Hur förändrades ert liv och relation efter andra barnet?

Jag är rädd att jag ska ångra mig om vi skaffar 2 barn, samtidigt är jag rädd att jag ångrar mig om vi inte gör det.

Jag är livrädd att jag ska bli sittande hemma med barn, medan min sambo kan fortsätta att träffa sina/våra vänner.

Jag är så otroligt rädd att våra vänner ska stämpla oss som småbarnsföräldrar på riktigt och sluta bjuda oss till filmkvällar och liknande, typ middagar osv.

Och jag är rädd att farmor och farfar (som är dem som ställt upp mycket som barnvakt) inte kommer att orka ha båda 2 när de blir större.

Snälla, har ni någon solskenshistoria eller något?

- Efter andra barnet kunde vi absolut fortsätta ha egentid. Den andre föräldern hade hand om båda barnen istället för bara ett barn. Är mest i början det kan vara lite av en omställning, men man kommer snabbt in i det. Har gällt för varje barn vi fått (har fyra idag). Sedan är det helt plöstligt det nya vanliga att vara själv med ytterligare ett barn när den andra föräldern är iväg.

- Hur ni har det med barnvaktarmöjligheter har jag ingen aning om, men vi kan t.o.m. få barnvakt med fyra barn så med två barn borde det väl inte vara omöjligt. Vi har barnvakt i: mina föräldrar, svärföräldrarna när de hälsar på i Sverige (snitt: 3 månader/år), en av äldsta barnets fsk.pedagoger brukar anställas som barnvakt någon gång/månad-varannan månad. Så nog brukar det gå att hitta lösningar.

- Ingen aning om hur era vänner är, men vi har vänner (både "parvänner" och "egna vänner") både med och utan barn som vi fortfarande träffar (såklart inte sammalika nu i pandemitider). Men jag vet ju inte hur ert umgänge är, men om det står eller faller på om ni har ett barn eller två barn - så känns det ju inte riktigt som den bästa vänskapen kanske.

Jag tycker det mesta går att lösa, men man behöver planera lite mer för var barn som kommer in i bilden.

Tusen tack för ditt svar!

Ja, så tänker jag också när min hjärna inte rusar iväg i katastrof-tankar.

Jag vill tro att de vänner vi har är bättre människor än den typen som skulle dessa sina vänner för att de skaffade barn.

Jag har en mamma, som inte passat min son direkt. Kanske en timme om jag varit på besök och åkt och handlat något.

Annars har jag syster med sambo, men som nu väntar sitt första barn om 2 veckor.

Deras barn skulle vara närmare ett år när vår tvåa kommer.

Farmor och farfar är de som låtit sonen sova över osv, men vet inte om dem orkar ha två.

Sonen har en kusin på 7 månader, och hon vill inte passa båda samtidigt.

Det är i och för sig förståeligt att kanske inte vilja (våga?) passa en bebis och ett småbarn samtidigt. Redan vid 7 månader är det ju inte alla som ens vill ha barnvakt

Men en 2-åring och en 4-åring (eller vad det nu skulle vara för åldrar) är kanske inte samma sak.

Fundera över möjligheterna att köpa barnvaktstjänster, det är väl inte för alla, men vi tycker det är väldigt smidigt att ha det valet.

* Kommer man nånsin att få ha lite egentid igen?
Ja men kanske inte som innan. Har man ett barn så räcker det att den andra föräldern är med barnet så får man loss tid. Tid inte bara för eget "nöje" utan för att kunna åka och handla, ordna med tvätt och mat hemma tex. Ibland kan barnet vara med, annat är betydligt enklare utan barn.
Men har man två så blir belastningen på den som ska passa barnen högre. Den ena behöver ta hand om båda två - för att den andra ska kunna få tid för sig själv eller för det jag räknat upp ovan.

Själv känner jag att behovet av egentid minskade med åldern eftersom jag kunde göra mycket kul MED mitt barn. Vi har väldigt många år mellan våra barn (mer än 10) så jag minns när äldsta var från fem år och uppåt ungefär, då gjorde vi ju massa saker tillsammans som inte var 100% barnanpassade och som även jag tyckte var roliga. Som att gå och bada, gå till biblioteket, gå på bio, gå en lång promenad på stan. Han fick börja med pokemon när han var 9-10 år så då ville ju han jaga dom och vi cyklade och gick mycket tillsammans. Jag var ofta nöjd med det vi hade gjort, hade inget behov av att försöka bli av med honom för att göra något som bara var för mig. Dessutom var han lätt att natta så jag och mannen hade ofta ett par timmar kvällstid att lägga på något tillsammans eller att en kunde träna eller träffa en kompis.

* Kommer vi kunna få barnvakt åt båda 2 nån gång?
Se ovan. Belastningen för den som ska passa den ökar ju pga det är två. Eller så lejer man ut dem till olika släktingar Eller så är den stora så gammal att hen kan vara hos en kompis och leka ett par timmar, kändes alltid så lyxigt att bara åka till IKEA med ett barn liksom!

