Någon mer kvinna som blir GALEN som gravid? Hjälp!

Jag mår tvärtom bättre när jag är gravid. Men prata med någon utomstående? Bm, kurator, psykolog eller vem som helst. Kanske finns någon vän du kan anförtro dig åt. Du behvöer ju inte tala om för alla.

Verkar ju vansinnigt att göra abort bara för att man mår lite dåligt.

Hej! 

Du är inte ensam, kände samma sak med mitt första barn och nu är jag gravid i vecka 31 och tyvärr mått skit sedan start. Psykiskt är detta fruktansvärt, plågsamt och jag har inte många stunder då jag njuter.  Jag vet dock att detta kommer vända när jag ser bebisen för det var samma sak förra gången med men jag är helt slut och tycker inte om detta. Jag biter ihop varje dag och längtar till detta är över så att jag kan börja leva igen.

Du är långt ifrån ensam om dina tankar och känslor men detta ska ju vara den finaste period, bla bla och många vågar inte erkänna hur de känner för man skäms, vilket jag också gör till en stor del. 

Åh, tack, du anar inte hur mycket det betyder att du skriver så. Jag känner mig så ensam och konstig i det här och det mesta pågår ju på insidan. Grattis till din bebis och till att den snart är på utsidan :) Jag började som sagt att må bättre i den andra trimestern förra gången så jag håller fast vid det hoppet. Det är skönt att veta att vi är flera som mår konstigt under graviditeten. 

Kanske ska jag kontakta någon att prata med, jag vet bara inte vem. Mvc kanske.

Jag trodde att det skulle bli annorlunda denna gången, att jag skulle njuta och detta skulle bli bra men nej, mår precis på samma sätt. Längtade efter att bli gravid och att mitt barn skulle få syskon, när jag väl blev det varade lyckan någon vecka. Jag började tvivla om jag har gjort rätt men pratade mycket med min barnmorska som visste hur jag reagerar och vad hormoner orsakar mig för mående. Jag går hos psykolog på kvinnokliniken och det känns faktiskt bra. Jag pratar av mig och det känns lättare.

Jag har under fler veckor bara isolerat mig i mitt hem som är min trygghet, jag pratar med min man om mitt mående men det är så svårt att förklara vad man känner så att lätta på hjärtat hos en psykolog har varit a och o för min del. 

Jättebra att du kan skriva av dig här och sätter ord på dina känslor, jag förstår dig helt. Någonstans måste man få göra det annars så spricker man. Jag har dagar då mina tårar bara rinner ner, jag är orkeslös och inte så rolig att göra med men jag ser framemot min bebis och det är räddningen för min del. 

Jag håller tummarna att du snart mår bättre och slipper må dåligt hela graviditeten. 

Vilket otroligt raljerande och empatiskt svar! 

TS, att må psykiskt dåligt av hormonerna under en graviditet är inte ovanligt. Prata med din BM så fort du kan. Jag fick samtalsstöd av MVC-psykolog och jag tror att det kan finnas medicinering också. Visst kan humöret gå upp och ner under en graviditet, men ingen ska behöva må så dåligt. 

Sen finns det inget som säger att man måste hålla en graviditet hemlig till vecka 12. Tvärt om kan det vara en fördel att berätta, i synnerhet om man mår dåligt, men risken är väl att man möts med svar som ovan. 

Tack för ditt svar, jag ska prata med mvc. Jag har en psykolog som jag pratar med, kanske kan jag ta det med henne. Bara att kunna skriva här och få svar hjälper. Förra gången jag var gravid så berättade jag tidigt men då blev det missfall. Så jag är mer försiktig den här gången.

Till Jagmed: Jag trodde också att det skulle bli annorlunda den här gången! Och jag ifrågasätter också allt och undrar om jag verkligen ska ha det här barnet osv. Trots att jag har längtat varje månad i över ett år. Gud vad skönt att höra att det finns fler som jag :) Man känner sig ju knäpp. Men det hjälper mig mycket att bara sätta ord på det. Och jag vet ju att det går över. Och då blir man sig själv igen. Längtar.. 

Så jobbigt att läsa att du har det så, det är hög igenkänning på det. 

jag är gravid med barn nr2, nr 1 var en låååång kamp, mådde inte bra ändå när jag var gravid.
nu är jag i v 9 och tänker att jag inte orkar, eller vill vara gravid längre. :( vet inte vem jag är längre heller typ, innan detta så ville jag ju det. Det är så påfrestande att må illa, vara äcklad över saker?. Ingen lycka förutom min dotter. Sambon är jag ju redan dö trött på haha. 
kånns Så otacksamt att känna såhär, men gör det ändå ju :/
kram! Skönt ändå att man inte är ensam om detta 

Åh, jag känner så med dig. Jag är också i v.9 och undrar om jag överhuvud taget kommer att klara det här (trots att jag har gjort det en gång förr och längtat efter detta länge). Man känner sig inte som sig själv längre. Jag är också dödstrött på min sambo och funderar på att flytta, haha. Jag pratar med en psykolog i alla fall. Har du någon att prata med? Kram 

Raljerande? Ja kanske, men för mig som mår dåligt 365 dagar om året men kämpar på ändå kan jag tycka att man kan stå ut några månader med att må lite dåligt, det går liksom över. Man kan ju inte ge upp för att något är lite jobbigt.

Hej! 
Det är helt normalt att må dåligt och känna på olika sätt när du genomgår en graviditet, jag menar, hormonerna bara rusar. MEN! gå inte och känn att du inte kan prata med någon bara för att ni bestämt att den ska vara hemlig till V.12, känner du att du behöver ha någon annan än din man att prata med så välj ut någon som du kan prata med i väntan på att v.12 skall komma. 

Min karl sade likadant, "jag vill inte berätta före vi sett ett friskt UL. och jag vill skrika ut till hela världen. Jag löste det så att jag berättade för 2 nära vänner för att kunna "keep sane" så att säga. om jag inte hade gjort det hade jag nog inte kunnat ta mig igenom den första delen av graviditeten

Alla kärlek och lycka till!

Jag tycker du ska prata med barnmorska på vårdcentralen och söka hjälp för de känslorna, det är inte värt att må dåligt i 9 månader! Jag mådde skit hela min graviditet, hade otroligt mycket ångest, dödslängtan, grät och var jättedeprimerad hela tiden. Men jag sökte aldrig för det då jag trodde att det "ska" vara så, alltså att det var mig det var fel på. Jag har i efterhand förstått att jag och hormoner inte är kompisar, alla hormonella preventivmedel har skickat in mig i depressioner men det blev extra tydligt efter graviditeten. Därför har det inte blivit fler barn och jag har steriliserat mig för att slippa preventivmedel. 

Efter förlossningen fick jag prata med en barnmorska på vc som gjorde en enkät om hur kvinnor mått under graviditeten och när jag svarat på frågorna sa hon att jag borde sökt för det, att man inte ska må så och att hon beklagade att jag inte fått mer information innan. 

Så, berätta det här för någon inom mödravården eller sök psykolog via landstinget! Du ska inte behöva må så! <3