• Anonym (Tveksam mamma)

    Sonen på 14 vill inte vara hos pappa-ny partner är bipolär

    Hur hjälper jag min son här... Mitt ex har ny sambo och hon är bipolär och livet med henne är klart en utmaning för alla. Min son vill inte längre åka dit då han inte känner sig trygg där pga henne. När hon har sina dagar så är det mycket diskussioner, bråk, tårar och annat. Och ibland är det fantastiskt bra. Sonen och hon funkar bra men han mår inte bra av att inte vara säker på hur veckorna blir.

    Hur gör jag här? Pappan är inte så enkel att prata med så han vänder allt till att jag motarbetar honom..

  • Svar på tråden Sonen på 14 vill inte vara hos pappa-ny partner är bipolär
  • Anonym (Rakt på sak)

    Du hjälper honom genom att respektera hans vilja. Han behöver inte åka dit om han inte vill, och om han vill träffa sin pappa kan de träffas utan sambon. Pappan får tycka vad f*n han vill, han får också lära sig respektera andras vilja nån gång.

  • Anonym (dålig pappa)

    För oss var det förstås en helt annan situation, men grunden var att bonusmamman skrek åt min dotter och hade utbrott, medan pappan uppmuntrade sin sambo och skrattade när hon fick sina utbrott. Vid 14 år bad min dotter mig att ingripa och att förbjuda henne att åka till pappan. Hon klarade inte av själv att säga nej till sin pappa. Jag förklarade att jag inte kunde förbjuda henne och vi pratade mycket om hur vi i stället kunde göra och vilka följderna kunde bli.

    Min dotter valde att skylla på sjukdom så ofta som möjligt för att slippa åka till pappan. När hon åkte dit, så höll hon sig undan och räknade timmarna. Om det behövts hade jag nog gjort en orosanmälan mot pappan och sambon. Fast då hade jag kollat med dottern först om hon var beredd att prata med socialen.

  • Anonym (Tveksam mamma)
    Anonym (Rakt på sak) skrev 2021-12-25 18:49:32 följande:

    Du hjälper honom genom att respektera hans vilja. Han behöver inte åka dit om han inte vill, och om han vill träffa sin pappa kan de träffas utan sambon. Pappan får tycka vad f*n han vill, han får också lära sig respektera andras vilja nån gång.


    Jag hör vad du säger men det är inte riktigt så enkelt då vi har växelvis boende som äntligen fungerar efter skilsmässan. Haft många fajter med pappan av många olika skäl och nu 4 år senare har vi äntligen fått det att fungera..
  • Anonym (Tveksam mamma)
    Anonym (dålig pappa) skrev 2021-12-25 18:54:48 följande:

    För oss var det förstås en helt annan situation, men grunden var att bonusmamman skrek åt min dotter och hade utbrott, medan pappan uppmuntrade sin sambo och skrattade när hon fick sina utbrott. Vid 14 år bad min dotter mig att ingripa och att förbjuda henne att åka till pappan. Hon klarade inte av själv att säga nej till sin pappa. Jag förklarade att jag inte kunde förbjuda henne och vi pratade mycket om hur vi i stället kunde göra och vilka följderna kunde bli.

    Min dotter valde att skylla på sjukdom så ofta som möjligt för att slippa åka till pappan. När hon åkte dit, så höll hon sig undan och räknade timmarna. Om det behövts hade jag nog gjort en orosanmälan mot pappan och sambon. Fast då hade jag kollat med dottern först om hon var beredd att prata med socialen.


