bor med en curlingpappa

Då vet du ju klart vad problemet är, barnen är uppfuckade av två dysfunktionella vuxna. Dom vet inget annat och agerar därefter. Ingen av dom lär magiskt ändra sig, exet blir du inte av med på ~10 år.

Att exet ska hitta en motsvarande toffel som din sambo som stannar permanent är knappast troligt. Så du får väl välja hur du vill ha det 

Jag tycker mig se detta dilemma rätt ofta i min omgivning.

Båda föräldrar lägger väldigt mycket fokus på barnen som skilda så länge de är singlar, rätt vad det är träffar någon en ny och vips så förvinner fokus på kidsen helt och hamnar helt och hållet på sin nya relation och de ska helt plötsligt spendera varenda vaken sekund med sin nya flamma och det ställs helt plötsligt hel andra krav på att vara självgående hos kidsen vilket inte är fel i sig men i sin iver att spendera varenda sekund med sin nya flamma så glömmer man bort att kidsen kanske behöver lite tid att anpassa sig till de nya kraven.... det är ju egentligen inte deras fel att föräldrarna curlat sönder dem innan.

Detta leder inte så sällan till slitningar i relationen mellan föräldrarna där den nykära tar för givet att den andra ska "hoppa in vid behov" så man kan frigöra ännu mer tid till sina romantiska äventyr vilket ofta ställer den andra föräldern i en jobbig sits där man känner sig "tvingad" att hoppa in då den andra föräldern lyser med sin frånvaro.

Toffel klär inte riktigt hur jag ser honom. Han har förvisso svårt att säga nej, men det går i alla riktningar. Syskon, egna gamla föräldrar, syskonbarn, vänner, arbetskamrater, våra barn - ringer någon och frågar om hans hjälp (trippel) bokar han gärna upp sig och sen ligger han som en blöt ångesthög (bara inför mig) och klagar på att det är för mycket. Tur att jag inte utnyttjar detta hans drag. 

Toffel eller mesig är väl samma lika.

Anledningen till att jag surar är att det blir oändligt många sms/samtal med exet precis dagligen kring onödiga logistikmissar, och det har hållit på i mååånga år. Samt att det tar tid för honom att åka omvägen till henne från sitt jobb. En tredje sak är att när han väl klarar att säga nej brukar det lösa sig ändå.
Han är rätt överstressad och att åka fram och tillbaka till exet ibland flera gånger per dag pga andra glömt saker går ut över vårt yngre gemensamma barn. Och även över oss som familj. Det blir en massa annat som pajar pga han servar vid fel tillfällen. 

Hon ville inte bli hämtad.

Men alltså, finns det någon av er som svarar i tråden som delar vårdnad och umgänge? I sånt fall, kan ni ens tänka er in i konsekvenserna av att barnen är hos andra föräldern, och du får textmeddelanden "kan du ge mig glass NU?" och du kastar dig iväg, ställer in alla planer och kör bil till Ica Maxi och köper glasstårtor och strössel och levererar det. Senare samma dag får du ett sms "Kan du köpa korv till mig?" Och du rycker upp från ditt hem och åker till exets hus med korv och bröd. Exet såsar runt, kollar nån Netflixfilm och undrar vad som står på, varför kom du ens hit? men med FL:s fulls stöd gör du ett kanonjobb som duktig förälder som dagspendlar flera gånger om dagen för att fixa och dona. När du just satt dig i soffan hemma kommer ett till SMS: "Jag måste ha min mascara, kan du hämta den?" Och du drar på dig kläder, tar bilen, åker iväg med mascaran - fantastiskt jobbat igen! 

Det handlar inte om 20 minuter. Det handlar om att inte bränna ut sig som förälder och att det kan vara klokt att tagga ner också. Problemet som jag ser det är att pappan inte klarar att det är halvdant, vilket det blir ibland hos mamman. Korven är kokt, glassen är Big Pack, strösslet var inte lika gott, det saknades Oreo, våfflorna var sådär, ketchupen var för stark. Pad Thai-rätten var inte lika god som på den där restaurangen. Någon sa att han skulle bli mer control freak, men jag tror tvärtom: jag uppmuntrar honom att släppa taget och lita på att det funkar i det hemmet också.  Jag hör honom aldrig säga "nä det får du göra själv."
Han är världens bästa pappa, men högpresterande och perfektionist, som har barn ihop med två good enough-kvinnor. Den förra är dock good enough men osjälvständig, och jag är mer va fan, det får duga, men jag förlitar mig inte på utomstående för att lösa allt åt mig. Jag levde själv i flera år och klarar mig utmärkt utan en man, men hans ex har inte den attityden alls. 

 

Han borde säga till dom och ringa mamman som faktiskt ansvarar för barnen och be om frukost.

Vilken mamma lämnar en 11 och 13 åring ensamma över natten och inte ser till att det finns frukost? Pojkvännen får väl sova hos henne när hon har barnen. Snacka om dålig förälder...

Varför säger han inte ifrån? Är han alltid såhär flat och mesig?

 

Skulle min exman lämna barnen (i samma ålder som TS) ensammma över natten för att vara med någon ny tjej skulle han få det rätt hett om öronen. Oavsett om det fanns frukost eller ej?

Toffel är mer specifikt gentemot sin partner. Han är inte en toffel gentemot mig. 

