Gemensam ekonomi, arv, enskild egendom

Jag tror hennes pension är relativt trygg oavsett arvet är bara hennes eller inte... om vi leker med tanken att arvet blir gemensamt så skulle hon ju ändå få hälften med sig om hon väljer att skiljas, plus halva huset, vårt gemensamma sparande, bil etc. Sen har hon föräldrar att ärva också. Så jag tänker att hon är ganska trygg och har ett bra "fuck-off-kapital". Hon har även ett eget pensionssparande men det är inte så mycket pengar där. Jag har å andra sidan inget eget pensionssparande alls men jag kommer att få högre pension ändå, det är sant.

Bor vi tillsammans när vi är pensionärer så tänkte jag såklart att vi hade fortsatt som vi gjort hittills, dvs mina pengar är hennes pengar.

Resor är underförstått att det gör hon på egen hand, med en vän eller med våra barn. Jag kan tänka mig att resa, men jag vägrar ligga på en strand en vecka i något otäckt varmt land och göra ingenting.  Så där är det jag som inte vill. Vi har väldigt olika önskemål när det gäller resor.

Detta är ett problem som många ställs inför, och lösningarna kan se helt olika ut.

Var och en har gjort vissa val i livet som gör att man har det ekonomiska utrymme man har, och jag tycker inte att man ska åka snålskjuts bara för att man vill deltida en massa år. Idag behövs två inkomster till en familj, punkt.

Men då jag har satsat på en bra lön så har jag alltid legat ganska jämnt med min man, det har skilt max 4000 brutto i lön, och i början hade jag bitvis högre lön, vi gick omlott vid höjningar. Så där är vi tämligen jämna.

Han fick ett arv för tre år sen, och jag tycker verkligen inte att jag automatiskt har någon rätt till det, fast vi är gifta. Det är inte jag som har förlorat en förälder.

Men han är då en generös människa och menar att pengarna är lika mycket mina som hans, medan jag känner att jag verkligen inte ska ta sista ordet där, även om jag är den som investerar mest och driver de frågorna i förhållandet annars. 
Han ville betala av hela bolånet- okej, då gör vi det, även om jag påtalade fördelen med att kanske behålla den sista halva miljonen lån och låta pengarna föröka sig via investering istället.

Om vi hade ett hus som behövde renoveras så hade jag blivit besviken om den som ärvde inte kunde se till familjens bekvämlighet. Ett boende man trivs i är faktiskt en stor del av det som gör livet uthärdligt i den grå corona-vardagen. Varför vill man inte satsa lite på det?

Samtidigt som jag ändå förstår att kvinnor med färre arbetsår och låg lön som tänker på framtiden våndas, och vill försöka säkra kapital till sina äldre dagar. Min mammas väninnor gråter bokstavligen över sina pensioner. Mannen har antingen lämnat dem eller är död, och då det är normalinkomsttagare så finns där inget stort arv utan det är bostaden som är kapitalet. 

Jag tycker ni behöver ta ett större grepp, för har ni inget gemensamt sparande så lever ni ju över era tillgångar, så sett. Jag hade velat hitta en balans i ekonomin som medger sparande, och i vår relation så har vi både gemensamma och enskilda investeringar. 

Om ni menar allvar med att fortsätta livet ihop så behöver ni snacka ihop er om både era renoveringsmål, era ekonomiska mål och era livsmål samt tänkt pensionsålder. För utan ekonomisk planering kommer inte det ni vill ska hända att hända.

japp!

Jag kan se båda sidor här. Låter som en trist situation som lätt blir en slippery slope.

Din frustation att inte få en krona, men också att hon faktiskt har varit hemma med barnen under alla år och saknar kapital. Hon behöver pengarna till sin pension rätt och slätt. Sen skuldbelägger du henne nu i efterhand efter hon har gjort saker man inte "måste" göra i hem och föreningsliv, som tagit en massa tid så hon inte kan jobba deltid.

Men du tog ju inte diskussionen när det väl gällde, det är för sent nu.

Ärligt talat tror jag att en kompromiss är den enda lösningen. Hon ska verkligen inte ge alla pengar till ert hus och gå miste om sin chans till en bra pension, skiter det sig mellan er blir hon ju fattigpensionär! Däremot kanske ni framöver ska dela på kostnaderna och spara resten till att fixa huset. Det kommer ju förstås innebära att ni kommer tvingas anpassa er till den med lägst inkomst.

Förstår din tanke men hur menar du när du skriver att hon valt sitt lågavlönade yrke och att arbeta deltid osv? Lite som att hon får skylla sig själv att pensionen blir dålig?

Har du försökt stötta och pusha henne att plugga, söka sig vidare? Har du varit delaktig och vabbar med barnen? Om hon jobbat heltid som du, vem hade då städat och tvättat osv? Bara några funderingar?

Jag har inte försökt pusha henne när det gäller utbildning och jobb, hon har det arbete hon vill ha och har en högskoleexamen. Hon visste självklart att yrket hon valde har väldigt låga löner och hon vill inte göra karriär, så absolut, i någon mån får hon faktiskt anpassa sig efter den verkligheten tycker jag? Samtidigt som jag valt att leva med henne och självklart anpassat mig till det också genom att helt och fullt dela min lön med henne.

Tvätt och städning delar vi lika, det hon gör som inte jag gör i samma utsträckning är mat och att hålla ordning på barnens läxor och aktiviteter. Men nu när barnen börjar bli stora så är det inte så mycket sådant längre.