    Ja planen är att checka av med myndigheter men det är en fajt jag inte orkar med just nu.
  • Anonym (Rakt på sak)
    Anonym (Tveksam mamma) skrev 2021-12-25 20:36:04 följande:
    Jag hör vad du säger men det är inte riktigt så enkelt då vi har växelvis boende som äntligen fungerar efter skilsmässan. Haft många fajter med pappan av många olika skäl och nu 4 år senare har vi äntligen fått det att fungera..
    Lyssna då istället på din son om det inte riktigt går fram. Ska han behöva lida för att du inte vill ha obekväma diskussioner med pappan...?
  • Anonym (ööö)
    Anonym (Tveksam mamma) skrev 2021-12-25 20:36:04 följande:
    Jag hör vad du säger men det är inte riktigt så enkelt då vi har växelvis boende som äntligen fungerar efter skilsmässan. Haft många fajter med pappan av många olika skäl och nu 4 år senare har vi äntligen fått det att fungera..
    Ungdomar som är så där gamla brukar få bestämma själva, även om det hamnar i rätten. Jag vet flera ungdomar som varit mellan 13-15 där rätten varit mycket tydlig med att så pass stora barn bestämmer mer och mer själv. Inte i något av de fall jag tänker på, har man ens försökt "övertala" barnen utan de har lyssnat på ungdomarna och sen har domarna innehållit formuleringar om "umgänge utifrån barnets behov", och att de kan bestämma själva. De har också mycket tydligt talat om för föräldrarna att det inte handla rom va de själva vill, utan barnets rätt och behov - har barnet inget större behov av att åka till den andra föräldern så var det det som gällde. 

    Jag undrar vad du tänker på, när du säger det efter 4 år äntligen fungerar. Oavsett vad, så är som sagt ungdomen 14. Man kan inte tvinga/tvångshämta så stora barn. 
    Det finns uppenbarligen skäl till att han inte vill vara där. Skulle du själv vilja bli tvingad till en miljö varannan vecka, där du inte känner att det är bra?
  • Anonym (ööö)
    Anonym (Tveksam mamma) skrev 2021-12-25 20:39:11 följande:
    Ja planen är att checka av med myndigheter men det är en fajt jag inte orkar med just nu.
    "orkar inte"? 
  • Anonym (Hedda)
    Anonym (Tveksam mamma) skrev 2021-12-25 20:39:11 följande:

    Ja planen är att checka av med myndigheter men det är en fajt jag inte orkar med just nu.


    Så när tänker du ta den fighten? Din son lever HÄR och NU. Det ger mer skador än du anar för hans psykiska mående.

    Du har en skyldighet som förälder att agera om du misstänker att DITT eget barn inte mår bra.

    Så vad är det du väntar på? Det kommer inte bli bättre.. tyvärr. Jag talar av egen erfarenhet..
  • Anonym (Rakt på sak)
    Anonym (Tveksam mamma) skrev 2021-12-25 20:36:04 följande:
    Jag hör vad du säger men det är inte riktigt så enkelt då vi har växelvis boende som äntligen fungerar efter skilsmässan. Haft många fajter med pappan av många olika skäl och nu 4 år senare har vi äntligen fått det att fungera..
    Det är exakt så enkelt. Det där växelvisa boendet fungerar äntligen, för vem..? Dig och pappan? Inte för sonen i alla fall, och det är han som är den viktiga personen här. Som ööö förklarat så spelar det ingen roll vad ni vuxna tycker, det är faktiskt han som bestämmer om han vill eller inte, och han vill inte ha det så.

    Han utsätts för psykisk misshandel för att du inte vill sätta ner foten mot pappan om vad som ska gälla framöver. Stå upp för din son! Säg bara till pappan som det är, att det här är vad sonen vill och att du inte tänker tvinga honom mot hans vilja. Har pappan problem med det får han gå till tingsrätten.
  • Anonym (Tveksam mamma)
    Anonym (ööö) skrev 2021-12-25 21:07:28 följande:

    "orkar inte"? 


    Just nu är jag sjukskriven för utbrändhet för att fajten med exet tagit all energi.
  • Anonym (Tveksam mamma)

    Jag kan kanske förtydliga att sonen faktiskt vill vara hos pappa mer än gärna men mår samtidigt inte bra av att veta att det kan vända på en femöring. Vissa veckor är utan problem och så pang så händer något. Han blir osäker.

