Systern klarar inte av att jag är gravid.

Jag är precis i hennes sits. Faktiskt.

"Men jag är nu i v.28 och min andra syster ska ha i dagarna och den första systern har fortfarande inte en enda gång sagt grattis eller frågat något som helst om magen, hur jag mår etc."

Man kan trots sin olycka försöka visa omtanke för andra, särskilt sin syster. Iaf fråga hur hon mår, alla mår inte som dans på rosor när man är gravid. Faktiskt.

"Varje gång familjen är samlad och barnen kommer på tal, reser hon sig demonstrativt upp och går surt därifrån."

Familjen verkar redan försöka dämpa och inte skylta med graviditeterna. Hon ska ju bli moster till barnen - jag är orlig över att hon kommer att känna agg mot dessa barn då hon själv inte egna.

Jag har inte en enda gång sagt att det inte är synd om henne, visst är det det. Jag vet hur det är att längta och vilja ha ett barn, men det går inte. En av min allra bästa vänner ska ha barn igen. Jag är fortfarande barnlös. Visst är jag avundsjuk och blir andra ledsen. Men jag känner sann glädje med dem också - jag vet att de kommer att bli UNDERBARA föräldrar och barnet kommer att få ett tryggt och bra liv. Så jag vet hur det är att försöka och vilja ha barn.

Tack mamma30.

Klart jag förstår att hon har det jobbigt, det skrev jag ju. Och självklart försöker jag ta hänsyn till henne - min högsta önskan är att de också ska lyckas. Min fråga var ju snarare hur jag ska handskas med det, hur kan jag göra för att vi ska kunna ha en normal relation? Som mamma30 sa känns det som om det här barnet kommit emellan oss, det är inte som förr längre.

Tja ett förslag är ju att prata med henne om det och förklara att du inte vet hur du ska göra för att inte såra henne och förklara att det är jobbigt för dig att hon reagerar som hon gör. Fråga hur hon vill att du beter dig och acceptera att hon går undan när hon tycker det är jobbigt.

Inget blir bättre av att ni sopar det under mattan, så jag menar inte att du aldrig ska prata om din graviditet eller låtsas inte vara glad men de enda som kan lösa problemet är ju NI..

Jag tycker inte det är barnsligt att känna så mycket jobbiga känslor att man inte vet hur man ska hantera dem. För att vara ofrivilligt barnlös är soms agt en livssorg, kankse den största man ställs innför. På nolltid så förändras all ens framtids tro och ens hopp. Alla drömmar och alla planer. Och det måste få bubbla ut och komma fram för att man ska kunna bli hel och lycklig igen. Och det är ju först då man är tillfreds inom sig själv som man kan finnas till för andra. Så jag tycker att ni i familjen borde lägag energi och tid på er älskade men olyckliga syster. Genom att sätta er in i henens situation. Ni kommer antagligen aldrig att förstå henne fult ut men förståelse för henen borde ni kunna ha.

Jag tror att om du ser bortom din egen graviditet och ditt kommande barn coh ser din syster istället så som hon är och tittar på det hon utrålar. Sorg och besvikelse och hjälper henne vidare i sin sorge process så kommer resten att komma av sig självt.

Visst prata om barnet och så men försök att fokuser samtalen på annat. Bebis kan du ju prata emd andra om. Känn av hur hon mår just den dagen.

Gå in på www.iris.y.se under publikationer och sedan broschyrer och klicka på anhörig broschyren. Mycket bra och får en att tänka hur det är att vara i andra änden. Finns massor av bra böcker också.

Om du vill att hon ska dela din graviditet med dig så kanske du får börja med att at första steget och dela hennes barnlöshet med henne.

Håller me Pejgan helt när hon skriver "Det är fan inte lätt alla gånger att bita ihop och le och låtsas vara glad när man egentligen gråter inombords och undrar varför det aldrig är ens egen tur."!
Exakt så känner jag!

Jag kan verkligen förstå henne, det var ungefär likadant när min syster blev gravid. Hon blev gravid på första försöket, vi hade försökt med hormoner som jag inte svarade på.

Hon ringde för att ge mej den, enligt henne, glada nyheten på min födelsedag. Hon väntade med gravtestet tills då eftersom hon visste hon inte skulle kunna hålla sig och hon ville ge mej den bästa present hon kunde tänka sig. Gåvan att bli moster. Jag blev jättearg och grät bort hela dagen. Sen gick det läääänge innan vi pratade igen, hon kom och hälsade på 3 månader senare, jag hade jättesvårt för det.

