Vad önskar ni som skiljt er med er era barns andra förälder att ni visste innan ni skiljde er?

Skilj er innan det går så långt att ni börjar avsky varandra - ni ska fortsätta vara föräldrar och då måste ni kunna ha en fungerande schysst respektfullhet mellan er om ni överhuvudtaget ska kunna fostra barnen ihop. Många glömmer nämligen just detta och drar igång fullt krig och sen ylar och grinar om att exet är så jävla elak och ska tjafsa om allt  buhuu.. Ja undra varför?...

Ett gemensamt föräldraansvar innebär inte att ni varken kan eller får detaljstyra vad den andra gör på sina veckor. Olika hem kommer givetvis innebära olika regler och rutiner. Deal with it, live with it.

Slåss aldrig om vem som ska slippa vara med sina barn. 

Skriftligt på umgänge/boende och underhåll för att slippa tjafs och utpressning. Samt även titta över barnens hobbys etc och vem som ska betala vad. En stor miss många gör är att ta för givet att x fortfarande ska betala ridning/dans/piano bara för att det står i dennes namn. Dela kostnaden eller skippa hobbyn. 

Hjälps åt! 

Det kommer alltid finnas magsjuka, vattkoppor, löss och diarréer hos både vuxna och barn och ni drabbas av det allihopa. Hjälp varandra istället för att gnälla om "mitt projekt" eller vem som slapp sist. Det är era barn det gäller. Då kavlar man upp ärmarna och tar VAB eller ledig eftermiddag. Punkt.

Jag får rabies av föräldrar som ynkar om milimeterrättvisa, avdrag på underhåll för en extra natt och ska gnälla i veckor om att barnen var ju faktiskt sjuk nyss då får de gå i skolan nu osv. FFS! 

Just i mitt fall, så ville pappan verkligen inte ta sitt ansvar för barnen. Jag önskar att jag förstått det före skilsmässan. I stället tog jag för givet att vi skulle ha det som "alla andra", dvs sätta barnens bästa först, ha v/v och delat ansvar. All den energi och tid jag lade ner på att försöka få till ett fungerande umgänge med pappan, den hade jag kunnat använda till något vettigare. Om jag på riktigt vetat att det fanns föräldrar som inte ville ha med sina barn att göra alls, då kanske jag insett att barnen hade det bättre utan honom.

Att även om separationen var ömsesidig kan det ändå bli kaos efter separationen. Jag och exet var överens och till att börja med var han helt tydlig med att vi skulle fortsätta vara vänner, vi har ju ändå barn ihop och så vidare, sen blev det diskussioner om bodelningen, eller ja jag ville ha en diskussion medan han absolut inte ville det utan det skulle vara på hans sätt. Vi blev till slut tvungna att anlita jurist, som för övrigt höll med mig. Medan exet gärna talade om för mig hur mycket han hatade mig och hur allt var mitt fel och jag har förstört hans liv osv en total vändning från att vi skulle vara vänner, bokstavligen från ena dagen till den andra. Han kunde till och med vägra att hälsa på mig när barnen var med. Så det var riktigt dåligt ett tag. 

Numera funkar samarbetet dock bra, dock tog det tid och blev väl bättre när han träffade sin nya partner, han kunde väl inte med och visa hur han betedde sig inför henne, vad vet jag. Vi kan prata med varandra och kan till och med vara vänskapliga med varandra, för barnens skull är det det bästa. Men det kommer bli en lättnad när den kontakten inte krävs längre, när barnen är vuxna. 

Jag kan förresten tillägga att jag inte riktigt var på det klara med att anledningen till skilsmässan alltid kommer finnas kvar även i fortsättningen. Problematiken som ledde fram till skilsmässan försvinner sällan bara för att man separerar. Hade jag fattat det så hade vissa saker fått vara hårdare och striktare redan från början och jag och sonen hade sluppit mycket tårar och ångest. Vissa människor förändrar sig inte ändå trots att dom förlorar allt i en skilsmässa. 

Håller lite med här, saker hänger liksom kvar. Och det kan ta lite tid att hitta rätt i den nya relationen man kommer ha till varandra. Och om det nu blir skilsmässa var inte för snäll, självklart ska man sträva efter att vara schysst osv men ni lever inte tillsammans längre och behöver inte göra uppoffringar och anpassningar för varandra på samma sätt längre. Ni kommer bygga upp era egna liv som den andre inte längre har något att säga till om. Självklart ska man sträva efter att samarbetet kring barnen funkar bra i första hand, men ingen utav er kan förvänta sig att den andre ska göra uppoffringar för att just erat liv ska funka. Självklart kan man ställa upp för varandra, men det ska inte bara vara den ena som ställer upp hela tiden. 

Sen detta med att inte hålla så hårt på att det är vv kan jag dock tycka beror på. För oss var det nog det bästa i början, del för att samarbetet inte funkade under en tid såklart och för att barnen ska komma in i det nya så funkade det helt klart bäst när vi fick till tydliga rutiner kring detta. Sen har ju vår äldsta autism så då blir ju rutiner såklart extra viktigt speciellt vid förändringar. Så att hålla hårt på det gav alla chans att komma in i det nya. 

