1,5 åring är helt hysterisk vid nattning

Jag ska börja med att ta bort ena sidan på sängen så att den blir öppen, jag börjar där :)

Ett barn blir inte autistisk i samband med att en diagnos sätts, det är något man föds med. Oftast väntar man tills barnet har fyllt 3 år innan man sätter en diagnos men det går att se tecken långt innan.

Man hindrar inte ett barn från att skada sig själv genom att skada barnet själv. Skulle ts börja slå barnet skulle barnet garanterat sluta slå sig själv men det är ingen lösning, det är att göra saken värre. Ts behöver hjälp av en professionell för att hantera situationen.

Man skadar inte ett barn genom att hålla dem från att skalla hårda ytor eller bita andra. Varför tar du ens upp barnmisshandel på det...? Sjukt. Och nej, ts behöver ingen professionell hjälp i det här läget. Det kommer hon garanterat kunna klara av själv, med lite sunt förnuft och stöttning från omvärlden, t ex genom att be om råd och få nya insikter, som hon gör nu.

Nu tror inte jag att mitt barn har autism. Har läst att barn i den här åldern kan ha en tendens till att skada sig själv i ett sätt att få sin vilja igenom eller för att få uppmärksamhet av föräldrarna. Det är ju ett väldigt obehagligt beteende att bevittna och jag tycker det är svårt att hantera och bemöta. Om jag tar upp honom och kramar eller klappar på honom så försöker han ibland bita mig eller så kastar han sig handlöst bakåt mot golvet. Jag tycker dessa situationer är svåra att hantera och du har nog rätt i att BVC kan komma med handfasta tips.

Är barnet autistiskt så kan det kännas som att bli misshandlad. Min bror har autism och skulle mycket hellre ha blivit slagen än omhållen i en sådan situation.

ts har försökt själv och det har bevisligen inte gått bra alls. Att söka hjälp är inget misslyckande, det är ingen motsättning att få både professionell hjälp och stöttning från sin omgivning. Jag kan givetvis inte ställa en diagnos på nätet men jag tycker det är värt att ha i bakhuvudet. Jättebra att du pratar med BVC. Hoppas det löser sig 

Jaha. Så bra att du kan tala för alla som är autister då. Vilket ts barn antagligen inte ens är.

Det har jag aldrig påstått eller ens antytt att jag kan. Hur vet du det? Du har inte ens träffat ts barn. 

Tack! Har börjat nu med att ta bort ena sidan på spjälsängen, hoppas på det bästa ikväll ????

Jag håller tummarna!

Jag litar på att ts känner sitt barn så pass väl att det i nuläget inte finns någon oro för det. Du däremot uttalar dig om hur autistiska upplever sin verklighet, vilket du inte alls har någon rätt att göra.

Bra :) Förklara tanken med det för barnet också, även om han inte kan uttrycka sig själv så kanske han förstår en del av det.

Jag tycker den kommentaren är så märklig. Det här har inget med att känna sitt barn att göra. Skulle det vara så skulle vi inte behöva BVC eller läkarundersökningar, föräldrarna skulle bara komma in och berätta vad som är fel.

Det jag säger är ingen åsikt, det står med i diagnoskriterierna i DSM- 5, det finns hur mycket som helst att läsa om det.

Hur gick det?

Du är lustig du :)

Barn sover dåligt i perioder och går också igenom olika utvecklingssteg där de försöker få mer inflytande i sin vardag (ska vi vara ärliga så är det inte mkt en 18-månaders får bestämma över i sin tillvaro - vilket såklart är tufft!). Eller så har kanske andra förändringar skett såsom börja förskola eller få nya tänder.

Vi behöver inte slå på stora trumman och säga att barnet är autistiskt. Sånt håller BVC koll på och säger de inget finns inte orsak att oroa sig i onödan. Finns ändå en föräldraoro kan en ställa frågan rakt ut till sköterskan, men det verkar det ju inte göra i detta fall.

Det är istället _helt_ normalt för hans ålder att bli både jättearg och att ibland skada sig själv eller andra. Alla barn är inte sådana, men många är det. Han är för liten för att själv hantera stora känslor som ilska, men med omgivningens stöd kommer han med tiden lära sig hur han ska göra. Tills dess är det inte alls konstigt att i denna låga ålder dunka huvudet mot något och behöver inte alls ha något med autism att göra. Men självklart kan det upplevas otäckt att som förälder bevittna detta, och självklart ska en minimera skaderisken. Det tror jag också art varje normalfungerande förälder gör, så även ni.

