Anonym (Vilsen) skrev 2022-03-06 13:39:17 följande:
Hur slutade ni dricka?
Dricker för mycket, förstör saker i mitt liv pga detta. Vill inte gå på AA, är för liten stad och jag kan inte riskera skvaller med det yrke jag har. Behöver sluta dricka på egen hand, hur gör jag detta bäst? Vad var er fungerande strategi?
Det beror ju helt på hur "nere i skiten" du är. Är det något du känner att du måste ha i kroppen för att fungera "normalt" så är det ju mycket svårare än att tex dricka för mycket på helgerna.
Skulle nog rekommendera AA. Inte för att gå på konternueligt men för att få en förståelse om att du inte är ensam och att det inte är så "pinsamt" och jobbigt som många tror. AA är inte för alla. Och det är inte enda utvägen men det är en väldigt bra början. Att få höra hur andra hanterat liknande situationer. Du kommer finna mer svar där än på FL....
Jag själv är alkis. Nykter sedan snart 5 år. Jag söp för att fungera. Från 07 till sömn. Detta eskalerade ju såklart mer med tiden och det va inte alltid så såklart. Men drickat har alltid funnits i min närvaro pga mitt yrke. Och jag drack väl något dagligen i ca 12 års tid. På slutet va det mycket att bara hälla i sig för att slippa ångesten kring allt som hade med det att göra. Sabbade hela mitt liv, hela min familjs liv. Jag visste att jag hade problem och va alkis. Men jag kunde inte sluta. Det spelade ingen roll hur mycket andra ville eller tjatade. Jag va inte klar. Spriten va det viktigaste innerst inne.
Vändpunkten va väl när min partner sa: Om inte du går och söker hjälp så ser du inte mig eller ditt barn mer. Detta efter år av försök till att sluta. Jag gick till AA iaf. Aldrig varit så rädd och aldrig känt en sån skam i hela mitt liv. Men, komiskt nog när jag väl kom dit så va det något jubileum så det va typ 200 pers där. Välkomnandet va helt enormt rörande. Sån förståelse för sjukdomen och att dela den med så många andra som satt i samma båt som en själv. Det va vändningen. Eller början till vändningen iaf. Jag va nykter i ett par månader sen va det igång igen. Inte öppet, helt i smyg och bara skåpsupande. Och denna ångest byggdes upp ännu mer, det va värre än nånsin. Paranoid konstant, skräcken om att bli påkommen. Att ljuga dagligen. När alla då trodde att man va nykter.
Ett halvår senare fick det vara nog. Jag pallade inte längre och söp ner mig totalt. Jag vet inte hur det hände riktigt men jag vaknade upp dagen efter med diverse SMS och meddelanden. Jag hade sabbat allt igen. Allt va över. Jag va slut.
Den dagen när jag vaknade DÅ kände jag på något märkligt sätt att nu får det vara nog, nu kommer inte jag dricka mer. Jag vet att nu kommer jag inte dricka mer. Jag är klar med detta. Och så blev det. Jag har inte druckit en droppe sedan dess. Jag har varit öppen med allt om min alkoholism. Jag skäms inte för den. Och det ska inte du heller göra om du känner det. Det är inte lätt att ta sig ur den.
Och vilken väg som är din kan bara du veta. Om du inte är beredd att göra precis vad som helst för att sluta så kommer du antagligen inte sluta.
Ångesten och vad det kostar att dricka är mitt största drivmedel till att inte dricka. Det är inte värt det. Min resa till att komma fram till det va lång och jävligt bökig och många fick betala allt för mycket för den. Jag går inte på AA. Jag gick några gånger för att bli avskräckt och höra andras historier och syner. Vilket va guld värt.
Finn ditt eget sätt. Allas väg är olika. Men ta hjälp av de som vet. Det är inget att skämmas för. Folk förstår mer än man tror och jag har ALDRIG blivit bemött på ett negativt sätt kring min alkolism. Vare sig av likasinnade eller andra.