Hur kändes det att bli förälder, tankar, känslor osv?

Första tiden, trött, förvirrad, en plikt att ta hand om den lilla bebisen på bästa sätt. Från början var det mer en uppgift och plikt på något sätt. 

Förvånad på positivt sätt var nog hur all smärta kunde vara borta så plötsligt efter graviditet och förlossning.

Förvånad på negativt sätt var hur tidskrävande och svårt detta med amning kunde vara.

Något jag trodde mig veta som visade vara sig helt fel finns säkert men kommer inte på något specifikt
Kanske kände jag mig inte helt säker på så mycket innan.

Som person ändrades jag väl kanske inte direkt, men det är klart saker fick ju andra prioriteringar än förut.

Jag känner mig så nöjd med ett barn, trodde jag skulle vilja ha fler men känner inte riktigt så än efter snart 4 år

Tack för svar, intressant! 

Kan relatera med de du skrev om både possitiva och negativa som du blev förvånad över. 

Att bli förälder är det finaste som finns!
Trött första tiden gick på öppna förskolan, föräldrargrupp nångång bara få sällskap/socialt liv.
Mest för mig själv. Det finns ingen handbok hur man uppfostrar barn. Ta till dig råd men ta det som är bäst för dig.
Folk ska lägga sig i, låt det rinna av. 

Jag har alltid varit mogen /lillgammal. När jag fick mina barn blev jag klokare, mer ansvar och en förälder.

Min man skulle vilja ha ett heelt fotbollslag med mig. Många barn. Men det räcker.

Det ända jag tycker att man ska inte curla sina barn. Märker på mina barn.. Vill man curla så gör man det.

Vi jobbar mkt spar till våra barn vi umgås så mkt vi kan. Vi ser till att det finns famljestunder. Det är viktigt. 

Ja visst är det fint, underbar känsla!

Ja alltså det där med råd, personligen tycker jag att jag har fått uppleva en del råd av personer som INTE ens har egna barn, och många av dom "råden" har dessutom varit lite konstiga enligt mig, men alla tänker och tycker olika :)

Jag skulle nog inte lyssna på de som inte har barn?!? De vet inte hur det är själva verket hur det är. Att sitta barnvakt, träffa barn då och då. Jag skulle ta idéer, råd till ngn dom jobbar med barn 24/7.som dagis etc. Som inte har Barn själv men jobbar med barn.

Jag går efter mina syskon med deras sätt och tänka vi är en stor familj. Ärver mkt av varandra med kläder, barnvagn etc. 

Alla har sitt sätt. 

Mitt sätt att säkra mina barns ekonomiska framtidsvisioner. Köpa bil, ta körkort, kunna ta handpenning till lgh.?! Sen är det viktigt för oss i min familj att inget är i gratis.:) 

- Hur kände du den första tiden?

Första veckan var vi kvar på sjukhuset för att dottern fick lunginflammation. Så det var ändå ganska uppstyrt. Min man knöt an till den lilla pyret direkt medans jag där i början nog mest hade beskyddarinstinkt och en känsla av -vad ska jag med den här till- och -är de inte kloka, tror de att vi ska veta hur tar hand om den här-  och -var det här verkligen så smart- typ så. Då hade jag ändå lite grundläggande koll på blöjor och sånt eftersom min bror är väldigt mycket yngre så jag bytt på honom. Men ändå.

- Var det något du blev förvånad över på ett possitivt sätt?

Att bebisen i fråga ändå hade en känsla för natt och dag. Sen att hon inte sov hela nätter (såklart) men grunddygnsrytmen fanns ändå från start. 

Att amningen gick så lätt (förutom en sväng med mjölkstockning)

Att man ändå instinktivt lyckades lista ut det mesta.

- Var det något som du blev förvånad över på ett negativt sätt?

Att bebisar kan sova så dåligt så länge.

Att de knep som funkade för mig att trösta inte funkade för min man och vise versa. Jag trodde naivt nog att det liksom fanns ett universalknep på skrikande bebisar.

- Var det något du trodde att du visste men visade sig ha helt fel?

Det kom väl när de blev äldre och när man fick syskon. När man liksom trodde man var proffs och så var inte nästa unge likadan.

- Ändrades du som person på något sätt?

Det gjorde jag, men motvilligt i början. Med första barnet så tyckte jag det var så galet skönt att gå på affären utan barn. Att bara vara jag. Att liksom komma ut under cover och att ingen visste att jag var mamma. Det kändes som att det var allt jag var där i början och jag saknade mig själv. Så hade inte varit med småsyskonen. 