    Jag tvingar inte honom till nånting alls och har många veckor som ställts in eller flyttats om då sonen velat annat,varit sjuk eller annat. Oftast har sonen själv tagit beslutet, stått på sig och sagt ifrån. Men nu är denna diagnos som bipolär utanför hans kunskap. Han fattar att hon inte kan hjälpa att hon har denna diagnos och tycker synd om henne samtidigt som han tycker hennes sjuka beteende är jobbigt.

    Och det är här jag behöver hjälp att tänka.

    Jag vill inte bara hux flux ställa in allt. För det kommer inte lösa något överhuvudtaget för någon av oss.

    Hur gör andra föräldrar med samma diagnos? Dom skickar knappast ut barnen på gatan eller hur?

    Hur kan jag ta upp detta på ett vettigt sätt för alla inblandade?

  • Anonym (Hedda)
    Anonym (Tveksam mamma) skrev 2021-12-25 22:03:21 följande:

    Jag kan kanske förtydliga att sonen faktiskt vill vara hos pappa mer än gärna men mår samtidigt inte bra av att veta att det kan vända på en femöring. Vissa veckor är utan problem och så pang så händer något. Han blir osäker.

    Jag tvingar inte honom till nånting alls och har många veckor som ställts in eller flyttats om då sonen velat annat,varit sjuk eller annat. Oftast har sonen själv tagit beslutet, stått på sig och sagt ifrån. Men nu är denna diagnos som bipolär utanför hans kunskap. Han fattar att hon inte kan hjälpa att hon har denna diagnos och tycker synd om henne samtidigt som han tycker hennes sjuka beteende är jobbigt.

    Och det är här jag behöver hjälp att tänka.

    Jag vill inte bara hux flux ställa in allt. För det kommer inte lösa något överhuvudtaget för någon av oss.

    Hur gör andra föräldrar med samma diagnos? Dom skickar knappast ut barnen på gatan eller hur?

    Hur kan jag ta upp detta på ett vettigt sätt för alla inblandade?


    Men han säger ju själv att han är osäker på hur det kommer att bli/vara och att han inte mår bra där? Låter det tryggt?

    Jag har själv levt med en som är bipolär, kommer ALDRIG någonsin göra det igen. Ett rent helvete är det kan jag säga. Jag höll på att förlora ALLA mina barn. Barn som inte ens var hans.

    Jag har varit sjukskriven i 2 år pga honom.

    Om du inte agerar NU när tänkte du göra det?

    Sök hjälp nu av soc INNAN det är för sent. De är till för att hjälpa!

    Det är inte din sons ansvar att hjälpa ditt x sambo! Han är ett barn! Hon ska kunna behärska sig och stå för sitt agerande när hon är vuxen..
  • Anonym (Z)
    Anonym (Tveksam mamma) skrev 2021-12-25 22:03:21 följande:

    Jag kan kanske förtydliga att sonen faktiskt vill vara hos pappa mer än gärna men mår samtidigt inte bra av att veta att det kan vända på en femöring. Vissa veckor är utan problem och så pang så händer något. Han blir osäker.

    Jag tvingar inte honom till nånting alls och har många veckor som ställts in eller flyttats om då sonen velat annat,varit sjuk eller annat. Oftast har sonen själv tagit beslutet, stått på sig och sagt ifrån. Men nu är denna diagnos som bipolär utanför hans kunskap. Han fattar att hon inte kan hjälpa att hon har denna diagnos och tycker synd om henne samtidigt som han tycker hennes sjuka beteende är jobbigt.

    Och det är här jag behöver hjälp att tänka.

    Jag vill inte bara hux flux ställa in allt. För det kommer inte lösa något överhuvudtaget för någon av oss.

    Hur gör andra föräldrar med samma diagnos? Dom skickar knappast ut barnen på gatan eller hur?

    Hur kan jag ta upp detta på ett vettigt sätt för alla inblandade?