Några månader senare hälsade jag på henne, hon skulle gifta sig, annars skulle jag inte ha åkt. Hon var då i 7-e månaden. En kväll så ropade hon på mej från sängen. Jag gick dit och hon bad mej sätta mej och känna på magen - bebisen sparkade. Då pratade vi ut, jag låg med huvdet på hennes mage och grät. I lugn och ro fick vi prata. Hon lyssnade och försökte förstå mej, jag försökte förstå henne. Resten av tiden hos henne var hon jätteförstående mot mej, lät mej i lugn och ro närma mej henne och magen.

När bebisen väl kom, klarade jag inte av att träffa henne. Men jag fick lyssna på henne i telefon. Jag åkte först när hon var 4 månader gammal. Sedan dess älskar jag henne högre än mej själv. Hon är moster ögonsten och jag ringer jätteofta även om jag inte haft möjlighet att åka igen.

När syrran blev gravid igen, var det lika svårt ännu en gång, men nu är det bara 9 veckor mellan oss i våra graviditeter.

Mitt råd till dej blir att prata med henne i lugn och ro. Utan att någon annan är närvarande. Lyssna på henne så kommer hon lyssna på dej. Prata inte bara om dej utan om bebisen. Att hon ska bli moster. Låt henne förstå hur viktig du vill att hon ska vara för barnet. Att du önskar henne att få ett eget barn, men att hon ska få njuta av ert barn när hon vill.

Jag har inte orkat träffa vare sig gravida vänner eller deras nyfödda bebisar under våra inseminationer och vår IVF som vi just nu genomgår.

Jag tillhör den gruppen som reser sig upp och går då det pratas graviditet och spädbarn. Har inte gjort det för att demonstrativt visa något, utanför att jag blir ledsen och börjar gråta om jag sitter kvar. På så vis har de som velat kunna sitta och prata om tidigare nämnt ämne och undertiden har jag donat med något annat.

Har varit mycket öppen om ALLT för mina vänner och förklarat VARFÖR jag gör såhär. Turligt nog har alla varit förstående. Då bebisarna blivit några månader så har det känts lättare och då har jag kunnat närma mig bebisarna och umgås med mina vänner igen och det har mina vänner låtit mig göra (har världens bästa vänner).

Det är framförallt stora magar och nyförlösta bebisar som jag hjar svårt för att möta, framförallt i vissa perioder (som då inte heller DEN inseminationen lyckades).

Det är lätt att känna sig extremt okvinnlig och dålig, som att du inte ens kan klara den grundläggande sak som att sätta barn till världen, då det är svårt att bli gravid.

Nu talar jag inte om syskon, utan mer om beteendet i sig.

Tycker du ska ringa din syster och prata med henne. Tror det är lättare över telefonen då hon slipper se din mage och slipper möta din blick (för hon skäms säkert över att inte kunna dela glädjen just nu... Därmed inte sagt att hon är glad för din skull, för det tror jag absolut att hon är!)

Kram och lycka till!

Förstår att det är svårt för din syster men tycker att hon kan väl försöka bli en bra moster. Själv har jag inga barn men till min lillasysters barn som nu är vuxna är jag morbror Calle. Att jag inte har några barn är väl mitt eget val. Har kanske inte träffat rätt kvinna.

Visa hänsyn ,men du inte ansvarig för hennes känslor.Jag tror att det blir bättre när barnet har född med tiden.Och hoppas hon ochså får sin önskan uppfylld,att bli mamma.

Tråden kan väl vara aktuell och ge vägledning även om den är gammal??
Jag tycker ts skämde ut sig och var rent grym när hon ansåg att den djupt olyckliga systern "borde fråga om magen"! Seriöst, vem fan bryr sig, om man inte bryr sig?? Den som föreslog att erbjuda gudmoderskap kan inte heller ha många poäng i empati, fy vad elakt!!
Hoppas allt löste sig till det bästa och att ts så småningom kom till insikt att världen var större än henne och hennes graviditet! Det är skillnad på att vara "sur" och förkrossad!

Låt henne va bara, tänker jag. Hon kommer när hon är redo. Hon klarar det inte, pusha henne inte, hon är för skör i det här läget.