- Tänkte du efter ditt första barn att du inte vill ha fler eller vill ha ett/flera syskon?

Jag var rätt övertygad om att jag ville ha iaf 3 barn rätt tidigt. Däremot fattade jag inte hur f-n vi skulle lyckas med det för äldsta barnet sov aldrig i början och jag höll på att gå under av sömnbrist. Så när hon var 3 månader kunde jag inte begripa hur folk med två små barn varit så dumma att de gjort om samma sak igen :) Men fort glömmer man, det är 2 år mellan äldsta och tvåan.

Förstagångsmamma sedan 2 månader!

 

- Hur kände du den första tiden?
Ren och skär panik. Lite grubblande. Någon enstaka gång ångerfull, men inte tillräckligt för att FAKTISKT ångra mig. Orolig över att tappa bort mig själv och min relation till pappan. 

- Var det något du blev förvånad över på ett possitivt sätt?
Att ungen utvecklas så snabbt! Jag trodde hen skulle vara ett kolli, "nyfödd" mycket längre. 

- Var det något som du blev förvånad över på ett negativt sätt?
Att min och sambons relation liksom knappt existerar... Saknar honom så mycket fast vi bor under samma tak och varit hemma tillsammans länge. Saknar att bara vara vi två. 

- Var det något du trodde att du visste men visade sig ha helt fel?
Hm, nej, kommer inte på något. 

- Ändrades du som person på något sätt?
Det har gått så kort tid nu så jag vet inte än. Men gissar på att det är oundvikligt att förändras på något sätt. 

- Tänkte du efter ditt första barn att du inte vill ha fler eller vill ha ett/flera syskon?
Jag känner fortfarande inte att jag skulle orka en till bebis, men vill ändå gärna ha ett syskon till min unge... men jag är lite äldre mamma också så det är ju inte säkert det funkar. Fattar verkligen inte hur man kan känna att man vill ha en till direkt efter förlossningen! 

- Jag var väldigt känslosam på både bra och dåliga sätt. Och trött. Och förvirrad.

- Att jag faktiskt kände en sådan överväldigande kärlek, som jag inte hade förväntat mig. Jag mådde väldigt dåligt och var deprimerad hela graviditeten så jag var rädd att må sämre.

- Att man verkligen knappt får sova. Jag trodde folk överdrev.

- Det ska väl vara det där med sömnen. Att man verkligen fick passa på att sova när bebisen sov.

- Jag har blivit mer känslosam och har lättare till gråt och att uttrycka starka känslor. Vilket jag bara ser som positivt. Har även blivit mer lugn och fått mer självinsikt.

- Jag ville först ha ett syskon, men ändrade mig när jag insåg att jag inte ville ha fler barn med just den pappan. Och sedan ville jag inte ha fler alls för att jag inte orkar börja om med småbarn.

Hur kände du den första tiden?

Svävade på små rosa moln mestadels och var helt betagen utav vår underbara bebis. Men sedan hade jag stunder av stor stress över att inte kunna få henne lugn när hon inte slutade skrika. Jag mådde bra fysiskt. Var inte särskilt trött. Efter en tid började jag sakna att få vara ifred ibland, men på det stora hela så härlig tid.

- Var det något du blev förvånad över på ett possitivt sätt?

Att jag fick sova så mkt, och att bebisen inte skrek särskilt mkt. Var inställd på noll sömn och mkt skrik och kaos. Men det var så lugnt oftast. Kanske därför allt upplevdes positivt, för jag var inställd på värre, haha. 

- Var det något som du blev förvånad över på ett negativt sätt?

Trodde jag hade mer tålamod. Trodde inte heller att jag skulle bli så uttråkad av att vara hemma med bebis, men det blev jag. Vissa perioder värre och andra bättre :)

- Var det något du trodde att du visste men visade sig ha helt fel?

Trodde nog inte att man skulle oroa sig så mkt hela tiden. Varför skriker hon nu, varför vill hon inte sova nu då helt plötsligt. Att bebisar knappt har rutiner och om de har några så kan de ändras snabbt var jag inte helt med på. 

- Ändrades du som person på något sätt?

Oja. Jag är en mkt lugnare och tryggare person idag. Jag är också mer effektiv och tar tillvara på tiden mer än före barn. 

- Tänkte du efter ditt första barn att du inte vill ha fler eller vill ha ett/flera syskon?

Visste att vi ville ha minst ett till och 2,5 år senare föddes bebis nr 2. Kände under de åren då vi hade två små barn att vi inte ville ha en till bebis just däremot då men gärna ett tredje barn senare. Nu försöker vi få till bebis nr 3, som dock blir sista :) En sladdis.