Flytta med barn - jag grubblar ihjäl mig...

Det är faktiskt inte helt lätt att som 12, 13 åring komma in som ny i ett helt nytt sammanhang utan en enda kompis. Det är skillnad när mot när man är 5,7 eller 8. Kompisgrupper etc är vid det laget hyfsat cementerade. Det finns en risk att bli ensam och utanför. Känslig ålder att flytta i.

Absolut något som ni ska ta i beaktande när ni gör ert val.

ja, det är det jag grubblar så över... kommer de att hitta vänner och få ett sammanhang eller "förstör vi deras liv" som min son säger.... omöjligt att veta givetvis, men bra att höra andras tankar

Det är stor skillnad på vilken ålder man är i. Det gör väldigt mkt. Är man yngre är ert lättare och få kompisar. Generellt är det så.

Är man i den åldern på era barn är det svårare. Man blir medveten om saker ich ting. Låt barnet ha sitt.
Det ör väl skönt med och ha rötter som gror på en plats tänker jag. Köp ett hus runt området? 

Tack för era tankar... ja, så är det givetvis. Samtidigt tänker jag att man visar barnen att man kan förändra sitt liv och att världen är större än närområdet. Men jag grubblar mig som sagt galen över om det ändå är viktigare med trygghet, kompisar osv

Är detta något ni gör mest för er vuxna eller vad tänker ni att det finns för fördelar för era barn? Och när ni funderar på den frågan, tänk på att barn har andra behov än vad vuxna har. Ni kan inte automatiskt förutsätta att det ni tycker är en vinst även är det för barn. Vill ni bredda era vyer? Barn har inte de behoven, för dem är trygghet viktigare. Barn växer också upp och kommer antagligen att upptäcka världen på egen hand, i en takt som känns bra för dem. 

Jag hade inte vågat. Det kan bli hur bra som helst men det kan också bli katastrof för sonen. Han är på väg in i puberteten och då kommer hormonerna spruta. Blir det fel kommer han skylla på er vilket kommer försämra er relation. Det finns också en risk att han hamnar med fel kompisar. Ni kommer inte känna barnens kompisar och kompisars föräldrar på samma sätt som ni gör nu. Om de hängt sen de var små alltså. Det här är katastroftankar jag vet. Läste också om sekten i Knutby och någon tonåring som blivit medlem sen familjen flyttade till Knutby/Uppsala för att hon inte hade andra vänner. Man vet man har men inte vad man får. Mina barn är nu 17 och 15 och jag är så tacksam för att känna de de umgås med och deras föräldrar nu när deras värld blivit större. Inte så att vi kanske ?pratar? men man stämmer av ibland när man ses på matcher osv. Vi vill också flytta och då betydligt närmre än ni. Men du förstår ju vilket beslut vi landat i :) Vi har velat flytta i ca 10 år och jag är så tacksam att vi valde att låta bli. Hade vi gjort det direkt när suget uppstod när de var 7 och 5 hade det såklart varit en annan sak. Vad kan bli bättre för barnen på andra stället?

Tack för era öppna och ärliga svar!
Vi tänker ju att det också blir bra för barnen då den större staden erbjuder ett helt annat utbud, både i fritidsaktiviteter, fler och bättre skolor mm. De var som sagt taggade tidigare på att göra ett äventyr med familjen och upptäcka något nytt, men tror att nu när det blivit väldigt konkret blir det mindre lockande. Sonen har också utvecklats mycket sista året, kommit närmare vänner och så, så det klart att hans perspektiv förändras i takt med det. Vi "borde" såklart ha flyttat för flera år sen, men det är ju svårt att ändra på nu.

Allt det som ni och barnen har nu i det lilla sammanhanget. Trygghet, en fungerande skola, bra kamrater och en sund fritid, känns ganska tungt i jämförelse med den större ortens bredare utbud. Det ni har skulle många ge sin högra hand för.

Ni vet inte alla vilka kompisar barnen får på nya ställe och mycket energi kommer att gå åt till att hitta sin plats, passa in, etc det kan gå ut över själva skolarbetet.

