Separera med barn. Stöd. Tips? Anonyma svar ok

Jag blir också helt perplex över vad terapeuten sa. Är hen utbildad psykolog? Jag är väldigt nyfiken på vad mer hen sa. Det är ju självklart att man inte skriker på andra människor. Menar terapeuten att det är ok att skrika på sin kollega, vän, chef, kassabiträdet om man blir arg? Om inte, varför är det då ok att skrika på sin partner och BARN?

Ts, ni har många problem men du verkar vara den enda som tycker det av er två?

Att skrika (som i TS fall) kan ju bli destruktivt, det beror ju på hur, och hur ofta, det sker.

Det är helt ok att leta nytt jobb och sluta på dagen for att slippa sin chef/kollega, att gå till en annan butik, eller att bara sluta träffa sin vän om man blir arg. Anser du det är en bra strategi att gå ur huset och inte komma tillbaka till sambo och barn? (om det nu ska jämforas med relationer inom arbetslivet och andra relationer).

Detta otyg att familj och barn konstant ska jämforas med arbetslivet och vänner. Det går inte att jämfora.

Skriver detta på nytt då jag råkade klicka att man ej kunde kommentera anonymt.

Någon som varit eller är i liknande situation?

Okej... Så... Jag och min man blev gravida när vi bara varit tillsammans i ca 8månader. Vi hade känt varann via jobb i 2år.

Jag bestämde mig för att göra abort då jag i samband med graviditeten insåg att han inte var rätt för mig.

Men när det var dags att göra abort så kunde jag inte genomföra det. Fick träffa psykolog och bestämde mig för att behålla barnet och ge vårt förhållande en riktigt chans.

Jag föreslog familje rådgivning vilket vi var på ett fåtal gånger, men även där bara bråkade vi.

Psykologen rådde mig att separera, terapisten på familjerådgivningen rekommenderade oss att separera ELLER att prata med Psykolog på vars sitt håll.

Min man har många problem, förmodligen adhd. Han har en 11 årig dotter som har adhd och själv tappar han humöret inom sekunder.

Han skriker på mignoch på barnen när han blir arg.

Vi slutade I terapin för 1.5 år sedan efter att bara ha varit där ett fåtal gånger. Mannen vägrar att få till psykolog. Vägrar utredning för han vill inte ta medicin..

Nu försökte vi terapi igen men på annat ställe. Där tycker de att det är OKEJ att han skriker för han måste få lov att bli arg på SITT Sätt. Självklart får han inte bli fysiskt eller skrika vad som helst, tex hot eller fula ord, men skrikandet i sig menar de inte är något farligt för barnen.

Jag känner mig helt rådvill. Hur kan det vara okej att skrika?

Nu känner jag att jag inte vet om jag ska separera eller ej?

De menar att kanske JAG är överkänslig lot människor som skriker eller visar ilska då jag själv aldrig skulle skrika och då jag växt upp i en familj där ingen skriker?

Kanske är jag känslig, men betyder det att jag ska fortsätta leva med någon som skriker fast det gör mig sjukt obekväm?

Min puls rusar iväg och jag får kraftig ångest.

Han skriker på allt. På tvn, på diskmaskinen, på ALLT.

Han slänger med saker och varje dag är han bara så jävla arg på allt! Minsta lilla så tappar han det!

Själv ser han sig själv som näst intill felfri.

Han tycker det är jag som gör allt fel här hemma. Jag är för stökig. Jag surar. Jag gnäller. Jag klagar.

Vi har många problem! Bråkar kring barnet. Jag tycker inte han hjälper till med något kring barnen. Han är frånvarande. Gör bara sånt som Han vill tex tittar på tv, gymmar, spelar padel osv medan jag alltid är hemma med barnen.

Iallafall så har vi MÅNGA problem. Mycket bråk och dålig stämning ALLTID.

Väldigt lite gemensamt. Hittar aldrig på saker ihop. Sexlivet är dött (vet ej varför för sexet är typ den enda jag tycker är amazing I vårt förhållande. Bästa någonsin men väldigt sällan!! Typ max en gång i månaden).

Men. När vet man när det dags att ge upp?

Jag går sönder inombords när jag tänker på att bara få träffa vårt barn varannan vecka!

Jag går sönder av tanken på att barnet ska sakna ena föräldern. Att barnet ska bo i en resväska och dras fram och tillbaks!

Allt jag vill ge mitt barn är trygghet och stabilitet och nu verkar det som att jag inte kan det varken om jag stannar med pappan eller om jag lämnar.

Jag ser ingen lösning och detta gör att jag håller på att gå in i väggen!

Allt jag vill är att mitt barn ska må bra! Min fina underbara unge förtjänar hela världen!! All lycka i världen! Världens bästa uppväxt! Förtjänar ALLT ALLT ALLT!

Hur fan ska jag göra....

Gråter...

