Min man och hans barn skyller på mig över att deras relation blivit sämre.

Jag hoppas att du har några goda vänner i din närhet, som kan stötta dig nu! Det kommer bli tufft ett tag, på flera olika plan, och om du ska orka vara mamma också mitt i allt så kan du behöva någon i din hörna.

Jag förstår att du känner som du gör just nu, när sanningen slår till på riktigt kan både hat och andra negativa känslor komma ut. Det är bara att låta dem göra det. Men du kommer säkert klandra dig själv vissa stunder (varför gick man inte tidigare osv) men du har gjort det bästa du har kunnat i en jobbig situation, kom ihåg det. Och nu gör du också det bästa du kan, nämligen att se till att du och ditt barn får ett bättre liv.

Min familj och mina vänner tycker att han visar en fin fasad utåt men att han är rätt tuff i orden mot mig och vårat barn. Hans tidigare barn behandlar han med silkesvantar, det är typ analysen.

Är iallafall hemma hos min familj nu. Jag och mitt barn, här som vi för en gångs skull får stå i fokus.

Är fortfarande väldigt ledsen. Jag vet inte vad det är men när en man skriker mupp och idiot till en medans han kastar en leksat mot en (som tack och lov inte träffar på ett ställe som gör ont). Det gör så ont, det är så fruktansvärt nedvärderande.

leksak skulle det stå.

Det är klart att det är nedvärderande och att du blir ledsen. Han beter sig hemskt och obehagligt.

Jag har lämnat en destruktiv relation där mannen betedde sig på liknande vis och det är det bästa jag har gjort, både för mig och barnet.

Det är en underbar känsla att kunna komma hem utan att ha ont i magen och gå på äggskal för att inte ?provocera? (enligt honom). Det är bara barnet och jag och vi har det så lugnt och mysigt. Jag orkar vara den mamma jag vill vara också utan att han dränerar mig på energi.

Även om det känns självklart att gå nu kanske du börjar vackla senare. Mitt råd är att du skriver ner precis hur du känner nu, hur ledsen och nedvärderad du känner dig och om du vacklar läser du igenom det du har skrivit. Läs den här tråden också där du ser hur andra reagerar på hur han beter sig.

Man ska inte slösa bort livet på människor som får en att må dåligt. Det kan bara bli bättre från och med nu.

Ja det är klart du är ledsen! Du blir ju förnedrad, inför ert barn dessutom! Att behöva höra såna ord, och dessutom är han aggressiv genom att kasta saker på dig. Är det här första gången han är våldsam emot dig fysiskt? Det finns ett citat från en tv-serie som går nu, att först slår han i väggen eller nära dig, sedan slår han dig. Det är bara en tidsfråga innan sånt eskalerar. Usch vilken otrevlig man!

Fog för misshandelsanmälan, även om polisen kanske inte gör så mycket åt saken, men för att markera mot honom att det f-n inte är ok. 

Slösa tid på folk som nedvärderar en hela tiden. Har gjort det länge. Blev väldigt känslosam och stärkt av ditt inlägg. Du verkar vara helt fantastisk.

Är det serien Maid du refererar till? Såg den och den serien påverkade mig för känner igen elementen. Inte den sociala statusen men serien träffade. Han har aldrig slagit mig, däremot har han förnedrat mig. Han har inför sitt vuxna barn gjort rörelser mot mitt huvud och sagt att jag är kocko nedans båda har asgarvat. Då reagerade jag inte men när jag har berättat om det här så har mina vänner blivit arga.

Jag tror den heter så ja, hon lämnar iaf en destruktiv man och jobbar som någon slags städerska, verkar väldigt fattig men även om man lever "ur hand i mun" så är det värt det att bli fri. Som du säger så spelar social status inte in i sådana här fall.

Det är iaf sunt att du känner igen dig själv i sådana situationer, och då kan man också se var det tyvärr kan sluta också. Det kan bli en kraftig varningssignal att påminna sig själv om när det sakta eskalerar. I sådana relationer blir man ofta som en "kokande groda" om du förstår, även om det i sig inte är korrekt, en groda hoppar ur till slut men misshandelsoffer gör inte alltid det. Var inte en kokt groda! Gå i tid!

