Gravid men pappan vill ej behålla

Skulle inte göra abort mot min vilja, särskilt om mannen struntar i skydd. Så tröttsamt med män som tycker att abort inte är nånting. Det är ofta väldigt tufft att gå igenom både fysiskt och psykiskt för kvinnan.

Ja jag blir bara argare och argare ju mer jag tänker på hur han kräver att jag ska göra abort när det var för jobbigt för honom att sätta på en kondom. 

EliS86, ja jag kan tänka mig att jag kommer hamna i samma sits som dig med hämd och att han ska "straffa" mig på olika sätt via barnen. Det är lite det jag oroar mig för också. Jag är jätterädd för hur det kommer påverka vår son ????

Vi har haft det upp och ner och han har varit frånvarande stora delar av sonens liv av olika anledningar. De senaste 4 åren har han varit närvarande och dom har ett jättefint band nu och han och jag har också haft det väldigt bra under en lång period. Fram tills nu då.. 

Om han inte ville ha fler barn så kunde han gjort en vasektomi eller iaf använt kondom. Han är en vuxen man som vet hur barn blir till.  Att ni kör oskyddat och du blir gravid är liksom naturligt, vad fan trodde han skulle ske, att det skulle trilla ut en husvagn?
Vill du behålla barnet så gör det, men den inställningen som han har så låter det inte som om han är någon att räkna med. Varför är ni särbos efter 8år?

Jag förstår din oro och såklart är det något man ska ta på allvar men hur bra pappa är han om han låter det drabba er son? Jag ser det som att han skulle klanta sig och va en dålig papp på andra sätt oavsett ditt beslut I såna fall. Så har det varit för min dotter. Han är delaktig osv och hon älskar honom men han är absolut inte tillräckligt närvarande, jobb och tjejer går före henne och hans usla samarbete med mig skadar ju henne. Har tvingat fram samarbetssamtal via familjerätten med hjälp av advokat och kommer sträva efter en juridiskt bindande ök som gör att han får ta konsekvenserna med rätten ist för med mig när han väljer att bryta mot den i framtiden. 

Som sagt ser jag det som att vi hade landat här förr eller senare men att mitt beslut att behålla eskalerade situationen bara. Jag ser honom för vad han är för första gången vilket också är rätt befriande efter åratal av att tvivla på mig själv och alltid sätta hans behov först. Nu är mitt enda fokus att vara en så bra mamma som möjligt och att värna om vilka personer som kommer in i mitt och mina barns liv. 

Var i typ samma situation. Vi hade 3 redan och blev gravid med nummer 4 och jag var nervös och glad 
Men min man sa nej han ville inte ha en till .
vi hade inte ekonomi för en till och han sa att han med stor sannolikhet skulle lämna vårat förhållande och då skulle jag stå där med 4barn ensam .
Så det blev en abort .jag tänker fortfarande på bebis som skulle vara drygt 6 år nu .
 Våra 3 andra var viktigare och vårat förhållande 

Hur hade ekonomin blivit bättre av att splittra en familj och ha två hushåll som ska betala dubbelt av allt mot att ha 4 istället för 3 barn?

Du stannade???

Med tanke på att ni upprepat haft oskyddat sex borde du ha tänkt tanken på vad du skulle göra om du blev gravid med tanke på din partners ovilja till ett till barn. Om du hade en plan sedan tidigare om vad du skulle göra tycker jag att du ska hålla fast vid den och agera därefter nu. 

Jag förstår inte hur man kan vilja skaffa barn med någon som inte vill ha det, precis lika lite som jag kan förstå varför man inte skyddar sig om man absolut inte vill ha barn. Jag tycker inte du ska fatta beslut utifrån hans ultimatum, relationen kommer troligen ändå inte överleva det. Och i slutändan är det ändå du som ska leva med beslutet du tar, oavsett vilket du i slutändan landar i. 

Personligen skulle jag aldrig behålla ett barn som inte var önskat av båda sina föräldrar och som riskerar att vara den som hamnar i kläm. Jag skulle alltså inte fatta beslut utifrån partnerns ultimatum, utan utifrån vad jag skulle tycka var rättvist och inte mot barnet. Därutöver skulle jag absolut inte fortsätta leva med partnern. En partner som hanterar en motgång på det sättet är inte en partner jag skulle vilja leva med. Om än han inte har någon skyldighet att vara överlycklig över tanken på ett till barn kan han fortfarande vara stöttande och kärleksfull. Detta är en jobbig situation även för dig och därmed också övriga familjen. Att han har så lätt att bara lämna allt och strunta i dig och er familj är i mina ögon galet och fel. 

Jag hoppas du landar i något som känns rätt för dig och jag skickar de varmaste av tankar och kramar till dig! 

Ja, kanske får TS skylla sig själv lite som nu får ta det här. Däremot så är det en enorm skillnad på att planera att göra abort och sen verkligen göra det. Jag är lyckligt barnfri och abort var självklart för mig (spiralen svek mig), men eftersom jag fick vänta två veckor på att få aborten gjord så tänkte jag ju lite på vad det kunnat bli.
Min man var för övrigt av åsikten att det är jag som bestämmer och det är bara för honom att hacka i sig. 

Absolut kan beslutet om att göra en abort vara svårt om än man planerat för det. Det jag ville få fram var nog mer att oavsett vad man trott sig vilja göra, abort eller behålla, är det lätt att börja ifrågasätta sig själv när man väl är i det - oavsett vad man tror är rätt för en själv. Hormoner och press från sig själv och andra utgör säkerligen också sin beskärda del av velandet. Om man medvetet haft oskyddat sex och därmed varit medveten om sannolikheten för att bli gravid har man säkerligen fler än en gång tänkt tanken att ?om jag blir gravid kommer jag behålla/göra abort?. Kanske kan man försöka luta sig tillbaka på det och tänka att den tanke man haft under lång tid också är den som är bäst för en själv i situationen. Jag tänker att ts kanske vet vad hon anser är bäst för henne, men att beslutet känns jobbigt att ta ändå vilket medför velande. Detta oavsett om tankarna gått i att behålla eller göra en abort eftersom utfallet oavsett beslut inte är något dröm-scenario. 

Men sa han verkligen så? Att han skulle lämna barnen så att du blev ensam med dem? Hade han inte velat ha varannan vecka?