Varför har många det så tufft med familjelivet men ändå skaffar så många barn utan att kunna separera, gå ner i tid eller annat??

Varför är så många män oengagerade? Varför skaffar dessa män partner och barn om de inte klarar av det? Varför tar inte dessa karlar tag i sitt beteende när de märker att det börjar barka åt skogen?

Varför ser vi som samhälle mellan fingrarna på männens beteende? Varför ifrågasätter vi inte mer? Varför rycker vi på axlarna och säger: killar är såna! 

Nu var det inte mig du citerade.. men jag förstår inte varför det ses som att man "offrar" sig för att man är hemma med sina barn? Det är jag också, helt enkelt för att jag inte vill fördela min tid mellan jobb och barn/hem utan prioritera det sistnämnda. Jag ser det snarare som lyxigt att kunna ha den möjligheten. Men ser man barnen som en börda så är det inte så konstigt att se det som att man "offrar" sig för att man skapar mer tid med sina barn.

Jag orkar egentligen inte svara. Jag märker att alla här pratar förbi varandra och detta kommer bara att sluta som en pannkaka. Synd egentligen då ämnet är viktigt.
 
Jag började med att säga emot TS. Jag håller inte med om att det är så enkelt och att allt går att planera. Vi har dessutom olika förutsättningar med oss. Dessutom gillar jag inte att såna här trådar alltid blir skälla-på-kvinnan-för-det-är-bara-hennes-fel-för-det-var-hon-som-valde-en-dålig-man. Jag tycker att lika mycket fokus isåfall ska ligga på männen som oftare än kvinnor smiter undan ansvar.

Tina svarar då mig att hon har valt att vara hemmafru. Jag har verkligen inget emot om någon vill vara hemmafru eller vad som helst annat. Jag hoppas bara, för alla kvinnors skull och för Tinas i synnerhet, att man gjort det med öppna ögon och planerat så att kvinnan inte hamnar i den fällan att hon knappt har några pengar alls och får ta allt med hushållet och barnen. Det leder snabbt till att man blir fattig, utsliten och utan valmöjligheter om man sedan önskar separera. Det är väldigt lätt att man hamnar där om man inte själv som kvinna står på sig. Och det är ju precis det som TS också är så emot.

Till dig: Nej jag tar inget för givet. Jag frågar Tina och jag skriver att jag hoppas att hon har sett om sitt hus i detta så hon inte förlorar allt för mycket på detta. Tina skriver att hon är hemmafru. Sedan skriver hon att hon är tjänstledig från jobbet. Då är det ju inga problem? Och hon har ordnat det ekonomiska. Så vad är problemet? Varför ta upp detta? Vad ska vi argumentera om?
Ja jag vet att man kan ordna sin ekonomi på väldigt många olika sätt. Varför skulle jag inte veta det?

Ojoj jag måste retat upp många här. Eller är det för att det är fredag?
Jag struntar totalt i vad du gör och planerar med din familj. Jag skrev ett inlägg riktat till TS där jag inte håller med om att det är så enkelt alla gånger att planera saker. Livet händer. Vi råkar alla ut för saker. Vi har alla olika förutsättningar med oss från början. Dessutom gillar jag inte att man så ofta pekar finger mot kvinnor när männen isåfall oftare smiter undan ansvar.
Vill man vara hemmafru så varsågod! Det jag önskar för alla kvinnor är att de då ser om sig själva. Se till att de inte förlorar alltför mycket ekonomiskt på det. Planera innan.
Ja det är jättemysigt att vara hemma med barnen. Men så blir barnen stora, du och din man skiljer er. Han seglar vidare med hög lön, pensionssparande och en ordentlig sparad summa på banken. Kvinnan får minimipension och har knappt något sparande alls.
Många kvinnor har det såhär, för de tyckte att det var mysigt att vara hemma med barnen. Jag vill att kvinnor ska börja ta för sig. Våga ta upp detta med sin man. Kräva att om hon ska gå ner i tid eller vara hemma så ska han betala mer hemma samt föra över pensionspoäng till henne.