* Vad gör det med vår relation?
Det beror ju på hur man har det innan. Hur man är som personer. Vilka behov man har och såklart vilken sorts barn man får. Man kanske tänker att det här är chill, första barnet var så lugnt och harmoniskt så vi vågar oss på att få syskon rätt snart inpå. Och så får man ett barn med kolik. Eller en high need baby som ska vara med ÖVERALLT samtidigt som man har en till hyfsat liten som också behöver mamma och pappa. Man måste vara lyhörda för varandra, inte hamna i konflikt kring ekonomi tex för det är det sista man behöver. Man måste vara överens om att nu gör vi det här, vi VÄLJER det här. 

* Kommer vänner utan barn fortfarande bjuda in oss till filmkvällar och fest?
I vårt fall nej. Inte ens de vänner vi hade med barn - bjöd oss mer. För vi avvek för mycket från konstellationerna. De vänner vi fick i samband med att vårt första barn föddes var ofta äldre än oss samt att de barnen hade äldre syskon. För oss var han det enda barnet länge. När vi fick en bebis så hade alla andra lämnat småbarnsstadiet för länge sen, åkte på skidresor med barnen, hade mycket egentid och inga barnvaktsproblem heller egentligen för barnen var ju 9-11 år då. Medan vi började om från början med nattvak, kolik, blöjbarn och ett hus som vi fick barnsäkra på nytt igen. Så vi hade svår att ta med oss den lilla till dem och även om de också var föräldrar och vet hur bunden man är av rutiner när man har en liten så förstod de liksom inte. De var väl glada att de inte var där själva haha
Så ungefär noll umgänge i form av fester eller middagar pga ovan nämnda. Men det är inga hard feelings, vi sågs för korta fikastunder eller långpromenader (med vagn i mitt fall) så relationerna och kontakterna finns kvar. Men det är först nu när vår yngsta är fyra år och kan vistas i möblerade rum (han är rätt vild) som vi börjat umgås mer.

Summan av kardemumman är väl att vill man ha en större familj och fler barn så vill man. Och då lär det i slutändan vara värt uppoffringar, sämre sömn och mindre tid till relationen. Men det är fas i livet, den varar inte för alltid.

Det här är ju så individuellt och beror ju på omgivningen och familjerelationer osv.

Det enda som förändrats för att få från 1 till 2 barn är att det givetvis blivit jobbigare att sköta två små barn samtidigt, vi har 2,5 år mellan våra. Just den tiden när båda var små så hann man inte med jättemkt. Men vi har alltid varit duktiga på att ge varandra egentid, en får roa sig, en får åka hemifrån, den andre sköter barnen. Så viktigt för oss att man får det med jämna mellanrum och att vi ställer upp för varandra.

Vi har alltid haft relativt enkelt att få barnvakt både till 1 och 2 barn då vi har föräldrar och jag har en syster som älskar att barnvakta. Vi har aldrig velat ha barnvakt förrän barnen varit runt 9 månader. Men efter det inga problem nån kväll här och där, 1 dygn här och där. Har aldrig behövt tacka nej till bröllop eller fester, alltid fått barnvakt.

Eftersom vi har så trygg och fin relation och har närstående som gärna vill vara delaktiga i våra barn så har det bara varit positivt med fler barn, nu håller vi på att försöka skaffa oss ett tredje ;) Barnen har haft så roligt tillsammans, alltid en kompis hemma liksom. Och nu går båda i skola och egentiden finns i överflöd. Vi kan sova ut på morgnarna, barnen är så självständiga, leker med egna kompisar, jag upplever att jag har hur mkt egentid som helst jämfört med när de var små. Inga problem med barnvakt heller för de upplever ju som vi att barnen sköter sig själva. Däremot vill inte barnen alltid till farmor och farfar, de vill bara hemma och vill inte att vi ska göra kåt kul utan dem, haha.

Småbarnsåren går fort? poff så är de stora och så saknar man att ha dem små intill sig hela tiden, hehe.

Tycker det är givet att man hjälps åt och ger varandra egentid. Du stannar hemma så din sambo får träffa vänner en kväll, sen stannar han hemma och sköter barnen så du får träffa vänner en kväll.

Och har ni vänner som inte inte vill umgås med er alls längre för att ni har barn, kanske de inte var så bra vänner? man kanske inte kan ses lika ofta men jag har kvar alla mina vänner som jag hade före jag skaffade barn. Dock så har de flesta av oss barn i samma åldrar så vi har gjort barnresan ihop. Men även de utan barn har jag kunnat träffa, ibland med barn, ibland utan. Jag har också fått flera nya vänner tack vare att jag varit föräldraledig och lärt känna andra i samma livs-sits, och tack vare mina barn som har jättefina kompisar med jättefina föräldrar :)

Gud, jäkla telefon, haha. Ska givetvis inte stå kåt kul..NÅT kul? ;)