Delar av det du skriver låter som mitt förhållande. Förutom att mitt ex inte skrek då han blev arg. Han gick in i sig själv istället och kommunicerade inte med mig. Gick alltid sin egen väg utan en tanke på mig eller barnen. Ett bonus och ett gemensamt. Jag fick påminna om allt, borsta tänder, duscha, klippa naglar, ta undan efter sig och skötte alla hushållssysslor. Vi gick också till familjerådgivningen men kände väl inte att det löste nånting. Han har adhd, autism. Ett stort problem var kommunikation oss emellan. Trots att han sagt att det var viktigt att prata om sånt vi störde oss på så förminskade han alltid mina känslor. Inget sex heller. Enda som funkade var att muta med nånting. Kändes helt fel efter sexet då jag visste att han inte ens ville ha det. Men då vi väl hade det var det underbart. Nu lever jag själv med våran dotter som i framtiden kommer bo varannan vecka. Hon är under tre år och innan tre år så kommer hon bo mest hos mig. Vi har det så mkt bättre nu, jag och min dotter. Jag kan säga att jag är lycklig. Jag funderade samma som du. Ville inte bryta upp familjen och låta dottern flytta emellan och att bara träffa henne varannan vecka gör att mitt hjärta brister. Men!!! Jag kom till insikt att jag inte var en glad person längre. Varje dag var hemsk. Och jag ville inte att min dotter skulle växa upp i en olycklig familj. Nu kommer jag kunna ge henne mycket mer. En glad och livlig mamma som gör allt för henne. Försök se det positiva med en separation. Och ang. Varannan vecka. Tänkt att du kommer kunna göra bort tråkiga saker veckan barnen är hos pappan plus fokusera på dig själv och ditt välmående. Sen kommer barnen till dig och du kan lägga energi på dom. Kanske du redan storstädat, veckohandlat, gjort matlådor och gjort bort ärenden när dom kommer till dig. Du kan träna och ta hand om dig. Man skulle aldrig önska att vara ifrån barnen men du kommer blir gladare och kunna ge barnen mer än vad du gör nu. Inte vill dom växa upp i en familj där mamman och pappan bråkar och där kärlek inte finns. Du kommer fixa det här!

Fast det är inte upp till terapeuten om du ska skiljas eller inte. Det är ditt eget val. Du bestämmer själv. Även om det inte finns någon anledning alls har du rätt att skiljas. Terapeuter är inga gudar som vet allt eller kan allt. 

Det låter som en separation vore bra i ert fall, då får ditt barn i alla fall lugn och ro halva uppväxten istället för kaos hela tiden. 

En enda sak: SEPARERA. Det är inte ok nånstans som han håller på, och den där idioten till terapeut som sa det ska du anmäla till patientombudet och prata med dennes chef. Det du är utsatt för är ren och skär psykisk misshandel, inget annat. Du MÅSTE LÄMNA HONOM, för din och ert barns skull! Hon lever också i den där skiten, ett misshandlat barn vid så unga år! Visste du, att bli utsatt för psykisk misshandel ger lika stora skador i ens inre som om man blir fysiskt slagen? Hjärnan reagerar likadant, man blir lika skadad mentalt. Faktiskt nästan värre, för ärr läker snabbare. Så det finns all anledning att ta ert barn därifrån, NU!

Punkt 16: www.varningstecken.n.nu/uttryck-av-verbal-misshandel

Jag förstår att det inte är upp till terapeuten!

Men dialogen inom mig själv påverkas av det hon säger..

Är jag för känslig? Har hon rätt? Ger jag upp för lätt?

Borde jag försöka lite mer? Blir det bättre efter småbarnsåren?

Har svårt att tänka!

Behöver någon annans åsikt.. Någon som bekräftar att min känsla att separera stämmer typ...

Men när hon då säger tvärt emot så tvivlar jag..

Det är trots allt ett enormt beslut som kommer påverka resten av mitt barns liv...

Tack för ditt svar!

Vår kommunikation är också katastrofal!

Men då pga att mannen blir arg och går till attack med sina ord.

När vi varit i rådgivning har kvinnan som hjälpt oss verkligen försökt ställa lugna frågor och göra så att båda ska få prata och få en chans att uttrycka sig men min sambo klarade inte det!

Han blev så arg och jag satt mest och grät.

Det GÅR INTE att prata med honom!

Känner han minsta lilla kritik så blir han arg DIREKT. Alltså verkligen kort stubin.

Idag kallade han mig för första gången "jävla fitta!" inför vårt barn!!!

Barnet är snart 2 år.

Detta lär ju inte vara sista gången han säger så! Han säger även inför barnen att jag förstör hans liv och att jag är "sjuk i huvudet".

För några år sedan skulle jag ALDRIG ta detta!

Jag märker hur jag tänjer på mina gränser och hur jag hela tiden säger till mig själv att "det blir nog bättre snart"..

Men ärligt? Kommer det bli det?

Jag får precis som du göra allt i hemmet. Även med hans barn! Alla hushållssysslor, kläder, påminna att duscha, klippa naglar, tvätta händerna, plocka undan efter sig, osv osv osv.

Jag tror säkert jag klarat mig varannan vecka men jag är helt ärligt rädd för att lämna mitt barn med sin pappa!

Jag känner att jag är den som står mellan att han skriker på henne eller ej.

Jag lugnar ner situationen. Jag säger åt honom att sluta när jag märker att han flippar ur.

Ibland så skriker han på henne för att hon gråter? Eller hånar henne när hon gråter.

Jag är alltid på helspänn om jag är i ett annat rum och hör att dottern börjar "bråka" eller gnälla eller gråta. Vet att han kommer tappa humöret!

Han vet inte alls hur han ska trösta henne, hur han ska handskas med henne. Så istället så blir han bara arg och frustrerad.

Samma med Hans eget barn...

Hur släpper man den kontrollen?

Känner du att ditt ex är kapabel att ta hand om båda sina barn när du inte är där? Om nu ert barn ska bo där varannan vecka...