Varför är det så illa?

Det går ju åt båda hållen. Visst männen är kanske slappa idioter... och det är såklart fel... check!

Men varför går man och skaffar FLER ungar med samma idiot när man VET att personen är en slapp idiot? Ansvaret för hennes val ligger ju inte på honom utan på henne.

Samhället ser inte mellan fingrarna på såna mäns beteende, varken vettiga män eller kvinnor tycker sånt beteende är ok. Men det är inte samhällets ansvar att välja vem hon ska vara ihop med och vem hon väljer att skaffa barn med. Alla är alltid ansvariga för sina egna val oavsett kön. 

Ja varför går han och skaffar fler barn med henne när han inte orkar med första barnet? Har han ingen ansvarskänsla i kroppen? 

Samhället ser absolut mellan fingrarna på mäns beteende i bådestort ochsmått. Det behöver inte ens diskuteras. Redan som små barn lägger vi olika förväntningar på pojkar och flickor och det följer sedan med hela livet. 

Kul att du menar att du lägger samma ansvar på kvinnor och män men i hela ditt inlägg så skriker det hur mycket mer du lastar kvinnor än män. 

Det som retar folk är snarare att...

1) Du påstår att livet "händer" och att man "råkar ut för saker". Men det är ju en ganska larvig generalisering för hur livet kommer utforma sig beror i allra högsta grad på vilka val man gör

2) Du gnäller över att man pekar finger på kvinnor men försöker själv lägga över ansvaret för kvinnornas egna val på männen eller samhället. Det är ingen som tvingar en kvinna att skaffa 4 barn med en idiot, det valde hon alldeles själv och då får hon oxå ta konsekvenserna för sina val.

Att propagera för jämställdhet låter inte så illa alls, att använda jämställdhet för att frånskriva kvinnor ansvar för sina egna val låter väldigt illa för det är inte jämställdhet det är bara ren BS.

Nej, alla kan inte gå ner i arbetstid trots att man liksom bor i Sverige. Hur tänkte du där?

Låtsas inte att du har flera på din sida när det är främst du som tycker på ett visst vis. Jag ser igenom det direkt. 

Jo jag vidhåller att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Man kan planera så gott man kan men livet kan ändå ställas på ända. Jag orkar inte dra alla exempel. Det blir bara löjligt. Vi har alla olika förutsättningar i livet också. Men det kanske man måste ha gått på högskola för att kunna förstå. 

Jag är även för att vi ser på människor som just mänskliga. Annars kan vi ju börja att vara benhårda på alla områden  - jaha du har rökt tidigare  - nej du får inte sjukvård. Jaha du gick ute efter kl 18 - nej du får inte ersättning för överfallet. 

Den dagen kvinnor och män har samma förutsättningar från början och anses som vuxna ha samma ansvar av samhället  - den dagen håller jag med i det du skriver. 

Många har väldigt bråttom, men påpekar man att det tar tid att lära känna någon man ska leva med i en tråd här på Familjeliv blir man ju fullständigt nerhackad med nedlåtande kommentarer om att man är någon sorts j-a pretto. 

Tja, det är du själv som gnäller över att dina inlägg provocerar andra... men sen sitter du och gnäller över att det är jag som låtsas att jag har fler på min sida?
Först bekräftar du att dina inlägg provocerar andra men påstår sen att man låtsas?Ja du vidhåller men missar poängen totalt...  ingen har liksom bestridit att livet inte alltid blir som man önskat. Det jag ifrågasätter är ANLEDNINGEN till varför det inte blir som man önskat. Beror det på ren slump... flupp så råkade man bara föda 4 barn av ren slump?... eller berodde det på att man medvetet valde det?Ja om du vill att vi ska se människor som mänskliga så kan du ju börja med att sluta göra allt till ett könskrig... för även män är väl mänskliga? Att dela upp människor i kön och mäta dem efter olika måttstockar är väl knappast att "försöka se människor som mänskliga"?Den dagen kommer aldrig komma så länge du inte kan förstå skillnaden mellan egna val och förutsättningar. Väljer man medvetet att fucka upp livet för sig själv så är det inte förutsättningarna som är fel, det är ens egna val som varit fel och man har hela tiden haft förutsättningarna att välja annorlunda om man velat.

