Hjälp, min sambo förstör barnen!

När tänker ni flytta isär då?

Och det här hade du givetvis inte märkt alls under den långa tid som ni lärde känna varandra innan ni flyttade ihop?

Du flyttar ihop med någon som har barn, trots att du inte tycker om hur han uppfostrar sina barn, och sedan klagar du på att han inte uppfostrar sina barn på ett sätt du tycker om?

Barnen var 1 och 2 år gamla när vi flyttade ihop, då var detta inte ett problem.

Och det har inte märkts då? De flesta som tystnar sina ungar med skärmar börjar ju inte plötsligt att göra det från en dag till den nästa.
Du får väl flytta ifrån, om du inte vill ha dina barn i den miljön. Chansen att din sambo ändrar sin uppfostran är tämligen liten.

Det är inte säkert att han har "förstört" dem. Barn är olika. Och om din 6-åring sysselsätter sig mycket själv, så ligger det kanske i barnets personlighet. Det finns barn som inte kan sysselsätta sig själv vad man än gör. Jag har själv tre barn och de är väldigt olika när det gäller detta. Okej, den äldste har ADHD - det är han som krävt uppmärksamhet från morgon till kväll. Men så kan det vara.

Det är inte säkert att din sambo kan göra så värst mycket åt det. Men man kan förstås försöka. Har ni pratat om detta? Du var ju ändå med nästan från början i barnens liv, så det är ju inget som har saboterats innan.

Som sagt när jag är själv med barnen fungerar det jättebra utan skärmar. Jag kan hjälpa dom att plocka fram något så kan dom fortsätta leka med varandra på egen hand. Detta är endast problematiskt när sambon är hemma. Barnen blir gnälliga och tafatta.

När jag är själv med barnen skrattar vi och hat roligt men när pappan kommer hem så säger dom att dom vill jem till mamma om jag försöker styra eller ifrågasätta beteendet.

Så det känns inte som att det är så det är egentligen utan mer hur sambon inte kan vara konsekvent. Och ja, jag har pratat med honom om detta och han skyller på att han försöker men att barnen inte låter honom vara ifred en sekund (vilket jag håller med och förstår honom i).

Fantastiskt hur vissa antar att jag inte ska leva med en person jag älskar så fort det blir en kris. Ni tänker inte att det finns saker som överväger detta problem? Jag trodde att detta var en sida man fick ventilera sin frustration och tankar

Barn är inte dumma. De vet precis vad som gäller. De vet att när de är hemma med dig kommer det inte bli något skärm och de kan lika gärna göra något annat. När pappa är hemma vet de att det kommer bli skärm om de håller ut och tjatar så de behöver inte göra annat.

Och om ni flyttade ihop när yngsta var ett år så valde ni uppenbarligen att flytta ihop när ni inte hade varit tillsammans så länge. Då uppstår den här sortens situationer. Tyvärr.

Okej, i så fall får du ju verkligen prata allvar med honom. När barn är så pass små när man flyttar ihop, då räknar man ju med att man kommer överens om regler och barnuppfostran. Gör tydligt för honom att du inte accepterar det så här.

Annars kan ni ju försöka med familjerådgivning. Det kan vara bra att ha en neutral person med. 

Det är klart att de beter sig annorlund med dig än med honom, det är för att du beter dig annorlunda med dem än han. Barnen vet vad de kan göra med vem och de vet att gör de på ett visst sätt med pappa, får de hur de vill. De har tydligen även lärt sig att "Jag vill hem till mamma" är ett supervapen som är smidig att använda när pappan inte gör som de vill.

Det tråkiga är, att han inte gör barnen en tjänst alls. Han gör vad som är bekväm för honom, inte vad som är bra för barnen. Och det är ju inte enbart dålig för barnen på lång sikt att tystnas ner med skärmar, att inte har några gränser, att få styra som de vill, utan även på kort sikt. Det är ju inte rolig för barnen att "vara tvungen" att gnälla och vara missnöjd hela tiden. Men de har tydligen inte lärt sig ett annat sätt att bete sig med pappan och så uppfyller barnen förväntninger man har som förälder - och pappan förväntar sig nog att det såhär barnen beter sig med honom för det gör de ju alltid och därför beter sig barnen sådär för det är ju det som förväntas av dem osv.

Och nej, man ska inte lämna en person man älskar så fort det blir en kris. Fast som du beskrev det i ditt TS (och rubriken) verkar det inte vara en kortvarig kris, utan du beskrev det som helt konträra inställningar till barnuppfostran/samlevnad med barn. Detta är svårt nog i varenda fall med blir ännu svårare om man, som ni, har barn i liknande ålder och en part, som du, inte vill att ens eget barn lever/blir såhär.