Hur har ni det några år efter otroheten?

Ångrar att jag inte gick vidare. Tog skilsmässa och alla bekymmer det skulle fört med sig. Det hade kanske blivit ett lyft för både mig och resten av familjen.

Istället sopade jag igen spåren. Låste in hjärtat och kastade bort nyckeln. Låter livet rulla på i en grå vardag.

Jag lever fortfarande med min fru. Vi har det väldigt bra idag och jag "vet" att hon inte är otrogen längre.

Jag älskar henne fortfarande och hon är mitt livs kärlek....MEN jag har hela tiden tanken att "kan jag verkligen lita på att det aldrig händer igen". När hon var otrogen försvann någonting i mina känslor har jag börjat märka, ni vet det där som gör att man älskar någon till 100% och bara vet att det kommer alltid vara vi! Det är 3 år sedan det kom fram nu och jag känner mer och mer att det här kommer inte att fungera.

Så just nu håller jag på och planerar skiljsmässan....jag önskar att jag hade breakat direkt!!

Nja, frågan är bara i vilket skick de "håller". Att bara fortsätta tillsammans är ju inte per automatik en framgångssaga. Det verkar rätt många glömma.

Jag tror att väldigt många (om inte de flesta?) förhållanden som gör ett nytt försök förr eller senare faller. Och jag tror att väldigt många som förlät ångrar det senare. Antingen för att man blev bedragen igen vilket är vanligt eller att förhållandet aldrig blev sig likt igen. Många är nog kvar för barnens skull eller av bekvämlighet snarare än för att man älskar sin partner.

Och då kan man fråga sig, är det värt det? 

Känner igen det där.

Och det är just det många som är otrogna och många som förlåter för snabbt tyvärr inte fattar. De som var otrogen fortsätter ju se sig själva som samma personer de var innan otroheten, men för deras partner är det inte så, hela den bild man hade av sin "gamla" partner går sönder i små bitar och man blir tvungen at bygga upp en ny bild som inte är lika vacker som den gamla för den innehåller en del jävligt fula egenskaper oxå.

Vissa saker i den nya bilden är fortfarande sig lika men andra är väldigt olika. Den gamla personen var inte en lögnare eller en svikare som kunde såra en djupt och vara ok med att offra sin familj för några knull, men det är den nya. Och sen ska man försöka förmå sig att älska och lita på denna nya person som framträtt lika mycket som den gamla.... det är ingen lätt uppgift.

Nej precis.
Jag tror inte att de otrogna inser hur mycket de har förstört. Någonstans tror jag inte att kärlek betyder samma sak för "dom".

I början skrev jag att jag gärna ser tankar från båda sidorna. Men dom verkar inte ha hittat hit ännu. Jag tror faktiskt inte jag sett en enda tråd härinne om någon som varit otrogen och dennes tankar och svårigheter i att reparera relationen.

Så kan det såklart vara. Och det finns fog för det i vissa fall utifrån om man läser forumen här på Familjeliv.
Men ingen vet väl vet om det faktiskt är så. Det enda man kan se är skilsmässor som spricker på grund av otrohet. Och kanske inte alltid ens det.
Därför menar jag att det är dumt liksom etablera en sanning runt hur det är, när man faktiskt inte vet. 

Det där är faktiskt inte alls så ovanligt. Jag noterade att han som knullade på min fru på jobbet också blev långtidssjuksriven och dessutom som frånskild fick flytta från radhuset till i hyreslägenhet i lite sämre område.

Väldigt tänkvärt. Har haft känslan men inte kunnat definiera den. Vem är hon egentligen? Har hon lärt sig något på resan? Det är läskigt att veta att hon har (hade?) egenskaperna i sig, att det inte var några problem att såra mig så hårt det bara går att såra någon. Som du skriver, det är ingen lätt uppgift. 

Viktigt tror jag, är att inse att allt börjar om, det måste bli en helt "ny" relation. I det att hon fått en ny chans, innebär det också att jag måste reseta dåtid, försöka sluta älta och se framåt, att vi helt enkelt startar om från 0. 

Jag har rensat det mesta från tiden vi hade innan otroheten. Dels för att jag inte vill bli påmind om den, men helt ärligt så även för att i någon mån "straffa" henne. Banalt kanske, men vi människor kan vara banala ibland. 

Hatar man sig  själv och älskar att plåga sig själv så väljer man att stanna kvar. Har man nån form av självrespekt så lämnar man och går vidare.

Jag kan svara från den otrogna sidan. 