På 1177 finns väldigt bra beskrivningar av barns utvecklingssteg, som jag rekommenderar att läsa!

1. Prata med BVC och be om stöd. Om ni upplever att ni behöver mer stöd än det, be sköterskan om remiss till Barnhälsovården. Där kan ni få samtalsstöd och hjälp med både hur ni kan bemöta honom men också få prata av er hur ni föräldrar mår i detta.

Ni kan också ringa kommunens föräldrarådgivningstelefon, eller kontakta kommunens familjevägledare (finns bl.a. på familjecentralen). Det kan finnas så många olika orsaker att det är svårt stt rådgöra och sedan följa upp för att utvärdera via internet. Ex hur er övriga dag ser ut, relationer osv.

2. I väntan på detta rekommenderar jag att ni backar tillbaka till noll. Fanns det en tid och plats då han sov tryggt och bra? Hur gjorde ni då? Vilken kvällsrutin och var sov barnet? Behövs tydligare rutiner och förberedelser?

Personligen tänker jag att spjälsängen är förknippad med något dåligt i nuläget så fokusera snarare på att lugnt och tydligt få honom att stanna kvar i sovrummet, men låt honom sova i er säng om det fungerar bättre. Om han sover i er säng nu kommer det inte betyda att han gör det om 15 år :) .

Och förknippa sovstunden med mycket mys och positiva inslag, såsom massage eller kramar och gonattsagor.

Att hålla om kan vara nödvändigt om barnet gör sig själv illa, och en del barn behöver det för att lugna sig. Andra barn går istället upp mer i affekt när de blir hållna medan de är arga. Med resultatet att de är arga ännu längre tid. Ni känner ert barn bäst i detta. Blir han arg av att hållas så försök göra minsta möjliga för att ändå förhindra att han skadar sig. Ex lägga handen eller annat emellan om han dunkar huvudet mot något hårt.

Se också över hur ni själva reagerar. Det är enkelt att dras med i emotioner och att själv bli arg, ledsen, oroad, eller stressad. Det är helt begripligt och affektsmitta är en grej, men påvekar också i sin tur hans affekt. Så gör allt ni själva behöver för att behålla lugnet och inte varva upp, ex genom att turas om när en känner att det blir för mycket för en själv. Ha som mantra att ni ska finnas där och smitta av ert lugn och er trygghet på honom.

Bekräfta kort hans känsla "Jag hör att du är arg", men i övrigt behöver ni inte prata eller göra så mycket just när han är som mest arg - annat än att finnas där för honom. När han kommit ned i affekt kanske det går enklare att få krama och vyssja?

3. Här kanske ni kan hitta mer stöd;

Böcker: Hela havet stormar (Tova Winbladh), Fem gånger mer kärlek (Martin Forster), Vad alla föräldrar borde få veta (Kajsa Lönn Rhodin). De finns också som ljudbok

Poddar: Fatta familjen (urplay), BVC-podden (Malin Bergström), Rulla vagn, Relatera mera (Petra Krantz Lindgren).

All pepp till er!

Nu var argumenten slut hör jag  

När jag läser ditt inlägg och tänker tillbaka hur det var med min son när han var i samma ålder som ditt barn känner jag igen mig i visa delar som du beskriver. Han uppvisade inte samma beteende dagtid men var på samma sätt hysterisk när jag skulle natta honom på kvällen. Vad jag förstått först i efterhand är att det troligen handlade om nattskräck, något som kan inträffa både vid insomnande och uppvaknande, men som jag då trodde var något som bara skedde när barnen vaknade upp.

Sonen hade generellt svårt att somna både dag- och nattid och hade troligen ett sömnunderskott på grund av det, han hade även innan de hysteriska nattningarna började svårt med att gå från olika medvetandetillstånd, från vakenhet till sömn och vise versa. När problemen som jag känner igen i ditt inlägg var han hysterisk, men istället för att uppleva honom som arg uppfattade jag det mer som han var okontaktbarbar. Det enda som jag kom fram att jag kunde göra som hjälpte var att avbryta nattandet helt, få honom lugn i ett annat rum, och sen börja från ruta ett. Har ingen aning om det är så jag borde ha gjort dock.

Kan tillägga att även om det var fruktansvärt jobbigt så gick det över. Men värst var att inte veta vad var fel och att jag inte hade någon hjälp att att hantera det. Min kontakt på BVC var på den tiden helt värdelös, men en bättre hade säkert kunna vara ett bättre i stöd, så likt många andra här råder jag dig att kontakta BVC och rådgöra med dem.

Lycka till!