Gemensamt kalas efter skilsmässa

Det är just därför det blir bäst med separata kalas. 

Håller med

Visst, så kan det ju vara. Och inte blir ungen ledsen för det, tvärtom då det blir dubbla kalas.
Men konstigt om ungens dagiskompisar ska fira samma födelsedag två gånger för att föräldrarna inte kan lösa kalaset som vuxna människor, eller för att en ny fjälla och hennes unge sitter och surar för att de inte är bjudna.

Det där med "bonusfamiljer" har sina sidor, och de sidorna får man ta om man ska leva så. Och inte sitta och lipa för att man inte bjuds hem till partnerns ex!

Ojoj! Det har vi gjort i 10 års tid, och det har alltid fungerat fantastiskt bra för alla parter.
Nu för tiden är ju våra barn i stort sett vuxna, men de älskar fortfarande när vi alla gör någonting tillsammans. Det ör middagar, högtider, utflykter och tom kortare resor med ex, ny partner, alla mor och farföräldrar. Osv osv

Vuxna människor har, för att börja med, inte ett behov att nedvärdera exets nya relation och partner utan accepterar att livet går vidare.

Jag är skeptiskt när jag läser din beskrivning, främst för att du beskriver det med allför stora ord. Fantastiskt för alla, extremt roligt, inte alls emotionllt påfrestande. Låter som önsketänkande ärligt talat.

Visst, absolut.
Men man behöver inte ta emot exets nya i sitt eget hem.

Underbart med kalas där alla kan träffas som en enda stor familj, väldigt vuxet och bra för barnen. Men att respektive med barn inte är välkomna låter ju helt sjukt

Då bjuder man in sin egen släkt bara, och barnet får två kalas.

Du har aldrig hört talas om att det går att fixa kompiskalas vartannat år?
Resten är bara rent trams.

I just vårt fall är det sant. Och vi ÄR alla entusiastiska över att det blivit så här. Det har gått 10 år sedan vi separerade. Det är vi vuxna som måste se till att separationen blir bra för barnen.
Det gör ju att jag som biomamma inte behöver ha mina barn 50% av julhelgen, 50% av alla andra jädra högtider, utan kan umgås med dem ännu mer - vilket för mig är en bonus.
Även allas föräldrapar deltar på firanden. Inklusive nya partners föräldrar. Alla är vänner. 
Kan säga att barn mår bra av att inte behöva tassa på tå runt vuxnas taskiga relationer. Folk borde i högre grad samla ihop sig och vara mogna.
Dessutom gillar min exman och jag varandra. Att vi skildes berodde på att vi inte var ett kärlekspar. Men vi är väldigt goda vänner. 
Kan verkligen förstå att saker kan vara komplicerade om man skadat varandra, varit otrogna eller liknande. Men man måste ju inte göra livet komplicerat för de barn man skaffat tillsammans. Det räcker med att kidsen ska flytta mellan två hem, vissa ungar flyttar flera gånger/vecka. 

Om man nu inte är beredd att träffa exets nya, hur fint blir det på bröllop för ens gemensamma barn när de gifter sig. "Pappa och Maria kan inte sitta vid bordet där mamma och Daniel sitter..., för mamma vill inte se Maria eller pappa ."
Suck.

Känner ett tonårsbarn där föräldrarba på riktigt inte ens klarar att prata med varandra i telefonen. Efter 10 år. Sonen får gå mellan mamman och pappan med olika meddelanden, gärna inkluderat någon pik från ena till andra föräldern. Han tycker inte att det är kul alls.