Hur går det då? Har ni någon kontakt? Vad säger han? Har han lugnat sig? Ber han om ursäkt? Står han fast vid vad han sagt? Föröker han få dig tillbaka?

Du skriver i trådstarten att din sambo och barnet hade kunnat umgås nonstop om inte du och halvsyskonet hade funnit. Men vem som är över 20 år vill umgås nonstop med sina föräldrar? Låter ju helrubbat. Att man vill ha en bra relation är ju en sak. Men i den åldern har väl de flesta snarare försökt frigöra sig från föräldrar. När jag var i den åldern var i alla fall inte min högsta önskan att umgås med mamma och pappa så mycket som möjligt. Utan det var kompisar, killar, träning, festa och jobb/plugg som gällde.

Du skrev någonstans att han hade problem med exet. Varför behöver de ens konstakt när deras barn är över 20?

Hur går det?

Detta kunde nästan ha varit jag som skriver.

Har också levt med en man med vuxna barn i flera år. Jag gjorde egentligen inget fel, mer än att jag tyckte att de kunde komma på pappans vecka och inte springa fram och tillbaka även på mammas vecka när jag bodde där. Jag kände att ansvaret för barnen låg på pappan och iom kemin inte fungerade så bra så har jag inte gjort annat än försökt vara trevlig mot dem. 

Nu visar det sig att de tycker att pappan prioriterat mig framför dem och att de aldrig känt sig välkomna, att jag tagit tid ifrån dem som de kunde haft med pappan etc. Pappan får dåligt samvete och skyller över allt på mig och blir bitter och arg och får dåligt samvete. 

Vad jag inte förstår är hur ett vuxet barn ens orkar hålla på och bry sig om sin pappa hela tiden. Borde inte de ha ett eget liv?

Nej, du är verkligen inte ensam. Många lider i det tysta, bra att du berättar din historia här.

Jag har också fått skulden och även om jag vet att det inte är sant så tär det på en.

Det här är tyvärr vanligt. Ganska mänskligt också. Inte okej, men mänskligt. Du kom in i hans liv "sist" och innan dess fanns inte problemen. Att samma problem hade uppstått oavsett vem han tagit in i sitt liv är en hypotetisk fråga men väl värd att betänka. Jag tror möjligtvis att man kunde hanterat situationen bättre, det kan man alltid, men inte på det sätt som din man kanske skulle hävda. En bättre version vore om du aldrig lånat ut din bil från första början, ställt högre krav från början, och gjort klart att någon extra mamma är du inte, allt du gör som gagnar hans barn är av välvilja till din man. Vill han inte visa uppskattning för dina gärningar ska han inte heller förvänta sig tack för sina.

Han är den som burit med sig ett bagage in i ert förhållande. Så här vill man inte gärna uttrycka sig om någon som bär med sig ett barn in i relationen. Men kom ihåg att bagaget är inte barnet i sig utan den situation som mannen sätter dig i. Han är skyldig att förklara för sitt barn, lära sitt barn hur saker och ting hänger ihop. Inte vidarebefordra sitt barns åsikter till dig som vore det hans egna. Han hjälper sitt barn genom att föra den diskussionen, inte genom att upprepa barnets anklagelser till dig.

Han valde att skaffa barn. Sedan valde han och barnets mamma att skilja sig. I och med det valde de båda att gå vidare och träffa en ny partner. Detta är föräldrarnas val och ansvar, och skall inte överföras som ansvar på vem de än sedan väljer att ta in i sitt liv.

Vet inte om jag har så mycket att tillägga, men jag blir bara så glad av din attityd här TS! Det är skönt att se att du inte accepterar skiten längre och tar steg för att komma dig därifrån. Så skönt för dig och ditt barn! Hela situationen låter ju helt sjuk.

Kanske känns lite drastiskt nu när allt det här precis hänt, men om du känner dig helt färdig med relationen, kan det ju vara en idé att tänka på när du vill ta ut skilsmässa. Iom att ni har barn ihop kommer ni ju behöva ha en väntperiod på 6 månader.

Hur har det gått?