Det va väldigt mycket fram och tillbaka mig mellan oss. Inte bara otrohet som va problematiken utan väldigt många andra faktorer också. Jag som va otrogen hade problem med spriten, taskig självskänsla, tyckte synd om mig själv och sökte väldigt mycket bekräftelse hos andra. Väldigt omogen och egoistisk på det känslomässiga planet. Knappt någon erfarenhet av ett riktigt förhållande.

Dagen kom iaf när det hände. Och dagen därpå berättade jag allt för för ångern och skammen va för påtaglig. Jag älskade ju min partner. Jag gjorde det inte för att såra henne eller för att jag inte ville vara med henne. Jag gjorde det för bekräftelsen att någon "ville ha mig". Vi fick det iaf att fungera några år till men i dagsläget är vi inte tillsammans (dock inte mestadels pga av otroheten). Vi är väldigt goda vänner om nästan inte bästa vänner idag, och det mesta om inte allt är nedlagt om man säger och min tillit är tillbakavunnen. 

Men man märker ju väldigt tydligt att man har sabbat något. Både hos sin partner och för sig själv. Man blir till en början väldigt ifrågasatt kring allt man gör och har misstankarna på sig dygnet runt. Och man vet att man förtjänar det. Samtidigt som man (iaf jag) kämpade med allt jag kunde för att visa min ånger och att det inte skulle hända igen. Och det gjorde det aldrig heller. Mycket slit med att ändra hela sitt beteende, vilja bevisa att man är beredd att ändra hela sitt jag. Hela sin syn på vad en relation är och ska vara, vad man är beredd att göra för att laga detta. Men man märker ju så tydligt av det på många sätt. Man vet att tankarna hos sin partner går åt det misstänksamma hållet så fort man är på något där det finns möjligheter att det skulle hända igen. Även om saker och ting blev bra ett tag så låg det ju alltid där och bubblade under ytan och kunde väckas inom oss båda när som helst. 

Många ångrar säkert ingenting. Jag iaf ångrar allt. Mer idag än då. Besvikelsen att man inte kunde behärska sig. Att man bara såg till sitt eget och sket fullständigt i sin partner.

Så kan man se det. Vilket å andra sidan också kan betyda att man egentligen inte kan ha några  djupare känslor annat än för en själv.

Min man har notoriskt otrogen. Vi gick i terapi, bråkade, älskade och redde ut...jag kände mig värdelös ibland och otroligt älskad ibland. Jag läste allt om att hur man lagade och gick vidare. Hur många som klarade det ändå etc etc. Men...jag insåg till slut att jag var värd mer och bättre. Någonstans insåg jag också att om han verkligen älskade mig och jag var hans allt skulle han aldrig gjort det. Kanske en miss men inte ett förhållande med någon annan och sedan flera gånger om. Det är tungt att bli bedragen och sedan också titta på relationen och inse att kanske älskar den andre inte en tillräckligt. 

Jag lämnade. Det tog för lång tid, för oss båda och för barnen.

Jag träffade en ny man och det blev bra ett tag. Men nu är jag stört förälskad i en underbar man som...är gift. Trots att jag vet allt om att bli sårad och bedragen så är jag där. Så jvla puckat. 

Det jag insett är att kärlek är så starkt att den totalt kan förvrida det mesta. 

Visheten och galenskapen detta gett mig är:

Jag förstår mitt ex bättre.
Jag har insett att ingen är perfekt. Verkligen inte jag själv heller.
Kärlek är extremt starkt. 
Mannen jag har ett moraliskt kasst förhållande med vet att det finns två vägar, han berättar själv eller så får hon aldrig veta. Väljer han att inte lämna så får han bära vetskapen som ett ok själv.
Jag förstår mitt ex:s kvinnor väldigt mycket bättre och hyser inget agg mot dem. 

Du då vet hur ont ditt ex gjorde dig, väljer du ändå att bidraga till att den gifta mannens fru utsätts för samma sak?

Jag är 2 år efter otroheten skiljd. Den fick mig att inse hur dålig relationen var och att jag behövde lämna den. Hon jag var otrogen med är fortfarande gift och sist vi pratade läste jag mellan raderna att de inte hade det särskilt bra. Otroheten kom alltså fram i vårt fall. 

Fattar inte heller hur man kan få det där till nån slags visdom... 

Min partner beter sig som en röv, senare väljer jag att bete mig som en lika stor röv som mitt ex mot min nya partner och nu känner jag mig mycket visare... WTF?!?!

Jag har väldigt stor respekt för mig själv och tycker rätt bra om mig själv. I vårt fall var det värt att försöka lösa problemen och fortsätta tillsammans.
Men jag respekterar den som gör ett annat val.