda barn sedan innan och ingen var varken sugen på fler barn eller tyckte att vi hade en ålder för det. Då var barnfrågan en icke-fråga för om vi skulle vara ihop eller inte och at tvi båda hade barn sedan innan kändes bara bra. Jag dejtade en man innan detta, som inte hade barn men som också var 40+, och det var bra mycket svårare och vi gjort slut efter ett tag, när jag insåg att vi levde så olika liv att det inte skulle gå att få det så som jag önskade. 

Vill man ha egna barn så småningom, kanske man helst vill möta någon med samma tankar, som inte har barn sedan innan. Det kan vara bekymmer ibland med gamla ex som är krångliga och det kan vara svårt att slå ifrån sig det som "den nya", även om man så klart inte behöver ha ansvar för de här barnen om man inte vill. Jag lever lyckligt i en bonusfamilj men det är väl rätt tydligt när man läser trådar härinne att för många uppstår svårigheter just pga att det är en bonuskonstellation (tänker då främst på ex som krånglar), men också för att det nya paret kanske har väldigt olika bild av hur det ska fungera, och en del märker det inte förrän efter de har flyttat ihop. 

Jag har aldrig aktivt velat träffa en man med barn, inte ens när mina egna var små/tonåringar.
Jag vet att många stör sig på mitt resonemang, "men du då?", men så är det. Har aldrig varit intresserad av andras avkommor.

Det är liksom inte värt att få andras ungar in på livet för en mans skull, då lever jag hellre själv.

För mig är det tvärtom. Under min korta Tinderkarriär bottnade jag rätt snabbt i att män utan barn var helt ointressanta för mig. Jag har själv tre barn och älskar livet med barnen, en man som valt bort barn passar inte alls ihop med mig.

Ja,finns säkert män som inte ta seriöst någon kvinna som har yngre barn.Som det finns kvinnor som tackar nej till ensamstående pappor .Jag skulle inte ha ork och intresse att börja ta hand om andras ungar.Mina egna börjar bli stora och klarar sig bättre själv nu.

Jag är 33år med en dotter på 16 år.

Jag uppfattar det lika, om jag är ute och roar mig och jag har inga problem med att få uppmärksamhet, de bjuder och vill ställa sig in och när jag berättar om min dotter tappar de allt som oftast intresset.

De som inte har problem med det är oftast de jag inte klickar med.

Bra seriösa killar i min ålder växer inte på träd.

Sedan ser jag ett problem med att killar rätt ofta vill ändra på mig, gör det, var så, klä dig inte så utmanande osv.

Allt man vill ha är att duga för den man är och ha det lugnt och tryggt.

Va? Är dom?  Aldrig upplevt. Och jag är en sån där "märkt" kvinna. 

När inte hjärnan är inblandad så blir det oftast därefter också.

Men vissa vill ha ett svårt liv tror jag.

Jag tycker det är  porrigt med ensamstående mammor,  dom är oftast mer kåta och tar vara på tillfällena (min kuk) som ges.

Sätta på, slicka, pulla, ge henne orgasm och avslut genom att fylla hennes mun med ens säd, sen är hon helt förbrukad enligt mig. Hon var redan förbrukad i mina ögon när jag fick veta att hon hade barn men när jag väl fått mitt får jag tacka för mig, någon relation med en sån kvinna vill man inte ha.

Ensamstående kvinnor har ju lägre status.
Måste vara något fel på dem med tanke på de är skilda och fattiga. Dessutom vem vill ta hand om någon annans barn..

Dom är enbart till för att sättas på som den förbrukade kvinnan hon är.

Jag tror att män och kvinnor känner sig osäkra på att gå in i ett förhållande med småbarnspappor och mammor. Sen är det nog inte helt omöjligt att hitta en man, och kvinna för det 

Är det så 

Är det så då? Vad bygger du det antagandet på?
Ofta folk råkar ut för något, sedan ser de sin egna erfarenhet som någon form av statistisk sanning, medan det i själva verket mer handlar om omständigheter, snarare än att saker är på ett visst sätt generellt.
Och det här är nog just en sådan sak. Att det i vissa grupper säkert kan finnas det du kallar "rädda". Men kliver du ur den gruppen, det åldersspannet så kommer det förmodligen se ganska olika ut.

Jag har aldrigmärkt av det.
Jag är förvisso änka , det innebär ju att det inte finns en bioförälder som kan tjafsa.
Men många av mina vänner som delat på sig, både män och kvinnor som haft barn, har inte haft problem att träffa någon ny.
Lättast är ju om den nye har egna barn eller inte vill ga egna barn.

Män utan barn tror att singelmammor vill dejta dom.