Gravid, ska man känna såhär?

Jag har aldrig haft barnlängtan. Tvärtom har jag hatat barn ända sedan innan puberteten. Sen blev det dags att bestämma sig, och jag funderade på hur jag ville att min framtid skulle se ut. Pratade också med en bekant som jag vet har samma inställning som mig, men som ändå har barn, och hen försäkrade mig att det är helt annorlunda med egna barn, och det kan jag verkligen skriva under på. Mitt barn är det underbaraste som finns, det absolut bästa i mitt liv, jag älskar hen så otroligt mycket. Under graviditeten kände jag aldrig någon som helst koppling till den lilla klumpen i magen, den bara fanns liksom. Men jag kände mig nöjd med att få hen på bröstkorgen efter förlossningen. Ingen omvälvande kärlek som slog till men definitivt bara positivt.

Jag tror inte man måste ha nån jättelängtan osv, bara man vet vad man vill med sitt liv så blir det bra. Men om du blir lämnad ensam är jag säker på att du fixar det också. Många gånger kan det faktiskt vara lättare, när man slipper ha en annan vuxen omkring sig som mest gör situationen tyngre.

Idag ska jag kontakta gyn och efterfråga kuratorstid för att diskutera mina känslor och en eventuell abort.. Jag är ihållande nedstämd och blir bara räddare och räddare. Hur länge brukar man behöva vänta på en tid? Någon som vet?

Jag är 35 år, barnfri, ordnat liv, ekonomi och akademisk utbildning. Har ett arbete där jag möter och samtalar med barn dagligen. Tänkte att barn var nästa steg, att jag hade blivit en bra förälder och att allt det andra skulle komma av sig självt.

Jag och min sambo hade oskyddat sex och jag blev gravid nästan direkt. Sedan jag plussade i fredags (är i vecka 4) har jag levt i total förnekelse och känner mig genuint olycklig. Jag trodde jag skulle bli glad, men det känns som jag går runt i en levande mardröm. Det känns hemskt, men jag hoppas på missfall. Jag kan inte ens säga ordet "gravid", det kryper i hela kroppen.

Jag älskar att samtala och arbeta med barn.. MEN.. Jag har ALDRIG haft en tillstymmelse till barnlängtan. Jag har aldrig känt ett sug efter att hålla en bebis. Jag har inte ens velat ha husdjur för tanken på att organisera mitt liv runt något annat har alltid känts asjobbig.

Jag gillar myskvällar, tycker inte om att gå ut eller ger upp några speciella hobbys eller så. Jag trivs i relationer och vill gärna vara på team med någon. Jag vill bara inte det här trots att allt på pappret ser så rätt ut.

Utöver detta har min sambo svår ADHD. Som liten hade han en egen elevassistent och fick sedan gå på resursskola. Även jag har diagnosen (dock mycket mild, de flesta känner inte till den). En majoritet av släkten på bägge sidor av familjen har även ADHD. Det här oroar mig också, för jag är rädd att min sambo inte skulle mäkta med ett barn med så stora behov som vi mycket väl kan få, och sedan lämna mig ensam i detta. Han har svårt att få ihop vardagen som det är, ofta hamnar det mesta på mig även om det inte är så han vill ha det.

Jag förstår att man kan få kalla fötter, men ska man verkligen känna såhär? Har jag begått ett hemskt misstag? Hur vet man ifall man kommer ångra sitt föräldrarskap?

Gör abort, för barnets skull.

Kom plötsligt ihåg min gamla tråd och tänkte ge er alla en uppdatering ett par år senare. Jag behöll barnet och har idag en underbar liten flicka som snart fyller två. Hon är ett milt och snällt barn, oerhört söt och min sambo är en fantastisk pappa som verkligen växt med uppgiften. Han har aldrig mått så bra som han mår nu och jag mår också bra. Jag är en glad och jättebra mamma. Nu är jag gravid igen med vår son och den här gången väntar jag honom med glädje. 

Den första månaden av min graviditet med dottern var nattsvart och jag bara grät. Jag kom ur min oro genom att ställa mina farhågor mot väggen och ta upp dem med min sambo. Jag var livrädd att hamna i en kvinnofälla, att ge upp allt som var jag medan sambon skulle få ha sitt liv intakt. Jag var rädd för att känna mig berövad på mitt liv och ännu räddare att jag skulle skuldbelägga mitt barn för det, för det hade varit så otroligt orättvist mot henne.Tack och lov släppte det. Sambo och jag planerade föräldraledigheten väldigt jämlikt (jag var åter på halvtid redan efter fem månader och sen delade vi lika på tiden) Jag blev okej med att inte knyta an till fostret i magen och förstod att det berodde på att jag inte kunde föreställa mig själv som förälder och inte var en prognos för hur jag skulle känna sen.

Jag är så glad att det blev som det blev för mig. 

Jag skrev ett ganska tufft svar då, tyckte det kändes så oansvarigt att ha sex utan skydd när man inte vill ha barn. 

Men ändå kul att läsa din uppdatering och att det går så bra. Bra att ni vågade behålla. 

Kom plötsligt ihåg min gamla tråd och tänkte ge er alla en uppdatering ett par år senare. Jag behöll barnet och har idag en underbar liten flicka som snart fyller två. Hon är ett milt och snällt barn, oerhört söt och min sambo är en fantastisk pappa som verkligen växt med uppgiften. Han har aldrig mått så bra som han mår nu och jag mår också bra. Jag är en glad och jättebra mamma. Nu är jag gravid igen med vår son och den här gången väntar jag honom med glädje. 

Den första månaden av min graviditet med dottern var nattsvart och jag bara grät. Jag kom ur min oro genom att ställa mina farhågor mot väggen och ta upp dem med min sambo. Jag var livrädd att hamna i en kvinnofälla, att ge upp allt som var jag medan sambon skulle få ha sitt liv intakt. Jag var rädd för att känna mig berövad på mitt liv och ännu räddare att jag skulle skuldbelägga mitt barn för det, för det hade varit så otroligt orättvist mot henne.Tack och lov släppte det. Sambo och jag planerade föräldraledigheten väldigt jämlikt (jag var åter på halvtid redan efter fem månader och sen delade vi lika på tiden) Jag blev okej med att inte knyta an till fostret i magen och förstod att det berodde på att jag inte kunde föreställa mig själv som förälder och inte var en prognos för hur jag skulle känna sen.

Jag är så glad att det blev som det blev för mig.