Om du är skeptisk så betyder det att du inte alls har erfarenhet av vänskap efter separation.
Känner tom en familj där alla syskon med ex och respektive köpt sommarhus ihop.
Man måste ju inte per definition avsky sitt ex. Man kan ju vara vän med en del av de egenskaper man såg ifrån början. Samarbeta. Vara livsglad. Umgås så mycket man kan med sina barn. Göra deras liv lätt i den mån man kan.... En tanke.
I just vårt fall är det sant. Och vi ÄR alla entusiastiska över att det blivit så här. Det har gått 10 år sedan vi separerade. Det är vi vuxna som måste se till att separationen blir bra för barnen.
Det gör ju att jag som biomamma inte behöver ha mina barn 50% av julhelgen, 50% av alla andra jädra högtider, utan kan umgås med dem ännu mer - vilket för mig är en bonus.
Även allas föräldrapar deltar på firanden. Inklusive nya partners föräldrar. Alla är vänner. 
Kan säga att barn mår bra av att inte behöva tassa på tå runt vuxnas taskiga relationer. Folk borde i högre grad samla ihop sig och vara mogna.
Dessutom gillar min exman och jag varandra. Att vi skildes berodde på att vi inte var ett kärlekspar. Men vi är väldigt goda vänner. 
Kan verkligen förstå att saker kan vara komplicerade om man skadat varandra, varit otrogna eller liknande. Men man måste ju inte göra livet komplicerat för de barn man skaffat tillsammans. Det räcker med att kidsen ska flytta mellan två hem, vissa ungar flyttar flera gånger/vecka. 

Om man nu inte är beredd att träffa exets nya, hur fint blir det på bröllop för ens gemensamma barn när de gifter sig. "Pappa och Maria kan inte sitta vid bordet där mamma och Daniel sitter..., för mamma vill inte se Maria eller pappa ."
Suck.

Känner ett tonårsbarn där föräldrarba på riktigt inte ens klarar att prata med varandra i telefonen. Efter 10 år. Sonen får gå mellan mamman och pappan med olika meddelanden, gärna inkluderat någon pik från ena till andra föräldern. Han tycker inte att det är kul alls.

Det finns många nianser mellan att avsky sitt ex och att fortsätta fira högtider och resa tillsammans.
Jag förstår, du tycker att det är bra för barnen att göra så, jag tror inte på det. Det är en sak att kunna vara trevlig och vänlig i situationer då man måste ses, men helt annan att aktivt skapa sådana situationer. Jag tror att barnen mår bäst i frånvaro av konflikt och att det räcker. När man ändå har valt att separera.

Hur funkar det rent praktiskt, har du en ny partner? Har han barn? Tycker även han att det är roligt att fira högtider tillsammans? Hur är det med hans ex då, är hon också med? Hon är ju mamma till hans barn, så antingen firar han med ditt ex och erat barn och utan sina egna eller så tar han sina barn med och då är de barnens mamma borta. Hon måste också med såklart. Och sen hennes nya...

Även om viljan finns (och det betyder inte att man hatar sitt ex bara för att man inte vill fira högtider tillsammans), så fungerar det bara så länge minst en av föräldrarna fortfarande är singel.

Hej på dig!
Vi har båda nya partners sedan många år, och det funkar utmärkt! På något vis lyckas vi väl enligt dig som är skeptiker lura både oss själva och varandra att vi har trevligt.
Min partner har inga biologiska egna barn, men hans har det. De brukar också vara med. Och nej mina nästan vuxna barn har inga issues med sina bonusföräldrar eller deras familjer.
Det sjuka är att vi har upp till 8 vänpar som har det på liknande sätt, så jag ser det inte som särskilt unikt. Man måste inte alltid vara fyrkantig.
Och nej, vi försöker inte ens stå ut med varandra, utan vi tycker verkligen om våra långa "storfamiljskvällar". Allihopa. Vi spelar kort, kollar film, äter mat, spelar klubb, badar på stranden, vandrar, bowlar.
Vi har helt olika politiska inriktningar, och diskuterar gärna samhällsfrågor, vi ser filmfestivalen ihop. Min exman har tom ensam semestrat med barnen hos mina nuvarande svärföräldrar, vilket de verkligen uppskattade.
Och nej: vi har inte bakgrund som hippies, inte vänsterkollektiv. Ingen av oss är veganer eller trädkramare. Vi är inte med i en sekt. Vi har högutbildade yrken, jobbar heltid hela bunten.
Vi bara gillar varandra. Och jag hoppas att vi lär våra barn att öppna dörrarna för sin nästa och att FAMILJ är det man väljer utöver det man föds med.

Jag tror att det svenska samhällets största aktuella problem är ensamhet. Vi litar oss till parbildning. När vi skiljer oss förväntas vi bryta kontakten med både ex, svärföräldrar, och deras familjer.