när Vi fick tredje barnet pratade vi igenom just detta. någon Skulle gå ner i tid för att livet ska gå ihop. Tredje barnet kom och jag blev minimalist för att mäkta med. det hjälpte dock inte för att min respektive tycker Att denna någon ska vara jag. Det tycker inte jag så just nu är vi i konflikt över detta. Livet blir inte alltid som man tänkt sig hur väl man än förberett sig.

Det bästa skulle vara om Staten skulle ordna detta, genom lagar. Vi skulle kunna ha som i Tyskland, där pensionspoängsÖKNINGEN och förmögenhetsÖKNINGEN under äktenskapstiden (men inte de pensionspoäng eller den förmögenhet som var och en av makarna ägde före vigseln), delas automatiskt vid skilsmässan. Detta är alltså default, och måste avtalas bort aktivt om det inte ska gälla. Här i Sverige har vi tvärtom, och då vågar många kvinnor inte ta upp ämnet med sina män. 

Dessutom kan tyska domstolar döma män att betala underhåll till sina exhustrur, om det kan anses skäligt. Så borde vi också ha. (Det vill säga: möjligheten FINNS faktiskt i Sverige, men då måste kvinnan stämma mannen i tinget, och det tillämpas nästan aldrig. I Tyskland skiljer man sig alltid inför en domstol, och dom tar alltid ställning till om det är skäligt med underhåll till exhustrun.)

Det är feministerna som har motarbetat alla de här möjligheterna i Sverige, och dörför skadat många kvinnor. 

Fast de saker som du nämner i trådstarten handlar ju mer om könsroller och förväntningar utifrån kön än hur snabbt eller hur många barn man skaffar. Jag håller med om vikten att se på sig själv som en självständig individ  och försöka forma livet efter det, men inte attdet måste innebära ett visst sätt att leva. 
I övrigt i tråden låter det som att folk idag planerar för lite. Min bild som medelålders är den motsatta, att unga i dag lever i en föreställning om att man kan planera bort alla problem. Att om man bara gör allt rätt från början så kommer allt flyta på sen och annars får man skylla aig själv. Man verkar ha en bild av att livet går att styra i detalj. 

Håller med helt och fullt. 
Bra att planera, tänka till, vara medveten om möjliga konsekvenser av val osv - men också ha förståelse för att livet händer och att det finns fler än ett sätt attleva och att detoväntade eller från början oönskade också kan vara helt ok. 

Båda kan gå ner lite var. 

Alla har lagligt stöd att med eller utan uttag av föräldrapenning gå ner som mest 25% i arbetstid tills barnet fyller 8 år eller avslutat 1a klass (minst, finns avtal som är mer generösa). "Kan" är därmed upp till en själv, om det är ekonomiska skäl eller andra. Men i så fall har man själv gjort det valet, den prioriteringen.
Det är också fullt rimligt att båda går ner 10% var istället för att ena parten går ner 20%, om man vill försöka jämna ut.

Vi hade varit tillsammans 1.5 är när jag blev gravid med första barnet. Jag var hemma 8 mån och sen tog sambon över till 1.5 år. Barn 2 som vi väntar nu kommer jag att vara hemma minst 1 år men säkert mer då jag vill det och sambon tycker det är okej. Jag har högre lön än honom men jag vill prioritera barnen framför högre inkomst.