Han får sätta sig ner med henne och fråga hur hon mår och trivs. Jag har ingen aning om er familjesituation, hur länge ni varit tillsammans och ev nya barn i hemmet som kanske tar massa fokus. Kanske hon kände sig sviken och övergiven när han träffade dig och ändrade sitt beteende. Kanske hon är rädd att nu när mamman träffat ny att hon ska bli glömd där med och detta är enda sättet att få lite uppmärksamhet? Som sagt, han behöver sitta ner med henne och förklara att hennes beteende är fel och hon är stor nog att själv kunna ta sig mellan skolan/mamman/pappan själv och handla eget gottis och att han oroar sig för hennes mående. Har dom någon egentid ihop eller är det kanske bara de stunderna i bilen när han hämtar henne?

Jag ska försöka beta av dina frågor, men du får gärna komma med mer råd utifrån det! -Vi träffades för ca 9 år sen, flyttade ihop tre år senare. Vet inte om hon/de kände sig sviken då vi träffades. De verkade mest glada åt det, då som nu. De var jätteglada när vi köpte huset. Mamman har varit på två dejter. Det här beteendet har hållit på längre än så. 
De har, vilket är något jag inte träffat på hos andra familjer på det sättet,  mycket egentid i en familj. Han har "egendagar" med båda bonusbarnen en och en, varje vecka, (jag har barn sedan tidigare också, och jag avviker inte från hemmet med mitt andra barn på egen hand en dag i veckan), heller aldrig med vårat gemensamma barn. Nej, vi övriga umgås i grupp, men det har blivit en grej att de är borta en dag i veckan och då bestämmer barnet allt. Dagen efter är det andra barnet som får allt fokus. Det kanske inte räcker? Jag menar att det redan är lite haltande, men vad vet jag. Ingen har särskilda behov eller någon diagnos. 

Jag får inte en "egendag" med min man någonsin, jo, nån gång har vi varit borta en fredag!, så barnen har inget att vara avundsjuka på egentligen. 
Det är klart att det är jobbigt att mamma och pappa separerar, jag är själv skilsmässobarn, men jag känner inte igen beteendet från just skilsmässobarn. Jobbar med barn och barn som mår dåligt brukar inte vara som de här är. Det är mycket vanligt med frånskilda föräldrar vill jag flika in. Ibland åter det som att det är undantagsbarn som det alltid går dåligt för, och som alltid är otrygga, men det är inte min utgångspunkt. 

Jag har inte så mycket mer råd. Har han egentid med henne varje vecka så kanske han ska försöka prata med henne om hennes beteende lite mer. Sätta upp mål på att hon ska bli mer självständig osv så det blir tydligare när han börjar säga nej ibland.
Men det låter som han är nöjd med hur det är och vill vara den snälla pappan som fixar, så då finns det inte så mycket och göra. 

Jag verkar läsa detta lite annorlunda än andra...

För mig känns det som att barnen "testar" sin pappa - särskilt om de själva sagt orden "annars ställer du inte upp för mig!". Någonstans har barnen plockat upp att de ska bli Prioriterade med stort P, och detta vill de ha konstanta bevis för.

Men att prioritera sina barn är inte alls samma sak som att agera som deras BETJÄNT. Detta låter ju helt galet. Barnen kommer bli jättebortskämda och faktiskt handikappade för resten av deras liv...

Din sambo måste förstå skillnaden mellan att vara snäll, trygg och omtänksam pappa, mot att bli utnyttjad. 

Att köra och överlämna en milkshake när barnen är hos sin mamma?? Där skulle jag ha svarat "Tyvärr gumman så är jag upptagen - och det låter inte heller som en helt rimlig begäran om jag ska vara ärlig. Jag är ju din pappa, inte din slav eller betjänt :)"

Vi är en stor familj på sex pers. Min dotter sen tidigare har tex ingen kontakt med sin pappa. Det blir bara konstigt när den hon vuxit upp med så länge hon kan minnas tar en jämnårig bonusssyster på mac donalds varenda onsdag utan att hon får följa med. Och dagen efter är det andra bonussystern som "får allt". Vårt gemensamma barn har heller inga sådana privilegier. 
Ändå känns det som att alla menar att han ska ha ännu mera egentid med de två äldsta, annars är de "otrygga". 

Jag förstår dina känslor, men din styvdotter har ju inte pappa/din man i hemmet 24/7 som de flickor ni har i hemmet har. Då kan han säkert vilja kompensera för det på ett sätt. Jag säger inte att det är rätt sätt, men jag har förståelse för det. 

När de är hos sin mamma går han ju dit med glass eller vad de nu vill ha (varje dag är det något!) så jag förstår inte alls. Alltså, utöver att de har varsinn orubblig egendag där ingen annan får följa med, är han alltid där för dem, vilket är mer än han är för de andra barnen. De där egendagarna gör bäst i att inte infalla på vårt gemensamma barns födelsedag, för då kommer pappa inte vara där. Den nivån. 

När de är hos sin mamma går han ju dit med glass eller vad de nu vill ha (varje dag är det något!) så jag förstår inte alls. Alltså, utöver att de har varsinn orubblig egendag där ingen annan får följa med, är han alltid där för dem, vilket är mer än han är för de andra barnen. De där egendagarna gör bäst i att inte infalla på vårt gemensamma barns födelsedag, för då kommer pappa inte vara där. Den nivån.