Ärligt talat, är 26 en bra ålder för första barnet?

Jo, det är precis så man bör tänka, för välfärdssystemen funkar bäst för den med fast tjänst. Och då har du ett jobb att komma tillbaka till efter föräldraledigheten eller sjukskrivningen. Hur lätt tror du att det är att söka nytt jobb som småbarnsförälder med nedsatt arbetsförmåga? 

Man kan aldrig veta hur framtiden blir, därför gäller det att skapa så goda förutsättningar som möjligt. Och som förälder har man ett extra stort ansvar att göra det. Det är därför vi försäkrar våra hem, är med i a-kassan, har säkerhetsbälte osv.

Jag är mycket hellre ensamstående förälder med jobb än dito utan och är mycket hellre sjukskriven med ett jobb att komma tillbaka till när jag mår bättre istället för att gå direkt från sjukskrivning till arbetslöshet. Arbetsgivaren har dessutom rehabiliteringsansvar, men bara under tiden man är anställd. Löper kontraktet ut har du inte den hjälpen längre.

Risken att bli uppsagd från fast tjänst, visst finns den. Men håll med om att risken för arbetslöshet är avsevärt mycket större om du är visstidsanställd. Då löper du inte en liten risk att bli av med ditt jobb. Du vet helt säkert att du blir det. 

Det faktum att man inte kan planera allt är inte ett skäl att skita i att skapa så bra förutsättningarna som möjligt för sina barn utifrån sin situation. 

Fortfarande så kan man skapa så bra förutsättningar som möjligt innan man aktivt väljer att skaffa barn. Det jag menar är att man ändå inte kan veta vad som händer och de ?perfekta? förutsättningarna finns sällan, ska man vänta på dem blir det nog inte många barn gjorda. 

Självklart är risken större vid en visstidsanställning än vid en fast tjänst, något annat har jag inte skrivit. Jag har heller inte skrivit att man ska skita i att planera bra för att framtiden kan ändras. Utan mer att man kan inte tänka att allt måste vara perfekt innan. Vi hade båda fasta jobb när jag blev gravid, två månader senare blev min sambo uppsagd på grund av arbetsbrist, han hade fast tjänst och jobbat där i 6,5 år, men det spelar ju ingen roll när det blir arbetsbrist.. Han hade dock inga bekymmer med att hitta nytt jobb, på grund av hans driv. 

Jag har heller inte skrivit att det skulle vara enkelt att söka nytt jobb med nedsatt arbetsförmåga. Återigen handlar det om att du inte kan planera för allt vad framtiden bär med sig och därför inte kan tänka att allt måste vara perfekt. Såklart är en fast anställning det bästa och jag förespråkar inget annat utan tycker det är det mest optimala. 

Ålder har ingenting med saken att göra. Det jag personligen anser att man behöver är tillräckligt med stabilitet (boende, buffert, inkomst, mentalt) och livserfarenhet för att ge ett barn en stabil och trygg tillvaro. Även att ha allt ovanstående tillräckligt att klara jobbet ensam. Många relationer spricker. 

Vad innebär livserfarenhet i detta fall?

Ja du, exempelvis vet jag en kvinna som precis fått barn som ALDRIG betalat en räkning. Alltså, pengar har hon. Men hennes mamma har gjort betalningarna, sen hennes sambo. Hon har knappt använt internetbanken alls. Det är en massa annat hon inte har koll på. Lämnar sambon henne vet hon inte hur hon ska söka boende. Hon är snart 30 år. 

Hennes storasyster hoppade av gymnasiet (vilket jag INTE uppmuntrar), drog iväg till en annan stad som 16-åring och jobbade och försörjde sig själv. Sen drog hon utomlands ett par år. Pratar fyra språk flytande. Är väldigt allmänbildad. Det hade gått ganska okej för hennes barn om hon fick ett som 18-åring. För även om mamman inte var utbildad då så har hon (nästan) alltid haft arbete. Och har en riktigt sjysst buffert. Har även alltid fixat boende snabbt och smidigt.

Angående att ha fast tjänst eller inte så MÅSTE man inte det. Men man bör säkerställa att man har en SGI fastställd i alla fall, och det kan man få även om man har ett vikariat som går ut i samma veva som man går på föräldraledighet eller är avlönad per timme. 
För det handlar om förutsättningar. Men även där är vi alla olika.
Jag personligen hade inte kunnat gå på föräldraledighet på ett år med en klump i magen och en ovisshet kring vad jag skulle göra sen. Jag ville inte bara ha utbildning och ett jobb innan vi fick barn, jag ville ha ett jobb som jag kunde tänka mig att komma tillbaka till efter min ledighet. Det var trygghet för mig.
Sen finns det andra som ser föräldraledigheten som en paus vilken som helst och som kanske är mer "mentalt spänstiga" än jag eller som är van vid anställningar som går på projekt eller halvårsvis, vad vet jag. Jag kan ta mycket av livet med en klackspark annars och är väl medveten om att allt inte går att planera. Men för mig är det viktigt att jag har koll på ekonomin så att jag vet vilka förutsättningar vi har som familj.

Det "perfekta" läget finns nog inte och risken då är att man hamnar i Alfons-läget där man "ska bara" och sen vips har det gått tre år till. Men som sagt, att försöka planera det som kan låta sig planeras och tex skjuta på graviditeten ett halvår om det är vad som krävs för fast tjänst till exempel tycker jag inte riktigt är samma sak. 

 Jag fick 1a strax innan jag fyllde 23år. Min man var då 34. Han vi båda arbetade och hade en stor lägenhet. 
Kör säger jag :)

Hej TS, 

Livssituationen är det viktigaste, stabilt liv med jobb, boende, en partner som vill samma sak osv som du verkar ha. Hade jag varit dig så hade jag väntat tills jag fått den där fasta tjänsten bara för extra trygghet, du har ändå inte jobbat så länge och det är inte så bråttom.

Jag har för mig att man får ut mer i föräldrapenning om man har jobbat minst någon viss tid typ 2 år men jag vet inte om det stämmer men kan vara värt att kolla upp sånt. 

Folk kan tycka vad som helst, ja många kommer reagera på att du bara är 25 år gammal och precis slutat plugga och därmed inte har någon tid till att bara leva och vara ett par år som enligt många är normen i alla fall i Stockholm. Men strunta i det bara och gör som du vill. 

8 månader från försäkringskassans håll - kollektivavtalet kan däremot säga annat för föräldralön (10 % - brukar vara 1 års arbete innan föräldralön utgår).

26 är väl snarare den perfekta åldern att bli mamma. Man är vuxen och har lekt av sig. Alla utbildningar är avklarade och man har något att falla tillbaka på när man ska ut i arbetslivet efter graviditeten. Tycker att du TS har varit mycket klok.

jag blev mamma efter 35. Det jag tycker var jättebra var att jag han göra det jag ville innan- rest runt i världen, vandrat i svenska fjällen, varit på skidresor osv. Givetvis kan man göra allt detta med barn i släptåg, MEN det kan aldrig bli samma sak plus att det blir rätt mkt jobbigare.

Fördelen med att bli hyfsat ung mamma är som jag ser det, att man får mer år tillsammans med sina barn, och flera år på sig att skaffa syskon.

Sen de där med pengar, de klarar man ändå på nått vänster. Jag hade inte ens fast tjänst vid tillfället.