Det där är ju rätt generella saker. Är skolan de går i nu dålig? Efterfrågar de fritidsaktiviteter som inte finns på orten där ni nu bor? Inte jättevanligt att börja med nya aktiviteter när man är 11-12 år. Äventyr brukar kanske mer vara att åka på en resa :) Så fundera mer specifikt vad barnen får ut av flytten. Och då inte generellt, få 12 åringar bryr sig om kemiläraren är bättre? eller det finns teater på större orten för att ta exempel.

Det är också rätt få år kvar till era barn är stora. Er tid att upptäcka världen kommer. Just nu är ni mellan småbarn och vuxna barn. 

Skolan här är tyvärr ingen höjdare och mycket sociala problem i området, även om vi inte direkt är drabbade, men det finns en stor oro hos mig i vilka sammanhang de kommer att hamna när de blir äldre, mycket droger och annat skit på skolan och i samhället. Och en del ytterligare fritidsaktiviteter efterfrågar de, det är ett ganska smalt utbud här. Men om det väger upp den andra delen är osäkert.
Så bra att få höra era resonemang, man får lite tunnelseende med sina egna tankar ibland..

Jag hade inte flyttat så stora barn. Jag är själv lärare på högstadiet och vi tar emot barn främst från tre olika mellanstadieskolor som då ska sammanfogas till en klass som funkar tillsammans och det brukar gå bra, men man märker ju tydligt att de kompisar  som de haft med sig från mellanstadiet är en enorm trygghet för de flesta och att de tillsammans sedan vidga sina vyer. I nian brukar vår elever skriva tal att hålla i klassen och många tänker då  tillbaka på hela sin skoltid och då nämner de fina minnen från sådant de gjorde redan i förskoleklassen och hur glada de är att de fortfarande är kompisar med dessa och att de hoppas hålla kontakten under gymnasiet - och så gråter och skrattar alla om vartannat. Så jag skulle säga underskatta inte värdet i att få behålla kompisar barnen har känt länge. Åren går fort, bara ca sju år till de tar studenten och då kan ju du och maken skaffa en central lägenhet i den staden i stället om ni vill. 

Kan ni inte hitta något spcifikt han kan flytta till, inte bara en lista av saker han måste flytta ifrån?

(Min 13-åring skulle flytta på studs om det handlade om att kunna åka skidor i fjällen vintertid efter skoldagens slut eller iallafall på helgerna.)

Jo, det är så vi försöker lägga fram det och han kan se en del fördelar också när han är på rätt humör. Men är mer att jag känner sådan skuld över att ta ifrån honom en massa, även om jag tror att det vore bra för hela familjen egentligen. Så himla svårt bara att veta vad man ska göra..

Nej jag hade inte tagit ur barnen sitt sammanhang för att testa något nytt.  Självklart kan barn få annat umgänge på nya platsen men det kan vara kämpigt. 
Hade bara flyttat om man var tvungen. 

Tänker även från egen erfarenhet, vännerna betyder väldigt mycket i den åldern

Det är bra att det blir förändringar i livet. Det håller jag fullkomligt med om.

Generellt så känner jag ok, flytta men vad får barnen sämre skola, sämre skollunch, bli retade etc 

Eller så flyttar ni men se till att barnen får gå i samma skola, ha sina aktiviteter? Det är erat ansvar känner jag 

Vi flyttade med 14- och 8-åring från liten by till större ort nära sthlm. Har gått bra tillslut efter både klassbyte (äldsta) och skolbyte (yngsta, pga vi inte fick plats på förstavalet först). 

Min tanke har alltid ?det blir bra? och att det finns värre saker i livet än att byta miljö, skola, kompisar och aktiviteter!

Att det finns värre saker att råka ut för är väl inte ett argument för att ta en rejäl risk med barnen tillvaro, om det inte är nödvändigt. Man eftersträvar väl så bra tillvaro som möjligt när man kan styra det?

Jag tror inte heller på att försöka övertala äldsta. Bra att ni involverat era barn men han vill inte. Nu måste ni fatta beslut med det i beaktan. Men övertala inte honom för att ert beslutsfattande och dåliga samvete blir lättare. Ang oroligt sociala problem så tror jag att ni redan nu kan se vilka er son dras till. Sen kan allt förändras men hamnar han fel i en ort han är trygg i hade han säkert hamnat fel i en ort som är nu.