Rätt eller fel?

Det som är rätt för dig kanske inte är rätt för alla. Det är kanske bra att någon vågar göra annorlunda. Men du verkar ju bli extremt provocerad, vilket är intressant i sig.

Jag vill gärna att du utvecklar din tanke om vad som inte är bra för våra vuxna barn med att vi alla är vänner och umgås? Låter spännande...

Menar du på riktigt att man inte kan fira saker om inte minst en av föräldrarna är singel?
Förlåt, måste verkligen vara imbecill här - men jag förstår inte alls din tankegång....
Känns som om din relation till ex inte är okomplicerad

Min relation med mitt ex är okomplicerat, vilket är också irrelevant. Och inte heller är jag extrem provocerad över den här diskussionen, har bara en annan attityd och håller inte med dig, det är allt.

Det var inte vad jag sa, utan att jag ser ingen fördel för barnet i att fira högtider tillsammans, jämfört med att man inte träffas mer än nödvändigt men är trevlig mot varandra och inte bråkar när man träffas.

Jag menar att det blir mer komplicerat ju mer vuxna och barn blir inblandade i bilden. Tex om Maria och Jonas är skilda men vill fira jul tillsammans med gemensamma barn, vad ska deras nya partner göra? Jonas sambo Inga har två barn med Bertil, ska de också hänga med? Men vänta, Bertil har också gått vidare, han är ihop med Lovisa som också har barn sen tidigare... du förstår. Det är enklare om man är singel.
Men ni har kanske hittat något variant att umgås allihopa och alla trivs och det känns rättvist. Det låter lite som en kollektiv, ja. Mig skulle det inte passa, framför allt för att jag brukar inte bygga vänskap efter att kärleken har tagit slut. Det är inte vad samhellets normer dikterar mig utan hur jag känner. Jag tycker inte att det är fel om någon kan och vill det, men det tar emot hos mig. Inte heller skulle jag acceptera att fira högtider med sambos ex. Jag förstår din tanke om ensamhet, men jag skulle helt ärligt känna sting av svartsjuka och jag ser ingen poäng med att utsätta mig för det. Som sagt, jag ser ingen vinst för barnen.

Full respekt för att du känner så, och i det läget blir det givetvis ingen vinst för barnen att ses allihop.
Givetvis bygger våra umgängen på att alla separationer har varit i samförstånd, och att inga känslor av kärlek, svartsjuka eller sorg finns kvar hos någon. Det finns ingen svartsjuka hos våra nya partners, och deras tidigare relationer är också i balans med exen.
Det är ju på något vis en obligat förutsättning

Även om vi hade en sanslöst bra skilsmässa med full samstämmighet och efter noggrant övervägande, så kan jag ju känna i efterhand att första årets träffar kunde kännas lite. Men man vänjer sig, och vi bildade en annan typ av storfamilj.

Har dubbla och ambivalenta känslor inför sånt. Mina föräldrars separation var så suddig, som att deras relation fortsatte fast de var skilda. Vi fortsatte semestra ihop, de firade högtider ihop fast de var skilda. För mig var det förvirrande och jobbigt och jag nästan önskar att de hade klippt tydligare. Sen bildade de nya par och det fortsatte. Alla skulle umgås vuxet och moget men för min och min systers del hade det varit skönare utan. När vår mamma fick cancer uppdagades en massa saker, bland annat svartsjuka och rivalitet och surhet under ytan i princip alla riktningar. Det sprack i samband med mammas bortgång och jag ser tillbaka på grejen med "vi firar allihop för baaaarnens skull" med stor skepsis. Hatar att de hängt upp sättet att umgås på mig och syrran, som att vi ville låtsas ha en härlig storfamilj fast vi inte alls ville det. Tyckte om bonusmamma och bonuspappa separat men inte alla fyra tillsammans! Det fungerar inte, alltid bygger någon upp agg på sikt.

Så nu när jag är separerad och har ny man och bonusbarn har jag bromsat när min mans ex velat fira jul och midsommar ihop. Hellre distans men att det funkar än som vi haft det.