En del av arvet borde gå till renoveringen. Dina pengar är ju inte gratis utan du lägger energi och tid på det.

Hon har väl vant sig vid att du bidrar till hushållet. Lånet för renoveringen kommer du ju också att betala mer av.

Jag förstår dig absolut. Jag betalar runt 10 000 mer än min man till det gemensamma varje månad och har utöver det gått in med ca 1 miljon från arv i vårt boende. Absolut inget han krävt utan han har varit väldigt noga med att arvet varit mina pengar att göra vad jag vill med och jag har vetat att han inte alls har motsvarande arv att förvänta sig i framtiden och tycker det skulle kännas jättekonstigt om jag hade en miljon på banken på ett sätt som han aldrig skulle få chansen till. 

Men nu har han startat eget företag där han tar ut skattemässigt fördelaktigt och låter resten ligga i företaget och det skaver helt klart lite för mig. För det innebär att om vi skulle gå isär så kommer jag att ha lagt in löpande runt 100 000 mer per år + en rejäl klumpsumma men inte ha något direkt eget sparande (då vi precis som er har gemensam ekonomi) samtidigt som han kanske har en massa liggande i företaget.

Men även för honom så handlar det till stor del om trygghet inför pension, min tjänstepension har också runt 1 miljon mer insatt än vad han har trots att jag är 5 år yngre. 

Jag tycker det vore rimligt om din fru ändå kunde spara runt hälften till sig själv som en trygghet utifall att ni skulle separera men resten borde absolut gå till ert gemensamma. 

Men jag tycker också det är rimligt att du får chansen att bygga upp ett eget sparande. Det behöver ju inte vara supermycket men om hon nu har ett eget kapital så kan det väl vara rimligt att även du kan sätta undan sådär en 5000 kr i månaden till bara ditt innan du för över dina pengar till ert gemensamma. 

Precis som du så har jag egentligen ingenting emot att betala mer, vi är ju ändå en gemensam familj. Men om vi hamnar i en situation där han kommer ur en separation med mer kapital när jag hela tiden betalat mest känns helt enkelt inte rättvist. 

Gemensam ekonomi kan ju inte gå bara åt ett håll. Om du vill ha tillgång till hans pengar så måste ju också han få tillgång till dina. Du kan ju inte både äta kakan och ha den kvar. 

Men med tillägget att om ni haft procentuell fördelning så gissar jag att han haft större möjligheter att spara ihop ett eget kapital under er tid tillsammans. Så det kan väl vara rimligt att ni startar en gemensam ekonomi med samma sparkapital? D.v.s. om han har sparat ihop så att han har 300 000 på banken och du har den där miljonen så är det rimligt att det är de 700 000 som överstiger hans sparkapital som du delar med dig av. 

Du kan ju säga till honom att han måste ta utdelning från företaget (det är det skattemässigt fördelaktiga sättet för de flesta) och att han ska använda hela eller delar av pengarna in i det gemensamma så att ni lägger lika mycket dit. Det borde bli ca 10000 i månaden efter skatt han får ut, så då kan ni behålla vars 5000 separat istället för att du lägger in 10000 mer varje månad. Själv har jag inget problem med min mans företagande då han skrivit mig som hälftenägare i hans AB så allt som ligger och skramlar på företagskontot är lika mycket mitt. Har ni diskuterat det?

Om man får ett arv eller en gåva som ska vara enskild egendom så är ju den som har skrivit testamentet eller gett gåvan som har bestämt det, det kan man ju inte bara bryta. Det är ju också en säkerhet för henne om ni skulle separera.

Självklart gör man vad  man vill för pengarna man ärver. Dessutom så är pengarna enskilda även om man inte skrivit att de är enskild egendom. Enskild egendom har bara betydelse när man skiljer sig. Annars äger var och en sitt. 

Det är det många inte känner till verkar det som. Enskild egendom är som mest intressant när ett äktenskap upplöses.
Var och en förfogar över sina egna medel även under ett äktenskap. Så om ts fru nu ärvt denna miljon, så har han inte rätt till dessa pengar, även  om det inte är enskild egendom. Detsamma gäller ts lön. Hans fru har inte rätt till de pengarna, även om de är gifta.

Såklart man kan, den som får gåvan har full rätt att göra precis som han/hon vill. Orsaken till att många skriver enskild egendom när det gäller gåva eller arv är mer för att detta inte ska räknas in i en bodelning. 

Förstår att du är besviken på din fru TS. 
Det är snålt av henne att inte kunna ge en del av sitt arv till renoveringar till ert gemensamma hus. 
Jag tycker att du ska diskutera med din fru att du vill ha ett eget sparkapital och att hon får gå upp i arbetstid för att täcka utgifterna. Pengarna kan du använda till dina egna intressen. Problemet blir att det säkert kommer leda till konflikt då hon är bortskämt med att använda dina pengar.   

Kan inte annat än känna att det är fullständigt orimligt av din fru att bara tänka på sitt eget när du nu har stått för så mycket av det gemensamma under så lång tid. Hade ni haft separat ekonomi helt så hade jag köpt resonemanget men här känns det verkligen, som många andra sagt, allt ditt är vårt och allt mitt är mitt. 

Om detta hade varit min fru så hade jag dragit stenhårda 50-50% regler alternativt skiljt mig. Snikna personer är de värsta.