    Säg till sonen att det bara är att ringa om det händer något så får han komma hem till dig. Prata med pappan och kom överens om att sonen inte ska behöva vara i det. Han kan vara där när det är bra annars får han åka hem. Du behöver verkligen lyssna på honom och hjälpa honom här, om du inte orkar så får ni vända er till soc så får de hjälpa till i kommunikationen.
  • Anonym (Hedda)
    Anonym (Hedda) skrev 2021-12-25 22:12:34 följande:

    Men han säger ju själv att han är osäker på hur det kommer att bli/vara och att han inte mår bra där? Låter det tryggt?

    Jag har själv levt med en som är bipolär, kommer ALDRIG någonsin göra det igen. Ett rent helvete är det kan jag säga. Jag höll på att förlora ALLA mina barn. Barn som inte ens var hans.

    Jag har varit sjukskriven i 2 år pga honom.

    Om du inte agerar NU när tänkte du göra det?

    Sök hjälp nu av soc INNAN det är för sent. De är till för att hjälpa!

    Det är inte din sons ansvar att hjälpa ditt x sambo! Han är ett barn! Hon ska kunna behärska sig och stå för sitt agerande när hon är vuxen..


    Att hon har en diagnos är ingen ursäkt till sitt beteende...
  • Anonym (A)
    Anonym (Hedda) skrev 2021-12-25 22:12:34 följande:
    Men han säger ju själv att han är osäker på hur det kommer att bli/vara och att han inte mår bra där? Låter det tryggt?

    Jag har själv levt med en som är bipolär, kommer ALDRIG någonsin göra det igen. Ett rent helvete är det kan jag säga. Jag höll på att förlora ALLA mina barn. Barn som inte ens var hans.

    Jag har varit sjukskriven i 2 år pga honom.

    Om du inte agerar NU när tänkte du göra det?

    Sök hjälp nu av soc INNAN det är för sent. De är till för att hjälpa!

    Det är inte din sons ansvar att hjälpa ditt x sambo! Han är ett barn! Hon ska kunna behärska sig och stå för sitt agerande när hon är vuxen..
    Håller med
  • Ess
    Anonym (Tveksam mamma) skrev 2021-12-25 22:03:21 följande:

    Hur gör andra föräldrar med samma diagnos? Dom skickar knappast ut barnen på gatan eller hur?

    Hur kan jag ta upp detta på ett vettigt sätt för alla inblandade?


    En ytlig bekant har samma diagnos, när det var som värst fick pappan ta barnen till 100% och även markservicen. Annars fick någon släkting komma och bo där och sköta allt, om inte pappan var hemma.

    Egentligen borde sonen inte bli så jättemycket påverkad av hennes mående, om det inte är så att pappan har abdikerat och låter henne sköta det mesta, och själv står vid sidan och ser allt falla samman.
  • Anonym (Också bipolär)

    Varför har hon ingen behandling? Det tycker jag du kan kräva att hon ska ha innan du skickar dit sonen. 


    Fungerar det verkligen inte kan du föreslå att sonen kan träffa pappan på dagtid när hon inte är med. 

  • Anonym (Tveksam mamma)
    Anonym (Också bipolär) skrev 2021-12-26 18:27:30 följande:

    Varför har hon ingen behandling? Det tycker jag du kan kräva att hon ska ha innan du skickar dit sonen. 

    Fungerar det verkligen inte kan du föreslå att sonen kan träffa pappan på dagtid när hon inte är med. 


    Hon har medicin och går på samtal är det jag vet. Hon jobbar inte utan ska ut på nån form av arbetsträning till våren. Pappan jobbar oregelbundna tider och har viss jour då han är bärgare så att träffas sporadiskt dagtid/helg funkar ju inte riktigt tyvärr.

    Men har fått lite nyttiga tips och telefonnummer under helgen som jag ska testa att ringa så får vi se vad det kan ge.
Svar på tråden Sonen på 14 vill inte vara hos pappa-ny partner är bipolär