Ja planen är att checka av med myndigheter men det är en fajt jag inte orkar med just nu.
Jag kan kanske förtydliga att sonen faktiskt vill vara hos pappa mer än gärna men mår samtidigt inte bra av att veta att det kan vända på en femöring. Vissa veckor är utan problem och så pang så händer något. Han blir osäker.
Jag tvingar inte honom till nånting alls och har många veckor som ställts in eller flyttats om då sonen velat annat,varit sjuk eller annat. Oftast har sonen själv tagit beslutet, stått på sig och sagt ifrån. Men nu är denna diagnos som bipolär utanför hans kunskap. Han fattar att hon inte kan hjälpa att hon har denna diagnos och tycker synd om henne samtidigt som han tycker hennes sjuka beteende är jobbigt.
Och det är här jag behöver hjälp att tänka.
Jag vill inte bara hux flux ställa in allt. För det kommer inte lösa något överhuvudtaget för någon av oss.
Hur gör andra föräldrar med samma diagnos? Dom skickar knappast ut barnen på gatan eller hur?
Hur kan jag ta upp detta på ett vettigt sätt för alla inblandade?
Men han säger ju själv att han är osäker på hur det kommer att bli/vara och att han inte mår bra där? Låter det tryggt?
Jag har själv levt med en som är bipolär, kommer ALDRIG någonsin göra det igen. Ett rent helvete är det kan jag säga. Jag höll på att förlora ALLA mina barn. Barn som inte ens var hans.
Jag har varit sjukskriven i 2 år pga honom.
Om du inte agerar NU när tänkte du göra det?
Sök hjälp nu av soc INNAN det är för sent. De är till för att hjälpa!
Det är inte din sons ansvar att hjälpa ditt x sambo! Han är ett barn! Hon ska kunna behärska sig och stå för sitt agerande när hon är vuxen..