Däremot numera är vi lite mer flexibla, men så funkar samarbetet så båda blir ju mer benägna att ställa upp. Det kan handla om småsaker som att jag tar en tandläkartid på pappaveckan för att det funkar bättre för mig. Det kan också handla om att den ena lämnar barnen någon/några dagar tidigare hos den andre för att de tänkt göra något kul med barnen. Det tog tid för oss att komma hit men det är oerhört skönt nu när det funkar och det är framförallt bättre för barnen. 

Att bråka inte leder nånstans

Att skylla barns förändringar och utveckling av egen vilja och åsikter på den andra föräldern.. 

Barnen kommer alltid i olika perioder ändra åsikter vartefter de utvecklas och växer upp. I en kärnfamilj märks det inte riktigt lika mycket mer än att man kanske byter förälder att vara förtrolig med eller att dom inte är lika pigg på ensamtid med nån förälder. Ibland lite trots och mothugg. Fullt normalt. 

Men efter en skilsmässa kan detta normala hos barnet plötsligt tolkas som att den andra föräldern påverkar barnet, man beskyller varandra för att vara manipulativ, vilja sabotera etc - istället för att inse att barnet utvecklas och faktiskt har egen vilja. Ibland vill dom inte alls vara hos pappa. Ibland blir dom plötsligt morsgris och ska bo hos mamma på heltid och hux flux är pappa favvisen och de pratar knappt med mamma på ett år.. Osv

Det här är något som man inte kan relatera alls till som gift i kärnfamilj utan blir en ny erfarenhet efter några år som skild. Bra att ha i åtanke den dagen din 10-åring plötsligt "hatar" pappa och vrålar nej inför att åka dit och har ett surt ex i telefonen.. 

Jo en sak till, att barnen ibland ljuger för att försöka få som de vill. "Hos pappa får vi minsann..." och såna saker, och då är det bra med bra kommunikation om lite hur man gör saker hos respektive förälder osv. Kan man också komma överrens om vissa saker underlättar det ju också, men dock inget man kan kräva. 

Hade för all del en relativt odramatisk skilsmässa, men om jag skulle stått där idag hade jag anlitat jurist direkt för bodelningen.

Sen valde vi att få tingsrättsdom för boendeschemat, man kan göra det i samma mål som skilsmässan så är det klart och färdigdiskuterat direkt, inklusive hur barnen ska bo på loven. Kan varmt rekommenderas.

Måste bara fråga vad ni haft för sporter som står i förälderns namn? Mina barn sysslar med allt möjligt men alla fakturor står utställda på Målsman för NN N-son, har aldrig sett fakturor i mitt eller pappans namn.

Tycker du fått mycket bra råd här!

jag är skild sedan 8 år. Mina barn var 2, 4 och 5 år när vi bestämde oss att skilja oss på mitt initiativ. 

jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur extremt elak den jag älskat kunde bli. Jag fattade att vi kunde bråka och vara osams. Men jag hade innan ingen aning om hur bottenlöst nedrig han kunde bli (t ex göra ner mig och hela min släkt inför barnen, håna mig inför barn och tidigare bekanta, skita totalt i olika överenskommelser, ha helt olika regler för honom respektive mig avseende allt möjligt i samarbetet, kalla mig och min närmsta släkt för extremt nedlåtande saker som jag sedan fick höra via barnen som nog blev osäkra och olyckliga och inte visste vem de skulle tro på). 

Jag håller med de som sagt gör upp allt det juridiska med en gång. Få till en riktigt bodelning med hjälp av advokat/jurist. Få till ett juridiskt hållbart boendeschema och gör upp er ekonomi. Att ha sådant oklart/flytande kan fungera för vissa men det är sådant som kan leda till en massa problem om man sedan inte är så bra vänner/inte kan samarbeta.

jag har i alla år haft som ledstjärna att aldrig säga något till mig ex eller skriva något till honom som jag inte skulle kunna läsa upp för min chef. Jag har bestämt mig för att kunna vara stolt över hur jag betett mig och inte skämmas om han visar något för en före detta vän/släkting till mig. Man kan säga att det har inte hjälpt. Han är extremt nedrig mot mig fortf. men jag har iallafall rent samvete.

Var beredd på att den andra  kan bli helt annorlunda och betee sig tvärtemot vad man sett innan. Det gäller iofs en själv också.
Var beredd på att även om allt gått smidigt så den dagen en av er träffar en ny då kan precis vad som helst hända. Ett samarbete kan snabbt bli kaos. 
Håll dig inte kvar för länge i ett hus du inte klarar av för att man tror att det är så viktigt för barnen. 

Lita på att du kommer klara detta och livet är inte över oavsett om du eller han tagit initiativet. 

Jag tänkte  alltför länge att jag blev övergiven, dumpad, lämnad. Nu använder jag ord som räddad och befriad. 

Lycka till. Allt kommer ordna sig. 

Jag önskar jag hade vetat om att jag skulle mått så mycket bättre och därmed vågar gå tidigare.

Jag önskar också att jag hade sparat lite mer pengar innan jag lämnade honom då han barskrapade mig på allt.